Likets förflyttning

När Johan Rosenhane i januari 1655 fick bud om att hans mor dött två månader tidigare, fann han att locket hade lagts på kistan när han väl anlände till sorgehuset. Mellan raderna anas att han gärna hade velat se henne innan kistans tillslöts.¹¹⁷ Att få möjlighet till en andra vaka när dödsfallet skett långt från anhöriga verkar ha varit önskvärt för Rosenhane,

116 Schmedeman vol. 1 1706, s. 244, 396, 556; AdRP vol. 3 1857, s. 267, 284; Lagerholm 1965, s. 76; Oscarsson 2013, s. 154. Gittings 1984, s. 154, 156, 158–159; Mintz 1985, s.

4–5, 13, 140, 152–154; Cressy 1997, s. 444; Koslofsky 1998, s. 96; Engström 2013, s.

40–42, 57–59, 76–77, 79–83.

117 Rosenhane 1995, s. 135.

något som i vissa fall verkat ha förekommit. När Gustav Horn dog i Skara i samband med ständermötet i maj 1657, transporterades hans lik till Stockholm där det bisattes i S:t Jacobs kyrka under juli månad. Redan före bisättningen hade en sockerbagare betalats 220 d.k.m. för varor som skulle stå färdiga vid likets ankomst till Stockholm.¹¹⁸ Beställningen visar att en sammankomst skulle hållas i Stockholm när liket togs in, vilket visar att denna stad – i kontrast till Skara – var ett rum som kunde tillgodose arrangörernas anspråk på deltagarnas mängd och sort. För alla de vars lik behövde transporteras till specifika platser, kom kistan till sin fulla rätt som social kropp; särskilt som en potentiell andra vaka inte innebar att kistan öppnades för att skåda liket. Tiden var dock ett gissel. När Anna Margareta Sture lik skeppades till Stockholm 15 månader efter dödsfallet i Osnabrück, begärde hennes man Johan Oxenstierna att liket inte skulle ställas upp på Ekebyhov innan det fördes från Stockholm till begravningen i Uppsala.¹¹⁹ Exemplen visar på betydelsen av sammankomster före eller i samband med bisättningen, men även att en andra vaka inte alltid ansågs som lämplig att genomföra, särskilt om för långt tid hade passerat sedan dödsfallet. Fallet Gustav Horn belyser betydelsen av deltagargruppens sammansättning, då liket flyttades från Skara till Stockholm för att bisättas och begravas samt för att en sammankomst med en god deltagarskara skulle möjliggöras.

För dem som dog utomlands eller vid gods långt från den plats där begravningsceremonierna skulle ske, behövde lik omlokaliseras. Detta var en uppgift som tillsammans med övriga förberedelser föll på den kvarvarande familjen och släkten, som fick använda de medel som stod till buds för att få hem liket.¹²⁰ Två dagar efter att den sjuårige pojken Johan Lilliehöök skjutits till döds i våda av den nio år äldre Christian Strömfelt i Uppsala 10 februari 1648, begav sig Gustav Bonde till Uppsala i egenskap av svåger till pojkens mor. Liket bisattes i stadens domkyrka för att ungefär en månad senare föras söderut. I augusti samma år, sex månader efter dödsfallet, begravdes Johan Lillehöök tillsammans med sin kusin i Norrköping.¹²¹

Sociala nätverk användes till en sådan grad att riksråd engagerades i uppgiften att få hem anhöriga. När en transportmöjlighet väl uppdagades behövde det inte betyda att anhöriga personligen tog ansvaret att skeppa hem liket, utan det var en uppgift som kunde delegeras till fogdar och

118 SSA, Storkyrkoförsamlingens kyrkoarkiv, Kyrkoräkenskaper, äldre serie 1657, 1657-07-21; Klingspor vol. 1 1876, s. 407; Lagerholm 1965, s. 56.

119 RA, Oxenstiernska samlingen, Axel Oxenstierna av Södermöre, E 679, 1646-12-21, 1647-09-13.

120 Verdery 1999, 18–19, 47, 49, 90–91, 106, 108–110.

121 RA, Sävstaholmssamlingen vol. F81, 1648-02-11–15, 1648-03-11–14, 1648-08-16–

20.

kammartjänare.¹²² Om ett lik skulle tas hem på ett skepp, var transporten från bisättningskyrkan till skeppet ett tillfälle för utfärdspredikan och processioner, ibland med inslag av väpnade styrkor och inbjudna dignitärer. Position inom adelskollektivet var något som var avgörande för om lik skulle föras till hemjorden, där särskilt dödas och anhörigas meriter och/eller förbindelser till riksrådet kunde användas för att utverka tillstånd att använda Kronans fartyg. Fartygens uppdrag och föremålens korres-pondens markerades genom att master och flaggstänger pryddes med svarta vimplar, fanor och segel.¹²³

Band till riksrådet omfattade inte enbart den närmaste familjen, utan gynnade även en större skara släktingar som behövde transportera döda inom och utom riket. När riksrådet Klas Horns lik skulle skeppas till Sverige från Stettin 1633 kunde brorsdottern Agneta Horn följa med och föra med sig liken efter modern Christina Oxenstierna och brodern Axel Horn. Riksrådet Johan Banér arrangerade 1640 så att hans frus och svärfaders lik transporterades från Tyskland till Sverige med flottans fartyg, för jordfästningen i hans grav i Riddar-holmskyrkan.¹²⁴ Att en fåtalig skara människor med förbindelser till riksrådet använde svartklädda örlogsfartyg för att transportera lik, belyser ett materiellt skapande av upphöjdhet för att visa på Kronans beskydd. Att Kronans fartyg användes som transportmedel för lik med kopplingar till riksrådet, belyser att meriten snarare än adelsrangen var avgörande.

Möjligheten för arrangörer med kopplingar till riksrådet och aristokratin att nyttja Kronans skepp användes även inom riket. Elisabeth Banérs lik fördes 1645 från Riga till Sverige på ett av Kronans skepp, och när Axel

122 RA, Oxenstiernska samlingen, Axel Oxenstierna av Södermöre, E 679, 1647-09-13;

RA, Oxenstiernska samlingen, Johan Axelsson Oxenstierna av Södermöre, E 979, 1648-06-23; RA, Oxenstiernska samlingen, Johan Axelsson Oxenstierna av Södermöre, E 979, 1647-09-05. UUB, E158d, 1649-01-31; RA, Oxenstiernska samlingen, Axel Oxenstierna av Södermöre, E 537, 1649-09-17; RA, Oxenstiernska samlingen, Axel Oxenstierna av Södermöre, E 538, 1652-03-26; RA, Sävstaholmssamlingen vol. F81, 1648-02-11–15, 1648-03-11–14, 1648-08-16–20; SRP vol. 7 1895, s. 274; SRP vol. 17 1929, s. 102; Horn 1961, s. 26; Rosenhane 1995, s. 189, 214.

123 RA, Oxenstiernska samlingen, Axel Oxenstierna av Södermöre, E 679, 1647-09-13;

KB, Rål.4:o 100; RA, Manuskriptsamlingen, Oxenstiernska minnesboken 1580–1684, 1643-06-18, 1643-07-17, 1643-08-06, 1660-07-24, 1668-10-05; Lünig 1720, s. 582;

Petri 1837, s. 170; Klingspor vol 2 1877, s. 131; SRP vol. 7 1895, s. 274; Ekeblad vol. 2 1915, s. 314, 401; SRP vol. 17 1929, s. 102; Horn 1961, s. 26; Rosenhane 1995, s. 245, 255. Broomé 1950, s. 281; Flodin 1989, s. 159, 163; Sidén 2001, s. 215–216; Lappalainen 2007, s. 305; Kurisoo 2013, s. 71, 131.

124 KB, Rål.4:o 100; RA, Manuskriptsamlingen, Oxenstiernska minnesboken 1580–1684, 1646-07-02, 1667-06-10, 1668-10-05, 1675-08-12, 1676-03-20; Liljegren 1947, s. 88;

Broomé 1950, s. 281; Horn 1961, s. 26.

Oxenstierna 1649 och Gabriel Kruck 1672 transporterade sina respektive döda fruar till begravningsceremonierna utnyttjade båda sitt kontaktnät för att använda Kronans jakter. Transporterna kunde också ske med privata fartyg. Gabriel Bengtsson Oxenstiernas och barnbarnet Carl Ludvig Oxenstiernas båda lik fördes 24 juli 1660 – efter närmare tre års bisättning i Sollentuna kyrka – från Rosersbergs slottskapell till Edsbergs trädgård där de fick stå under ett himmelsomhänge. Efter en utfärdspredikan av hovpredikanten med den närmaste släkten tre dagar senare, fördes de i procession till en båt som tog dem till Stockholm. Till staden anlände de 28 juli och dagen efter begravdes de med ”stor process”

i Storkyrkans högkor. År 1678 transporterade landshövdingen Lorentz Creutz d.y. sin döda fru Ebba Maria Fleming på ett fartyg med svarta segel till Stockholm på Mälaren, troligtvis från Enköping, och när Beata Oxenstierna dött 1652 föreslog kusinen Axel Oxenstierna att vattenvägarna från Nyby till Norrköping skulle utnyttjas i transporten till Linköpings domkyrka.¹²⁵

På de inhemska vattenvägarna verkar det som att aristokratin och adeln med koppling till riksrådet, kunde använda Kronans eller privata jakter vid transport, så att familj och släkt kunde följa med och i vissa fall segla i procession till bisättnings- eller begravningsorten. När Herman Wrangels lik skulle skeppas genom Stockholm på väg till Skokloster, beslutade riksrådet att ett flertal jakter skulle åtfölja skeppet. I de fall där skeppet angjorde Stockholm lastades liket av på Skeppsbron, Slussen eller i utkanterna av staden, för att därefter bisättas i någon av stadens kyrkor eller föras direkt från skeppet till begravningsprocessionen. Ordningen kunde också vara den omvända att liket lastades på skepp i Stockholm för transport till rikets östra delar, eller till utlandet.¹²⁶

Om repatriering med stora processioner mellan kyrka och skepp var något som tillföll samtliga inom adelsståndet är tveksamt. Knut Reuter stupade i Trettioåriga kriget 1640 och var en av många vars lik inte repatrierades. Knut Reuter begravdes istället i Erfurt i Thüringen. Per Sabel som dog under en militär expedition mot Norge 1679, begravdes på

125 RA, Oxenstiernska samlingen, Axel Oxenstierna av Södermöre, E 537, 1649-09-17;

RA, Oxenstiernska samlingen, Axel Oxenstierna av Södermöre, E 538, 1652-03-26; RA, Manuskriptsamlingen, Oxenstiernska minnesboken 1580–1684, 1646-07-02, 1656-07-24, 1660-07-24–29, 1667-07-01, 1675-08-12, 1676-03-20; Petri 1837, s. 170; Klingspor vol 2 1877, s. 131; SRP vol. 10 1905, s. 568; Kurck 1906, s. 175; Lappalainen 2007, s.

305.

126 RA, Oxenstiernska samlingen, Johan Axelsson Oxenstierna av Södermöre, E 979, 1647-10-10, 1647-10-17; RA, Oxenstiernska samlingen, Axel Oxenstierna av Södermöre, E 537, 1649-09-17; KB, Rål.4:o 100; RA, Manuskriptsamlingen, Oxenstiernska minnesboken 1580–1684, 1639-06-09, 1651-06-13, 1653-10-31, 1656-08-28, 1660-07-24, 1667-06-10, 1667-07-01, 1668-08-25, 1668-10-05–08, SSA, Storkyrkoförsamlingens kyrkoarkiv, Kyrkoräkenskaper, äldre serie, 1650-09-02, 1651-07-27, 1653-07-16; SRP vol. 10 1905, s. 568; Kurck 1906, s. 175; Rosenhane 1995, s. 245.

kyrkogården vid Ovikens kyrka i Jämtland. Att status, meriter och nätverk möjliggjorde repatriering står klart i materialet, men då urvalet är begränsat till ett material som i hög grad angår människor med förbindelser till aristokratin eller riksrådet är det svårt att avgöra om möjligheten till repatriering var allmän eller om det var något som skiktade adeln. För det behövs ett större underlag.¹²⁷

I de fall som skeppen passerade genom städer kunde detta uppmärk-sammas på olika sätt. När Herman Wrangels lik transporterades genom Stockholm 1643 hade riksrådet beslutat att de skepp som passerades skulle skjuta salut, och vid Slussen skulle gardet och stadsvakten vara uppställd med gevär medan stadens kyrkklockor ringde. På ett liknande sätt sköt kanoner salut när översten Johan Skytte fördes upp genom Strömmen 1637. När liket efter pojken Gustaf Åkesson Natt och Dag 1637 fördes hem från Stettin till begravningen i Stora Mellösa, sköt två stycken 24 punds kanoner salut när liket fördes genom Strömmen – det enda fall som påträffats där ett barn fått salut.¹²⁸ Denna sorts uppmärksammande av liktransporter passar in i en större kultur av ljudpraktiker där kanoner och klockor markerade när dignitärer lämnade eller tågade in i städer. När riksskattmästaren Gustav Bondes lik fördes ut ur Hamburg 1667 ringde stadens alla kyrkklockor och kanonerna på bastionerna sköt salut. Fallet är intressant då Bonde inte varit i Hamburg i egenskap av ambassadör eller som en del av en beskickning utan enbart som hemresande efter att ha varit på kurort. Klockringningarna och saluten var högst sannolikt en ynnest baserad på Bondes meriter som riksskattmästare och rådsmedlem. När Gabriel Gyllenankars lik fördes genom Linköping 1657 arrangerade landshövdingen Johan Rosenhane så att stadens alla kyrkklockor ringde för denne. När liken efter fältmarskalkarna Simon Grundel Helmfeldt och Fabian von Fersen fördes in till Stockholm för bisättning 1677, liksom liket efter

127 KB, Rål; 4; o; 100; RA, Oxenstiernska samlingen, Axel Oxenstierna av Södermöre, E 679, 1647–09–13; RA, Manuskriptsamlingen, Oxenstiernska minnesboken 1580–1684, 1643-06-18, 1643-07-17, 1643-08-06, 1660-07-24, 1668-10-05; Lünig 1720, s. 582;

Hülpers 1775, s. 102, 114; Klingspor vol 1 1876, s. 35; SRP vol. 7 1895, s. 274; SBL vol.

5 1925, s. 711; SRP vol. 17 1929, s. 102; Horn 1961, s. 26; Rosenhane 1995, s. 245, 255.

Liljegren 1947, s. 88; Axel-Nilsson 1950, s. 339–340; Broomé 1950, s. 281; Flodin 1989, s. 159, 163; Sidén 2001, s. 215–216; Kurisoo 2013 s. 71, 131.

128 KrA, Krigskollegium, Stockholms slotts arkliräkningar, 1637, 04, 1637-06-07; SRP vol. 10 1905, s. 568; SSA, Storkyrkoförsamlingens kyrkoarkiv, Kyrkoräkenskaper, äldre serie 1643–1644, 1644-07-19; SSA, Riddarholmens kyrkoarkiv, Huvudböcker och verifikationer 1644–1645, 1644-07-17.

fältmarskalken Bengt Horn 1678, sköt kanonerna på vallarna vid Söderport salut för 108 skålpund krut – cirka 46 kilo.¹²⁹

När ett lik flyttades från Stockholm för transport via land eller hav kunde ringningarna skapa och förmedla den dödes status. Denna sorts ringning har många likheter med de hierarkier som skapandes vid själaringningar och begravningsringningar. 1643–1666 har 27 fall av ringningar för liktransport hittats i Storkyrkans räkenskaper, vilka är fördelade på åtta fall för män, sex fall för kvinnor och 13 fall för barn.

Trots sitt ringa antal är de fördelade jämnt över adelsståndet. Antalet ringningar som den döde fick var beroende av kön och ålder; barn fick 1–3 ringningar, kvinnor 3–5 och män 1–8 ringningar.¹³⁰ När Elena Bielkes lik skulle flyttas till Västerås domkyrka från Stockholm 1652 ringde Storkyrkans alla klockor tio ringningar, medan Tyska kyrkan och S:t Jacob ringde nio gånger vardera.¹³¹ Det resulterande ljudrummet visade i mängden ringningar med alla klockor från fler-talet kyrkor hur aristokratisk status skapades. Att Elena Bielkes transportringning var ett extremfall – och på grund av detta inte räknades in i intervallet för kvinnor ovan – står klart i en jämförelse med det övriga materialet; av 27 fall var det enbart sex fall som var över fem ringningar, där Elena Bielkes var den mest omfattande.

Ytterligare tre fall för medlemmar av aristokratin och adelns övre skikt utgör tillsammans ett intervall på 7–8 ringningar. Fallens spridning är dock inte så socialt tydlig att det kan fungera som förklaring för statusskapande, främst på grund av att män och kvinnor från aristokratin återfinns med övrig adel i intervallet 1–4 ringningar. Anna Margareta Sture fick till exempel tre ringningar från Stockholms kyrkor när hennes lik fördes i procession till Uppsala 1648.¹³²

129 RA, Sävstaholmssamlingen vol. F81, 1650-10-07; KrA, Krigskollegium, Stockholms slotts arkliräkningar, 1677, 1678; Lünig 1720, s. 582; Petri 1837, s. 200–201; Whitelocke vol. 1 1855, s. 138, 179; Whitelocke vol. 2 1855, s. 318; Ekeblad vol. 2 1915, s. 291–292;

Braem 1916, s. 10, 29; SBL vol. 5 1925, s. 339; Ogier 1985, s. 6; Rosenhane 1995, s. 220.

Bedoire 2001, s. 167.

130 SSA, Storkyrkoförsamlingens kyrkoarkiv, Kyrkoräkenskaper, äldre serie, 1643-07-06, 1644-07-19, 1645-10-22, 1647-02-05, 1647-10-06, 1648-01-20, 1648-10-21, 1650-09-02, 1651-02-04, 1651-07-27, 1652-02-16, 1652-02-28, 04-03, 06-16, 1653-07-16, 1655-05-29, 1661-05-29, 1663-05-21, 1664-07-20, 1664-08-10, 1664-11-02, 1665-01-16, 1665-01-26, 1665-07-31, 1665-12-20, 1666-02-15.

131 SSA, Storkyrkoförsamlingens kyrkoarkiv, Kyrkoräkenskaper, äldre serie 1652, 1652–

02–16; SSA, Tyska S:ta Gertruds kyrkoarkiv, Räkenskaper för kyrka och församling; Äldre serie, 1647–1654, 1652-02-26; SSA, Jakob och Johannes kyrkoarkiv, Huvudböcker och verifikationer, 1652–1653, 1652-02-16.

132 SSA, Riddarholmens kyrkoarkiv, Huvudböcker och verifikationer, 1646–1651, 1648-01-19; SSA, Storkyrkoförsamlingens kyrkoarkiv, Kyrkoräkenskaper, äldre serie, 1648,

Liknande tillämpningar kring ringande verkar ha varit fallet när lik fördes in i städer. När Gustav Horns lik kom in i Stockholm i november 1657, ungefär två år och nio månader innan hans begravning i augusti 1660, ringde stadens alla kyrkklockor till priset av 724 d.k.m.¹³³ Att uppmärksamma ut- och intåg med kyrkklockor – och ibland kanoner – skapade skiktningar och status, vilka ingalunda var allmänna för adelns medlemmar utan beroende av den dödes kön, ålder och merit.

Inför likets förflyttning till skepp, till bisättningskyrka eller till begravningskyrka förekom det att en utfärdspredikan hölls i mer offentliga rum såsom en sal, ett kapell eller i en paviljong. Att det skulle vara en allmän företeelse hos adeln är svårt att bekräfta, då det oftast är adelns övre skikt som förekommer i materialet som angår utfärdspredikan. Att en utfärdspredikan ansågs kunna vara status-skapande görs tydligt i kyrkoordningsförslagen för 1650 och 1660, då utfärdspredikan enbart skulle beviljas till de ”förnämas och välförtjäntas lik”, och till de som ”transporterades mellan för-samlingar”, vilket var vanlig inom adeln. Den lokala sockenprästen eller hovpredikanter kunde hålla en predikan, men även ämbetsmän kunde hålla tal. De olika destinationernas funktion innebar att utfärdspredikan rent tidsmässigt verkar ha varit relativt obunden, då den kunde ske på själva begravningsdagen när följet skulle ta kistan till begravningskyrkan eller när liket skulle transporteras till en bisättningskyrka. Tillfället samlade släkt och vänner i sådan omfattning att en procession kunde genomföras när liket transport-erades, detta oavsett om destinationen var en bisättningskyrka, begravningskyrka, jordfästningskyrka eller ett skepp som skulle transportera liket och familjen till någon av dessa platser.¹³⁴

Rum som ett verktyg för att förstå adlig begravningskultur tydlig-görs genom de ansträngningar som arrangörer gjorde för att få ett lik till en ort som kunde tillgodose föreställningar om hemmajord, begravningskulturens materiella krav, och deltagargruppens sociala sammansättning. Att man utnyttjade sitt nätverk för att göra detta

1648-01-20; SSA, Tyska S:ta Gertruds kyrkoarkiv, Räkenskaper för kyrka och församling;

Äldre serie, 1647–1654, 1648-01-19; SSA, Jakob och Johannes kyrkoarkiv, Huvudböcker och verifikationer, 1647–1648, 01-20; RA, Sävstaholmssamlingen vol. F81, 1648-01-20; RA, Manuskriptsamlingen, Oxenstiernska minnesboken 1580–1684, 1648-01-20.

133 Lagerholm 1965, s. 56.

134 RA, Oxenstiernska samlingen, Axel Oxensterna av Södermöre, E 679, 1647-09-13;

RA, Manuskriptsamlingen, Oxenstiernska minnesboken 1580–1684, 1645-01-31, 1660-07-24–29, 1667-07-1–3; UUB, X257 d5; Lünig 1720, s. 587; Petri 1837, s. 170;

Klingspor vol. 2 1877, s. 131, 199; KOF vol. 2:1 1881, s. 267; KOF vol. 2:2 1882, s. 174;

Kurck 1906, s. 175; Lagerholm 1965, s. 53; Rosenhane 1995, s. 138. Stenberg 1998, s.

22–26.

möjligt är tydligt i materialet där riksrådet återkommande engagerades för att möjliggöra repatriering med Kronans fartyg. Att vissa arrangörer saknade ett nätverk som kunde möjliggöra repatriering ledde troligen till att de begravdes i närheten av där de dött. För-flyttningen av lik verkar inte varit något som skedde i tysthet utan engagerade arrangörer och deltagare i processioner mellan kyrkor och skepp, där intåg och uttåg genom städer för vissa markerades med kyrkringningar och salut. Sammanställt skymtas i detta skede av begravningskulturen att adeln varken var underkastad allmänna ståndspraktiker eller att de ägde förutsättningar som var allmänna inom adeln; ståndet var snarare högst hierarkiskt ordnat, vilket synlig-gjordes på olika sätt genom engagemang med deltagare, rum och ljud.