Vilka som deltog vid begravningen är en intressant del av ceremonins förberedelser som är värd att uppmärksamma i sig själv. Inbjudningar kunde skickas skriftligen eller göras muntligt av tjänstefolk eller av en utsedd person; både till enskilda hushåll och till en stor skara människor via predikstolen eller under ständernas riksdagsmöten. Att deltagare tackade nej till att närvara förekom, vilket Johan Ekeblad korrespondens vittnar om när han avsåg att inte närvara på Beata Oxenstiernas begravning i Linköpings domkyrka 1652.184 Mängden begravningar som påvisades i till exempel diarier är så pass omfattande
184 RA, Oxenstiernska samlingen, Axel Oxenstierna av Södermöre, E 539, 1649-00-00 utan datum, utan ort; RA, De la Gardieska samlingen, Magnus Gabriel De la Gardies samling, E 1518, 1649-09-16; RA, Bergshammarsamlingen, 12, 1649-09-20; RA, Oxenstiernska samlingen, Axel Oxenstierna av Södermöre, E 537, 1649-07-29, 1649-08-07; RA, Oxenstiernska samlingen, Axel Oxenstierna av Södermöre, E 582, 1652-07-07, 1652-10-30; RA, Oxenstiernska samlingen, Axel Oxenstierna av Södermöre, E 647, 1653-01-12; UUB, X 257 d5; UUB, E158d; RA, Manuskriptsamlingen, Oxenstiernska minnesboken 1580–1684; Schmedeman vol. 1 1706, s. 397; AdRP vol. 4:2 1872, s. 399, 404, 411, 441; AdRP vol. 5:1 1873, s. 9, 44, 86; AdRP vol. 5:2 1875, s. 14, 17–18, 83;
SRP vol. 2 1880, s. 142, 177; AdRP vol. 7 1881, s. 12; SRP vol. 3 1885, s. 107, 177, 198;
AdRP vol. 8 1886, s. 50–51; AdRP vol. 9 1891, s. 257; AdRP vol. 10 1893, s. 252, 342;
SRP vol. 7 1895, s. 275; SRP vol. 8 1898, s. 82; Kurck 1906, s. 18; Ekeblad vol. 1 1911, s. 29, 30, 54–55, 104, 162, 167, 175; Ekeblad vol. 2 1915, s. 206, 208; PrRP vol. 2 1954, s. 333, 376, 397, 446; Lagerholm 1965, s. 49, 53, 64, 70, 71; Rosenhane 1995, s. 136, 142, 143, 168, 177, 181, 213, 243, 244, 245, 246, 255, 273, 283, 285, 291, 293, 296, 297, 299, 303, 313, 314; Wallenstedt 1995, s. 451, 502.
att det visar att begravningar var en etablerad och viktig del av ett socialt utbyte under perioden.185
I riksrådsprotokollen är det återkommande att rådet skulle avresa till en begravning eller just var återkomna, vilket visar att när en medlem av en riksrådsfamilj dött samlades den politiska eliten. Inom detta skikt besökte så att säga alla varandras begravningar.186 En mycket bredare skara inbjudna går att spåra i de få bevarade processionsåtergivningarna och inbjudningslistorna.187 Av de 145 gäster som var inbjudna till Anna Christoffersdotters begravning var den adliga närvaron påtaglig, för att inte säga dominerande. Personer av olika stånd och ämbeten var inbjudna med respektive partner och barn, och om uppslutningen hade varit fullständig så hade det varit en färggrann kongregation av militärer, riksämbetsmän, ståthållare, grevar, friherrinnor och obetitlade av både kvinnor och män, frälse som ofrälse. Även om den adliga närvaron var dominerande var representanter för prästeståndet med som deltagare, och troligen även borgare och bönder från angränsande gårdar, städer och härader. Även om inbjudningar är en annan sak än faktisk närvaro visar de på det nätverk och de föreställda församlade som kunde ingå i en begravning.188 År 1655 skulle Johan Rosenhanes mor Carin Scheringsdotters begravning ske i Husby-Oppunda kyrka, och även här var den adliga och lokala närvaron markant, med landshövdingar, militärer, friherrar och obetitlade, trettio präster och en biskop.189
185 RA, Oxenstiernska samlingen, Axel Oxenstierna av Södermöre, E 534, 1638-07–30;
RA, Oxenstiernska samlingen, Axel Oxenstierna av Södermöre, E 538, 1652–01–15; RA, Oxenstiernska samlingen, Johan Axelsson Oxenstierna av Södermöre, E 978, 1652-03-04;
RA, Oxenstiernska samlingen, Johan Axelsson Oxenstierna av Södermöre, E 979, 1645-10-11, 1646-04-04, 1647-08-28, 1648-01-07; RA, Manuskriptsamlingen, Oxenstiernska minnesboken 1580–1684; RA, Sävstaholmssamlingen n F81; Ekeblad vol. 1 1911, s. 29, 30, 54–55, 95, 104, 115, 123, 151, 155, 162, 165, 167, 172, 175, 184, 193, 194, 304, 392; Ekeblad vol. 2 1915, s. 175, 183, 203, 206, 208, 221, 286, 289, 293, 308, 324, 346, 367, 380, 381, 383, 396, 401, 415; Rosenhane 1995, s. 30, 139, 140, 142, 143, 144, 145, 146, 148, 168, 177, 178, 181, 184, 188, 207, 212, 213, 226, 227, 229, 235, 243, 244, 245, 246, 253, 255, 256, 273, 275, 283, 285, 291, 292, 293, 296, 297, 299, 302, 303, 313, 314; Wallenstedt 1995, s. 159, 180, 217, 218, 226, 264, 335, 385, 435, 468, 502.
186 SRP vol. 2 1880, s. 142, 177; SRP vol. 3 1885, s. 107, 177, 198; SRP vol. 7 1895, s.
275; SRP vol. 8 1898, s. 82.
187 KB, Rål.4:o 100; UUB, X240; UUB, E158d; LUB, De la Gardiska släktarkivet 88;
LUB, De la Gardiska arkivet, Släktarkiven, Ekeblad 1a, Ekebladiska familiens genealogier;
Gjörwell vol. 4 1760, s. 274–276; Adlersparre vol. 1 1793, s. 191–194.
188 LUB, De la Gardiska arkivet, Släktarkiven, Ekeblad 1a, Ekebladiska familiens genealogier.
189 Rosenhane 1995, s. 137–138.
Magnus Gabriel De la Gardies anteckning angående begravnings-ordningen för modern Ebba Brahe och sonen Ludvig Pontus står i stark kontrast till dessa ovanstående exemplen. Här var det snarare en liten och homogen skara människor bestående av riksämbetsmän, befälhavare, hovfolk, kollegier, riksråd, rådsfolk och personer med greve- och friherretitlar som var de som utgjorde de förmodade deltagarna.190 Att detta var representativt för fler riksrådsfamiljer än för De la Gardie vittnar processionsordningar för riksråd om. Här återkommer namn inom riksrådet, rådet, krigsmakten och adel. I många av dessa sammankomster har borgare och i ett fåtal fall bönder bjudits in för att närvara i processionen, dock inte angivna som enskilda personer utan som en enhetlig ståndskategori.191
I dessa olika källor var huvuddelen av de inbjudna av adligt stånd även om andra stånd var representerade. Deltagargruppens samman-sättning var något som deltagare inte lät passera obemärkt, utan status både beskådades och påpekades. Deltagarnas förnämlighet och om delar av kungahuset och riksråd var närvarande är ett återkommande tema i materialet.192 Johan Ekeblad beskrev att ”många av Stockholms stad” var närvarande vid Sidonia Grips begravning i Uppsala 1652, och att ”alla människor” deltog under Lennart Torstenssons begravning 1651. Troligen menade inte Ekeblad bokstavligen hela staden, utan snarare att de förnäma var närvarade. Anna Banér beskrev deltagargruppens sammansättning vid sin svägerskas begravning 1640 som att ”de förnämsta i Staden” var på plats.193 Johan Rosenhane uppmärksammade ofta vilka som var närvarande under begravningar, såsom kungligheter, enskilda personer, rådet eller adeln. Lika noga var han att också nedteckna när adel och förnäma var frånvarande.
Rosenhane var en gäst som ofta inbjöds till begravningar. Genom sina
190 LUB, De la Gardiska släktarkivet 88.
191 KB, Rål.4:o 100; UUB, X240; Lünig 1720, s. 587; Gjörwell vol. 4 1760, s. 274–276;
Adlersparre vol. 1 1793, s. 191–194.
192 KB, Rål.4:o 100; RA, Oxenstiernska samlingen, Axel Oxenstierna av Södermöre, E 538, 1651-09-07 RA, Manuskriptsamlingen, Oxenstiernska minnesboken 1580–1684;
RA, Sävstaholmssamlingen n F81; Adlersparre vol. 1 1793, s. 186, 190; Whitelocke 1855, vol. 1 432–433; Kurck 1906, s. 176, 195; Ekeblad vol. 1 1911, s. 18, 19, 95, 151, 165–
166, 172, 175, 194, 273, 304; Ekeblad vol. 2 1915, s. 175, 183, 289, 293, 308, 324, 346, 380, 415; Braem 1916, s. 9; Gyllenius 1962, s. 132; Rosenhane 1995, s. 137–138, 146, 148, 168, 177, 178, 181, 184, 188, 213, 227, 229, 235, 244, 273, 293; Wallenstedt 1995, s. 159, 226, 244, 335, 385.
193 KB, Rål.4:o 100; .Ekeblad vol. 1 1911, s. 95, 172.
ämbetsposter och friherretitel förkroppsligade han det som tidens betraktare troligen menade med en förnäm deltagare.194
Denna aspekt av deltagarnas status befordrades ytterligare genom tryckta begravningspersonalier, där de i kyrkan församlade kunde beskrivas i termer av omfattning – folkrik, berömlig och hederlig – och sammansättning – högansenliga, furstliga, adliga, höga och förnäma personer av allahanda stånd, höga och lägre ståndspersoner. De är inte heller sena att belysa förnämligheten ytterligare genom att uppmärk-samma särskilda deltagare såsom ”majestätet, riksråd, råd, hovet eller regering”. Även om andra stånd än adeln var närvarande, var adeln med största sannolikhet i majoritet.195
Stockholmsbegravningar tillät att stora delar av Riddarhuset och kungligheter närvarade, och i vissa fall utländska dignitärer. När Lennart Torstensson begravdes sommaren 1651 gick den portugisiske delegaten med, och när Gustav Bonde skulle begravas sommaren 1668 hade ”regeringen via riksmarskalken” och Riddarhusets lantmarskalk kungjort på Riddarhuset att utländska ministrar skulle närvara, varför han uppmanade ståndet att det var angeläget att i alla fall 70–80 adelspersoner närvarade för att gå före majestätet.196 Deltagargruppen skapade via sin omfattning och sammansättning status och åtskillnad, kanske tydligast genom att med god uppslutning uppvisa den solidaritet som fanns mellan den döde och adelskollektivet. Det var kort sagt osnyggt om inte tillräckligt många från adeln ställde upp.
De inbjudnas skara översteg vida den närmast sörjande släkten, varför begravningsgästernas antal ådrog sig förordningarnas uppmärk-samhet under 1600-talets mitt. I 1650 års kyrkoordningsförslag fanns en särskild punkt som ondgjorde sig över det myckna bjudandet. Den förordade istället att om tillräckligt många fanns i släkt, svågerskap och fadderskap för att uppfylla ”den dödas stånd och värde,” skulle detta vara nog. Att fadderskap räknas till släkt vid begravning av barn är intressant, då fadderskap kunde omfatta en ansenlig skara personer från de högre stånden. När Johan Rosenhanes son döptes 1653 var till exempel 13 personer utsedda till faddrar.197 I kyrkoordningsförslagen var det uttalat att den dödas status avgjorde antalet deltagare. Ande-meningen var att en adelsperson kunde förväntas ha ett större följe
194 Rosenhane 1995, s. 137–139, 142, 143, 146, 148, 168, 177, 178, 181, 184, 213, 227, 229, 235, 243, 244, 245, 246, 255, 273, 283, 285, 291, 293, 296, 297, 299, 303, 313, 314.
195 Klingspor vol. 1 1876, passim; Klingspor vol. 2 1876, passim.
196 Lünig 1720, s. 561; AdRP 10 1893, s. 252; Wallenstedt 1995, s. 386. För en diskussion om betydelsen av medverkan i processioner, se Ojala 2016, s. 175–176.
197 Rosenhane 1995, s. 80–81; Engström 2013, s. 22–23.
med sig än andra ståndspersoner samt att ett riksråd eller en grevinna kunde förväntas ha en större församling än annan adel. I 1668 års överflödsförordning stadgades att enbart släkten skulle inbjudas, eller i brist därav högst tolv par.198
En stor del av det analyserade materialet ger en bild av att adliga begravningar var något som adeln både bjöds in till och närvarade på.
Deras närvaro var något som deltagare beskådade och bedömde, utifrån antal och sociala ställning. Om en församling innehöll eller inte innehöll tillräcklig kvantitet eller föreställd kvalitet påpekades detta. Att ha en förnäm församling med sig som deltagare i de olika begravningsceremonierna var att markera till vilket sorts socialt nätverk man anslöt sig själv och den döda. Att både kyrkoordningar och överflödsförordningar försökte begränsa antalet deltagare vid begravningsceremonierna vittnar om att deltagarantalet kunde vara så pass stort att det av vissa institutioner ansågs som överdådigt. Att predikstolar och ständerlokaler nyttjades för att bjuda in till begravning vittnar om att det var viktigt med en omfattande och förnäm deltagargrupp. Att ha en otillräcklig mängd eller otillräckligt förnäm deltagaskara kunde lätt ådra sig deltagarnas och andras ogynnsamma kommentarer om deltagargruppens sammansättning.