Precis som sorgehuset och de rum som den döde varit verksam i skrudades i sorg, genomgick begravningskyrkan en omvandling inför ceremonierna. Skapandet av ett privat sorgerum innebar en tillfällig territorialisering av det offentliga andaktsrummet, dit enbart inkluderade deltagare hade tillträde. Denna omvandling var troligen mer påtaglig i urbana kyrkor, och då särskilt när det gällde begravningar för personer från adelns övre skikt. Vid Conrad Christoffers von Königsmarcks begravning i Stade 1674 var kyrkan och platsen där kistan skulle stå upplyst av stora silverljuskronor och 5 000 väldoftande ljus, som bland annat formade den dödes namn.
Inför Johan Kasimirs begravning 1652 hade predikstolen draperats med svart sammet och altaret, orgeln, stolarna, gången mellan KAPITEL 4
bänkarna och delar av kyrkogården hade klätts i svart kläde; upp-skattningsvis till en kostnad av en halv tunna guld. Förmörkning med hjälp av svarta textiler möjliggjorde att effekten från den stora mängden ljus blev särskilt påtaglig. När Jakob De la Gardie skulle begravas 1652 kläddes Storkyrkans väggar och pelare i 329 meter svart kläde för 2 745 d.k.m., och till Gustav Horns begravning köptes 173 meter svart kläde för 866 d.k.m. Att klä flera än en kyrka i svart var troligen vanligast i de högre adliga skikten. Så skedde vid Arvid Forbus begravning 1666 och Carl Gustav Wrangels begravning 1680. Vid den senares begravning hade Storkyrkan, som fungerade som startpunkt för processionen och som Wrangels lik flyttats till från S:t Jacob dagen innan, till stora delar klätts i svart. Förutom sammetsklädnaden av altare och predikstol som hade hyrts ut av Storkyrkan, hade draperandet av kyrka, bänkarna och golvet tagit 1 053 meter kläde i anspråk. Riddarholmskyrkan var vid samma tillfälle begravningskyrka, och hade, förutom altarets och predikstolens draperande i svart sammet, klätts i 1 440 meter textiler. Klädet till predikstol och altare behövde inte alla gånger köpas nytt utan kunde hyras ut av kyrkan och ibland av färgare.400
Förutom att svarta textiler förmörkade rummet för att möjliggöra en effektfull ljussättning, möjliggjorde de även att andras gravminnen – såsom upphängda epitafier, och vapensköldar – kunde döljas. Att kyrkogården, kyrkans väggar och pelare doldes med tyg medan vissa scener i kyrkan lystes upp, vittnar om betydelsen av att fokus stadigt skulle ligga på den döde.401 Ljussättningen påtalas sällan och endast fåordigt i de vittnesmål som lämnats om adliga begravningar. Genom räkenskaper är det däremot tydligt att ljuskällor såsom vaxljus, facklor, ljusplåtar och ljusarmar köptes och/eller hyrdes, för summor som kunde variera från 36 d.k.m. till så mycket som 355 d.k.m. Att ljuseffekten måste ha varit påtaglig vittnar den samlade viktenheten för vax och ljus om. Vid Kristina Ribbings begravning i Strängnäs domkyrka 1656 hade 21 kilo vax inköpts för 62 d.k.m., vid Gustav Horns begravning i S:t Jacob 1660 hade 42,5 kilo vax för 112 d.k.m. köpts in, och för Ture Sparres begravning 1683, hade 51 kilo vaxljus och 24 par vaxfacklor inköpts för 255 d.k.m. Trots avsaknaden av viktenhet för ljus och facklors som inköpts vid Carl Gustaf
400 En aln är knappt 60 centimeter enligt SAOL. Jakob De la Gardie 549 alnar kläde.
Gustav Horn 289 alnar kläde. Carl Gustav Wrangel 1 755 alnar kläde i Storkyrkan, resp 2 400 alnar i Riddarholmskyrkan. UUB, X 257 d9; SSA, Storkyrkoförsamlingens kyrkoarkiv, Kyrkoräkenskaper, äldre serie, 1670–1680; Lünig 1720, s. 588; Adlersparre vol. 1 1793, s. 187; AdRP vol. 10 1893, s. 337; Gyllenius 1962, s. 149–150; Lagerholm 1965, s. 34, 48, 51, 59, 61, 63, 67, 68, 70, 71. Lappalainen 2007, s. 305.
401 Snickare 1999, s. 85–86, 89.
Wrangels begravning 1680 i Riddarholmskyrkan, visar omkostnaden på 244 d.k.m., i relation till exemplen ovan, att det troligen rörde sig om flera tiotals kilo vax.402
Mängden ljus korresponderar väl med den europeiska begravnings-kulturen. Stora mängder ljus vid begravningar var ett etablerat bruk för att skapa status och auktoritet. Det hela kunde ta sådana proportioner att vittnesmål beskrev det som att altaret och kyrkan invändigt stod i lågor.403 Precis som under likvakan – fast här i en ännu större omfattning och i ett rum med tyngre rituell och symbolisk betydelse – möjliggjorde ljusets och mörkrets korrespondens att särskilda scener framhävdes medan visa skymdes eller doldes.404 Det är viktigt att understryka att denna extravagans troligen inte var det allmänna begravningsskicket inom adeln, utan för en elit, vilket troligen innebar att för det stora antalet adel skrudades enbart altare och predikstol; så att kyrkan draperades på ett liknande sätt som under långfredagen. Det mer omfattande skrudandet var ändock så pass vanligt att det i ett remissförslag från Riddarhuset på 1668 års överflödsförordning påpekades att ingen kyrka skulle bekläda mer än predikstolen, altartavlan, ljusstakarna och platsen där liket stod.405
Precis som processionerna skiljde sig åt mellan könen skiljde sig intåget i kyrkan åt enligt samma premisser. I det fåtal fall där kavalleri och infanteri ledde processionen positionerade sig dessa framför och kring kyrkan, vilket även verkar ha gällt för de sköld- och schabrakklädda hästarna.406 För processionens intåg i Strängnäs domkyrka vid Johan Kasimirs begravning 1652, har Petrus Magnus Gyllenius gett ett vittnesmål som är värt att återge.
När vi kom i kyrkan, uti vilken predikstolen var klädd med svart Sammet, men altaret, orgelverket, Stolarna och gångerna samt kyrkogården uti till porten med svart kläde […]. Då inbars först 10. Anor, och den sista var så stor, att tre [personer] bar henne med stor möda, Sedan kom karlen som red på hästen, vilken var
402 1 lispund (lb), är cirka 8,5 kilo enligt SAOL. SSA, Storkyrkoförsamlingens kyrkoarkiv, Kyrkoräkenskaper, äldre serie 1683, 1683-12-09; Lagerholm 1965, s. 53, 58, 63, 71, 80.
403 Strocchia 1992, s. 74, 128–129; Snickare 1999, s. 89–90, 106, 126.
404 Koslofsky 2011, s. 15–16, 90, 92–103, 108, 114, 122–124, 127, 276.
405 LSB, Mörnerska donationen, nr 74; UUB, X 257 d9; SSA, Storkyrkoförsamlingens kyrkoarkiv, Kyrkoräkenskaper, äldre serie, 1670–1680; AdRP vol. 10 1893, s. 337.
406 KB, Sasse 1651; Lünig 1721, s. 561, 588; Adlersparre vol. 1 1793, s. 186; Ekeblad vol.
1 1911, s. 166; Gyllenius 1962, s. 149–150; Oscarsson 2013, s. 153. Douglas 1957, s. 342.
hel och hållen beklädd i guld, såsom och hästen. Sedan på ett förgyllt instrument Sporrarna, såsom och pistolerna och många andra saker som särskilt bars in av höga adelspersoner, därnäst bars Hertig Adolph Salige Son in, Sedan en stor [himmel], vilken 10 [personer] bar, så Salige Pfalzgreven, vilken 24 [personer] Bar, och båda likkistorna var av Silver, Sedan gick hans Kunglige Höghet och allt så i ordning den ena efter den andra […].407
Det verkar enligt vittnesmålet som att processionsordningen var oförändrad vid intåget i kyrkan, då Gyllenius i egenskap av sjungande präst måste inträtt ha i kyrkan före anorna gjorde sitt intåg.408 Viktigt att notera är att föremål i form av anor, huvudbanér, eventuellt kyrassryttaren, sporrar, pistoler och andra föremål som var förenad med adelsmäns begravningar, inte var ett allmänt förfarande för adliga begravningar. På grund av att denna särskiljande materialitet inte var tillgänglig för kvinnor och barn, fanns det i mäns begravningar ett tydligt åtskillnadsskapande utifrån materiella och rumsliga aspekter som behöver påpekas. Nedanför den svartklädda predikstolen eller framför altaret arrangerades huvudbanér och anor på ett sådant sätt att när kistan fördes in kunde den ställas som ett nav i centrum av dem. På avsedda stolar med dynor placerades i förekommande fall de adliga insignierna i form av hjälm, svärd, kommendörstav, sporrar och pistoler, vilka tillsammans med huvudbanér och anvapen skapade status och åtskillnad baserat på kön, ålder, meriter och adelsrang. Vid Carl Carlsson Gyllenhielms begravning bars ett handfängsel som symboliserade den dödes tid i polskt fängelse, vilket gav en ovanligt personlig prägel.409
En symbol för krigisk manlighet som var ett stående inslag i mäns begravningar var kyrassryttaren. Om ryttarens inträde i kyrkan är källorna otydliga, men med tanke på att det var ett samtida bruk i Polen och Danmark att kyrassryttaren red in i kyrkan är det inte otroligt att det kunde förekomma i Sverige. Gyllenius vittnar om att kyrassryttaren vid Johan Kasimirs begravning i Strängnäs följde på
407Gyllenius 1962, s. 149–150. Citatet moderniserat av författaren.
408 Något som ytterligare stödjer tesen att Gylleni är inne i kyrkan när processionen inträdde är att han anger att 24 personer bar Kasimirs kista, en kista som enligt Johan Ekeblad hade transporterats på en vagn fram till kyrkporten för att därefter bäras in.
Gyllenius 1962, s. 149–150; Se även Ekeblad vol. 1 1911, s. 166.
409 KB, Sasse 1651; KB, Sasse 1652; RA, SH. LC 120:5 1669, acta 13; Lünig 1720, 586, 587; Adlersparre vol. 1 1793, s. 186; KOF vol. 2:1 1881, s. 267; Klingspor vol. 1 1876, s.
153, 235; Klingspor vol. 2 1877, s. 147; Magalotti 1912, s. 77; Gyllenius 1962, s. 149;
Lagerholm 1965, s. 49, 56, 61, 65, 67. Lindahl 1969, s. 90; Kurisoo 2013, s. 73. För exempel på adelsmäns processioner som saknar dessa insignier, se KB, Sandbergska samlingen, ÄÄ 5528; Whitelocke vol. 1 1855, s. 432–433.
anor och huvudbanér, och i Conrad von Yxkull-Gyllenbands i Tallinn stod en häst – troligen kyrassryttaren – under predikstolen.410
Intåget med kistan kan te sig naturligt och okontroversiellt, men för tidens föreställningar om hierarkier behöver detta belysas. I 1650 års kyrkoordningsförslag angavs att det enbart var de vars kistor skulle begravas i kyrkan som fick föras in i kyrkorummet under begravning-sakten. Om kistan skulle jordfästas på kyrkogården fick kistan inte bäras in i kyrkan, såvida inga förnäma eller välförtjänta personer betalade en ansenlig penning för privilegiet. Att bära in en kista i kyrkorummet innebar inte per automatik att den döde var adel, men utifrån kyrkoordningsförslaget synliggörs att enbart ett litet urval av dödas kistor ägde tillträde till kyrkorummet. Kyrkorummet var enligt detta förslag inte ett rum som var tillgängligt för alla.411
Allteftersom den dödes kista och materiella insignier ordnandes i kyrkans främre delar, trädde den stora gästskaran in. Att ordna sig från processionens sammansättning till platser i kyrkbänkarna var inte lätt eller konfliktfritt. Det ska inte tas för givet att stånd gick före kön – som det gjort i processionen – vid placering i kyrkbänkarna, eller att män satt ned innan kvinnorna gjorde det. Om processionsordningen fått styra placeringen skulle det innebära att anhöriga kvinnor skulle hamnat bakom män utan familjeanknytning till den döde. Placeringen i kyrkbänkarna var troligen förutbestämd, där deltagarnas relation till den döde och deras rumsliga placering till denne korresponderade med varandra. Då dispyter om placering uppstod redan i och under processionen, kunde även bänkplacering leda till konflikter. När Per Brahe begravdes i Riddarholmskyrkan 1685 vittnade Catharina Wallenstedt om väldig trängsel i kyrkan, och att vissa adelskvinnor med följe varit på plats tidigare under dagen för att ta de bästa platserna. Viss oreda uppstod när Catharina Wallenstedt med sitt sällskap skulle finna platser. När de satt sig kom prestaver och bad dem flytta sig, ett tillrättavisande som Catharina Wallenstedt först vägrade lyda, men strax hörsammade när ytterligare adelsfolk påpekade att den danska ambassadören skulle sitta där de intagit plats. Wallenstedt avkrävdes därtill ett löfte om att inte ”trängas med dem i deras processer” när hon till slut flyttade sig.412 Utifrån vittnesmålet går det att sluta sig till att ordning i kyrkbänkarna som korresponderade med placering i processionen inte var given. Istället verkar det som att vissa bänkar var mer eller mindre tillgängliga beroende på sällskapets status.
410 Gyllenius 1962, s. 149. Corswant-Naumburg 1999, s. 21; Kurisoo 2013, s. 73;
Koutny-Jones 2015, s. 129; Seesko 2017, s. 18.
411 KOF vol. 2:1 1881, s. 267; KOF vol. 2:2 1887, s. 173.
412 Wallenstedt 1995, s. 385–386. Bergh 1896, s. 118, 126, 129, 136–138, 140, 144–
146.
Det är däremot tydligt att det fanns en önskan att vilja sitta på en plats som korresponderade med den upplevda statusen, och att denna självupplevda rätt till placering kunde komma på kant med andra människors uppfattningar, eller till och med arrangörernas tankar om placering. Det verkar därtill som att adelsmäns hopp om att lösa ett statusproblem i processionerna genom att förbjuda kvinnor inte hade önskad effekt, utan detta hade snarare förflyttat problemet in i kyrkorummet.
Att församlingen fann sin plats under mer eller mindre friktion betydde inte att ytterligare konflikt inte kunde uppkomma under ceremonierna. Det var till exempel så pass vanligt förekommande att präster gick omkring under ceremonierna att förmaningar mot detta uttrycktes i 1668 års överflödsförordning. Istället skulle prästerna stå still i koret när de väl kommit in i kyrkan.413
Även om kungligheter deltog i processionen var det inte givet att dessa följde med in i kyrkan för att delta i ceremonierna. I vissa fall avvek dessa när processionen kommit till kyrkportarna.414
Sorgemusik
När deltagarna funnit sina platser i kyrkbänkarna och begravnings-ceremonin påbörjats, ackompanjerades flera moment av musik från blås- och stränginstrument samt sång från kör och församlade.
Samarbetet och växelverkan mellan instrument och predikant markerade olika faser i riten, mellan det talade ordet och det musikaliska. För dessa arrangemang användes kungliga hovmusiker som komponerade musik för adliga begravningar.415 De familjer som beställde denna sorts arrangemang var spridda över hela adelsståndet och inte något som enbart förekom hos det översta skiktet av adeln.
Hur utbrett bruket att anställa professionella musiker var är svårt att fastställa, men att det förekom visar överflödsförordningar och Riddar-husprotokoll. Inför 1664 års överflödsförordning gjorde adeln klart i remiss att det ”inte skulle vägras dem att använda pukor, trumpeter och musikanter som hade lust, råd och ämne därtill”. Detta visar i och
413 Schemedeman vol. 1 1706, s. 558.
414 Rosenhane 1995, s. 168.
415 RA, Manuskriptsamlingen, Oxenstiernska minnesboken 1580–1684, 1652-11-14;
RA, Kungliga arkiv, K 87; RA, SH. LC 120:5 1669, acta 13; Lagerholm 1965, s. 49, 50, 57, 59, 62, 72, 73. Douglas 1957, s. 343; Kjellberg 1979, s. 279–281, 400; Lappalainen 2007, s. 306–307; Shildt 2014, s. 376–377.
för sig inte att det fanns musiker närvarande vid begravnings-ceremonin i kyrkan, men med tanke på att begravningsmusik hade blivit alltmer förekommande är det inte otroligt att remissen även avsåg musikframträdanden vid begravningar.416
Att anställa kungliga hovkapellet verkar ha varit en öppen marknad, och inte något som tilläts några få utvalda. När Anna Margareta Oxenstierna begravdes i Storkyrkan 1672 hade hovkapellisten Samuel Geist komponerat en aria, ”Ach eile doch mit mir”, som framfördes.
Geist komponerade även musik vid begravningarna för Margareta Palmqvist (1674), Anna Hedwig Örnestedt (1672), Simon Grundel Helmfelt (1678) och Regina Elisabeth von Beijer (1679). Samuel Geists bror, Christian Geist, var även han medlem av hovkapellet och komponerade begravningsmusik för Carl Gustaf Wrangels dotter Polydora 1676. År 1674 uppbar nio musiker från det kungliga hovkapellet lön från Wrangels hushåll för sitt framförande av Diem it Tränen säen vid begravningen av Carl Gustafs Wrangels fru Anna Margareta von Haugwitz. Vid detta tillfälle hade bröderna Geist komponerat text och musik. Vid Carl Gustaf Wrangels egen begravning 1680 hade kapellmästaren Gustav Düben och Wrangels före detta kapellmästare Daniel Duncker, vid tillfället medlem av hovkapellet, komponerat och framfört musiken tillsammans med sex andra musiker från hovkapellet.417
Mängden begravningskompositioner, som kungliga hovkapellets medlemmar skapade, importerade och anpassade för den svenska marknaden och konfessionen, tyder på att begravningsmusik var en av hovkapellets inkomstkällor.418 I det adliga toppskiktet fanns de som kunde hålla sig med egna musiker, såsom hoven kring Magnus De la Gardie, Per Brahe och Carl Gustaf Wrangel, vilka också framförde begravningsmusik. I Per Brahes begravningsinstruktion angavs att hans egna hovmusikanter skulle spela, vilket också skedde vid begravningen 1685. Musiken var dock komponerad av Daniel Duncker vid kungliga hovkapellet, vilket visar på hovkapellets inflytande vid begravningssammanhang.419
Förekomsten av begravningsmusik i materialet är överlag koncentrerat till 1670-talet, men begravningsmusik förekom även tidigare. En åttastämmig kantat komponerad av organisten Andreas
416Schmedeman vol. 1 1706, s. 391, 406, 419; AdRP vol. 9 1891, s. 400–401.
417 Lagerholm 1965, s. 72. Kjellberg 1979, s. 281, 399; Schildt 2014, s. 387, 388.
418 Schildt 2014, s. 376–377, 387–399, 402, 412.
419 LSB, Mörnerska donationen, Nr 74. Kjellberg 1979, s. 281, 399; Jonsson et al 1994, s. 354–357.
Düben framfördes vid Gustav II Adolfs begravning i Riddarholms-kyrkan 1634, och när änkedrottningen Maria Eleonora skulle begravas 1655 spelade en trupp musikanter före likpredikan. Ett av de tidigare spåren av begravningsmusik för adliga begravningar är Jakob De la Gardies begravning i Storkyrkan 1652, då det enligt Oxenstiernska minnesboken framfördes flerstämmig sång.420
I detta ljudlandskap av blås- och stränginstrument och flerstämmig sång är avsaknaden av orgel slående. Det verkar som att användningen av orgeln i begravningsriten, som var vanlig i till exempel det katolska Antwerpen, inte var vanlig i det protestantiska Sverige. Ingenstans i de källor som angår musikarrangemangen vid adliga begravningar – enskilda räkenskaper, återgivningar av begravningsceremonin, kyrko-räkenskaper eller Dübensamlingen – finns orglar omnämnda. Snarare gjordes försök att dölja den, som under Johan Kasimirs begravning i Strängnäs 1652 då orgeln var övertäckt med svart kläde. Att låta ett kraftfullt instrument som orgeln förbli tyst under begravnings-ceremonierna kan te sig underligt, men i sin samtid går det att förstå.
Under faste-, bot- och bönedagar var det praxis att orgeln förblev tyst och inte användes, och i samband med änkedrottningen Maria Eleonoras död 1655 utökades dessa tysta perioder för att även inne-fatta perioder av landssorg när kungliga personer dött. Orgelns sekundära roll understryks under förberedelserna för drottning Ulrika Eleonoras begravning i Riddarholmskyrkan 1693, då orgeln togs ned från sin läktare för att fler bänkar skulle få plats, och en musikläktare uppfördes vid predikstolen. Ett fall av orgelmusik under begravningar har påträffats, från Karl X Gustavs begravning 1660 då Riddarholms-kyrkans orgel spelade.421
Att musiken tillförde en ljudmässig uttrycksform för den högtidliga kollektiva sorgen visar flera vittnesmål. Under Conrad Christopher von Königsmarcks begravning 1674 beskrevs musiken som ljuvlig och förtjusande, och under kvällen spelades musik från kyrktornen av trombon som beskrevs som sorgsen. När regalier lades ned i kistan med änkedrottningen Maria Eleonoras lik och locket stängdes till, ska det enligt Johan Rosenhane ha spelats sorglig musik. Musik och psalmer användes för statusskapande, men var därtill enligt Konrad
420 RA, Manuskriptsamlingen, Oxenstiernska minnesboken 1580–1684, 1652-11-14;
RA, Kungliga arkiv, K 87. Rangström 2015, s. 67.
421 Gyllenius 1962, s. 149. Bringeus 1991, s. 59–62, 65; Snickare 1999, s. 85; Snyder 2002, 3, 61, 67–68; Berglund 2004, s. 33; Thøfner 2007, s. 164–167; Beghein 2013, 89–
90; Rangström 2015, s. 67. Stort tack till Maria Schildt som delat med sig av sitt kunnande i ämnet.
Küster ett uttalat sätt för protestanter att praktisera en sista försonings-akt för den döde och dennes uppstigande i den gudomliga kören, vilket belyser att begravningskonserterna också måste förstås som en konfessionell och religiös praktik. Den musik och text som kungliga hovkapellet importerade och anpassade för en svensk marknad hämtades bland annat från tysk-språkiga protestantiska länder, och var liksom de psalmer som sjöngs i processionen ett uttryck för protestantisk konfession.422
Även om detta ljudlandskap inte var lika offentligt kraftfullt som kyrkklockor och kanonsaluter så var det inte oviktigt. Med dessa instrument kunde en mer dämpad stämning skapas, som på många sätt lät annorlunda än de begravningar som inte hade begravnings-orkestrar. Detta extra lager av ljud gav en uttrycksform både för en uttalad protestantisk övertygelse om den döde som en del av den himmelska kören liksom en arena där kollektiva känslor kunde få utlopp genom musik och sång.423