För statusskapande och åtskiljande spelade ljud en aktiv roll.
Kyrkklockornas ringningar, kanonernas dån, musköternas smatter och prästernas sång nådde en långt större publik och territorialiserade ett större rum än processionernas visualitet.307 Ett exempel på begravningarnas ljudliga dominans är från Johan Ekeblads korres-pondens där han sommaren 1652 anmärkte att det var så många bisättningar och begravningar att det var som att adeln tvistade om klockorna, och vintern 1662 klagade han över att klockornas och vagnarnas larm under begravningarna gjorde honom galen.308 Som analysen nedan kommer visa var det ljudrum som kyrkklockor och kanoner skapade kapabelt att skapa föreställningar om stånd, kön, rang och merit, samtidigt som den konkreta platsen där ljuden skapades såsom kyrkor, slott och bastioner förenade särskilda byggnader och institutioner med begravningen.309
Begravningsringning
Undersökningsmaterialet för analysen av begravningsringningar – liksom analys av själaringningar, transportringningar och bisättnings-ringningar – har varit Storkyrkans räkenskaper, och däri ligger ett problem i perspektiv som är värt att understryka. Det är tydligt i det undersökta materialet att till exempel kön och stånd hos den döde skapade tillgång till ett visst antal ringningar med ett visst antal klockor. Detta innebär inte att kön och stånd alltid var hörbara för de som inte visste vem det var som begravdes. Till exempel går det inte att anta att det gick att höra köns- och ståndsskillnad på till exempel
306 AdRP vol. 10 1893, s. 573. Sennefelt 2015, s. 191.
307 Schemedeman vol. 1 1706, s. 556. Corbin 1998, s. x–xi, xix, 9, 14–18, 24–25, 73–79, 95–98, 164–168, 191, 201, 210, 255; Smith 1999, s. 7–10, 13, 16–17, 21–22, 26, 40, 43, 46, 248, 289, 298; Garrioch 2003, s. 5–25; Fisher 2014, s. 2, 9, 10–12, 18–19, 23–
26, 105, 191–192, 245–246; Hahn 2015, s. 538, 544–545; Hahn 2017, s. 90–91, 93, 95–
98.
308 Ekeblad vol. 1 1911, s. 155; Ekeblad vol. 2 1915, s. 345.
309 Strocchia 1992, s. 19–23, 28; Favro 1994, s. 152–153, 157; Thøfner 2007, s. 100, 108; Mitchell 2002, s. 174; Sennefelt 2011, s. 39–40, 62–63; Seesko 2017, s. 5–17, 31–
32.
tre ringningar från Storkyrkans alla klockor, då denna ringning är förekommande hos både män, kvinnor, barn från adeln och borger-skapet. Det går däremot att anta att stånds- och könsskillnader gick att höra ju mer omfattande ringningarna var. Det är tydligt i materialet att mängden ringningarna och ett visst antal klockor var beroende av den dödes position inom olika sociala hierarkier.310
Överlag fick adliga barn ett högre antal ringningar med samtliga klockor än de ringningar som ofrälse barn fick med endast små klockor. Även om prominenta borgare i jämförelse med adeln fick ett mindre antal ringningar, ringdes det oftast med alla klockor eller med en kombination av både stora och små klockor vilket måste ha gjort ståndsgränser svåra att urskilja. Överlag är det tydligt i ringningar för adels- och borgarståndet att kön och ålder styrde antalet ringningar.
För borgerskapet syns detta i att mindre klockor användes för barn och i viss mån gifta kvinnor, medan alla klockor i större utsträckning användes för män som var prominenta hantverkare och verksamma inom högre ämbeten. Hierarkier inom borgarståndet skapades, i kontrast till adeln, inte endast genom mängden ringningar, utan också utifrån vilka klockor – små, stora eller alla – som användes. Socialt stigma förmedlades på omvänt sätt av att klockorna vid begravningar av illegitima barn eller av personer som tagit sitt liv inte rördes till ljud för att förmedla deras död och begravning. Tystnaden kunde även den vara talade.311
En annan aspekt av ringningar är hur länge de ringde, det vill säga antalet ringningar. I 1664 års överflödsförordning stadgades att ringningar för adelspersoner inte fick överstiga en halvtimma. Då antalet ringningar under 1663 vanligen var fyra stycken vid begravningar för en person, borde varje ringning ha tagit cirka sju minuter. Detta skulle innebära att när riksrådet Jakob De la Gardie begravdes i november 1652 och det ringdes 16 gånger från Stor-kyrkan, bör ringningen uppskattningsvis pågått under nära två timmar.312 Genom att samtliga klockor dånande från flertalet kyrkor, med en mängd ringningar som översteg andra stånds,
310 Se bilaga 5A med källor.
311 Se bilaga 5A med källor; SSA, Stockholms domkapitel, Protokoll huvudserien, 1669, s. 48, punkt 4; Schmedeman vol. 1 1706, s. 395, 407–408, 420, 556, 566–567; KOF vol.
2:1 1881, s. 263, 268–270; KOF vol. 2:2 1887, s. 169–170, 175–178; Lagerholm 1965, s. 58, 61,68–69. Nylund 1917, s. 136; Bringéus 1987, s. 201, 204; Arvidsson 2007, s. 147;
Corbin 1998, s. 164–168, 255.
312 Medelvärdet på fyra ringningar under adliga begravningar, tillsammans med 1664 års överflödsfordnings stadga om att ringningar inte fick överstiga 30 minuter, ger ett tidsvärde på 7 minuter, ringning. Se källa bilaga 5A; SSA, Storkyrkoförsamlingens kyrkoarkiv, Kyrkoräkenskaper, äldre serie, 1652-11-14; Schmedeman vol. 1 1706, s. 395, 556.
skapades den dödes status audiellt, något som kunde förstärkas ytterligare när Tyska Kyrkans klockspel kunde användas efter installationen 1666. För delar av präster- och borgerskapet tillämpades i vissa fall ringningar med alla klockor från mer än en kyrka, vilket sannolikt kunde leda till svårtolkade budskap om den dödes stånd, särskilt när begravningar av män, kvinnor och barn från adelns lägre skikt beaktas. I gränslandskapet mellan stånden bör åtskillnaden mellan frälse och ofrälse varit svår att uppfatta, vilket inte var fallet högre upp i adelshierarkin. Särskilt aristokratin kunde med ringningarnas hjälp göra åtskillnaden fullt tydbar mellan sig, lägre adel och ofrälse.313
Antalet ringningar gjorde före 1665 skillnad utifrån kön, civilstånd, meriter och adelsrang. Under perioden 1640–1665 var Storkyrkans medelvärde för begravningsringningar för adelsmän 6–7 ringningar.
Riksråd, fältmarskalkar, generaler och adelspersoner med grevlig eller friherrlig rang kunde få mellan 8–9 ringningar, och i vissa få fall upp till 12–16 ringningar. I intervallet 8–16 ringningar förekommer många aristokratiska familjer och familjer från adelns övre skikt. Stats-tjänstemän och officerare med lägre rang än general fick i stor utsträckning mellan 5–8 ringningar. I intervallet 3–4 förekommer i stor utsträckning adelns lägre skikt.314
Under samma period var medelvärdet för kvinnor 5–6 ringningar.
Ett ytterst litet antal kvinnor, samtliga från aristokratin, fick 9–12 ringningar. I intervallet 4–8 är det svårt att se någon egentlig hierarki då både aristokrater och lägre adel förekommer. Det är först i intervallet 1–3 som en mer enhetligt adliga skikt förekommer, i form av kvinnor från adelns lägre skikt.315 För barn var medelvärde strax under det för kvinnor, men likväl inom intervallet 5–6 ringningar. I några få fall när fler än ett barn begravdes, samtliga med kopplingar till aristokratin och adelns övre skikt, kunde över tio ringningar utdelas. Elva ringningar utdelades till exempel när Claes Bielkenstiärna begravde två barn i Riddarholmskyrkan 1664. För begravningar med bara ett barn förekommer aristokratin och adelns högre skikt i intervallet 8–9. I intervallet 4–7 förekommer både aristokrater såsom lägre adel, och det är först i och med intervallet 1–
3 som en högre andel av barn från adelns lägre skikt förekommer.316
313 Se källa bilaga 5A; RA, SH. LC 120:5 1669, acta 13; Schmedeman vol. 1 1706, s. 395, 407–408, 420, 556, 566–567; Klingspor & Schlegel 1877, s. xxi; Lagerholm 1965, s. 58, 61, 68–69. Kjellberg 1979, s. 221.
314 Se bilaga 5B med källor.
315 Se bilaga 5B med källor.
316 Se bilaga 5B med källor.
Antalet ringningar som kunde användas var också beroende av den dödes civilstånd, där gifta personer oftast kunde utverka ett högre antal ringningar än ogifta. Kön markerades även genom att änklingar fick samma mängd ringningar som gifta män, medan änkors status markerades med ett mindre antal ringningar än för både gifta och ogifta kvinnor.317 Överlag råder inga tvivel om att adelsmän fick fler ringningar än både kvinnor och barn.
Utifrån diagram 5 går det att se att adeln i genomsnitt fick ett högre antal begravningsringningar än borgare under perioden 1640–1680, men som intervallen för män, kvinnor och barn ovan har visat bör medelvärdet användas med försiktighet för att gestalta stånds-skillnader; det är många av adelns lägre skikt som hamnar inom borgerskapets medelvärde. Det vanskliga i att förlita sig på medel-värdet syns ytterligare i spridningsschemat i diagram 6, som gör gällande att det ryms ett stort antal ringningar mellan de yttre intervallgränserna. Med denna försiktighet i åtanke går det utifrån diagram 7 att se att ringningarna innan 1665 skapade skiktningar inom adeln utifrån kön.318 Med de redovisade intervallen ovan går det även att utläsa att för män samverkade både meriter och position i adelshierarkin för att få ett högt antal ringningar, medan det för kvinnor och barn enbart var positionen i adelshierarkin som möjliggjorde antalet ringningar.
Begravningsringningar var något som enbart var gratis för en liten skara människor inom ståndssamhället, såsom delar av prästeståndet, klockare, dödgrävare och fattiga. Adelskap innebar inte rätt till en lägre taxa. Riddarholmskyrkan och Storkyrkan verkar varit de kyrkor i huvudstaden med högst taxa under den undersökta perioden. För ringningar i Storkyrkan, som var den dyraste kyrkan i Stockholm med en taxa på 10 d.k.m. per ringning, kunde adliga begravningar under perioden 1640–1680 inbringa 30–160 d.k.m. för den totala ringningen.
Riddarholmskyrkans taxa under perioden 1630–1644 var 2 d.k.m., 4 d.k.m. under perioden 1644–1658 och ökade successivt till Storkyrkans nivåer fram till 1680. Överlag går det att se att omkostnaderna för att få ett större och mer genomträngande ljudlandskap med hjälp av klockor ökade under den undersökta perioden. År 1634 kostade det uppskatt-ningsvis 100 d.k.m. för att få sex ringningar med alla klockor i
317 Se bilaga 5C.
318 Se bilaga 5A och 5B med källor; RA, SH. LC 120:5 1669, acta 13; Klingspor &
Schlegel 1877, s. xxi; Lagerholm 1965, s. 58, 61,68–69.
Diagram 5. Medelvärde för antalet begravningsringningar med alla klockor från Storkyrkan för adel och borgare 1640–1680 Källa: Bilaga 5A
0
1
2
3
4
5
6
7
8 16351640164516501655166016651670167516801685 AdelBorgare
Diagram 6. Spridningsschema för antalet begravningsringningar från Storkyrkan för adeln 1640–1680 Källa: Se källa bilaga 5A
holms alla kyrkor, medan det kostade 724 d.k.m. för åtta ringningar 1660.319 Den ökade taxan var med största sannolikhet en del av en stegrande efterfrågan, förändringar i begravningskulturen och att begravningar var en viktig inkomstkälla för kyrkorna.
Med tanke på Stockholms storlek, avstånden mellan kyrkorna och landskapet kring staden – klippor och berg strax söderut, öppet vatten västerut och österut, flackt land och Brunkebergsåsen norrut – är det inte djärvt att sluta sig till att hela staden och en stor del landskapet – beroende på väderförutsättningar – hörde det adliga tillskansandet av ljudlandskapet. Också andra områden än Stockholm var viktiga för ljudligt statusskapande. Efter att ungefär en månad hade förflutit efter Anna Bååts begravning i oktober 1649, mottog maken Axel Oxenstierna flera brev från präster i socknarna som kringgärdade hans gods Fiholm, i vilka de beklagade Anna Bååts död, tackade honom för de donationer han givit till kyrkorna samt meddelade mängden silver-daler som givits till klockaren. Axel Oxenstierna hade ombesörjt att omkringliggande kyrkor ringde i samband med Anna Bååts begravning. Något liknande verkar ha skett i samband med Axel Oxenstierna begravning 1655 och vid Per Sabel begravning i Undersåkers kyrka 1679, där 20 rdr (82,5 d.k.m.) betalades till fem kyrkor som låg i begravningskyrkans närhet. Att nyttja ringningar från angränsade sockenkyrkor var ett sätt att ljudligt territorialisera ett större landskap i samband med begravningar.320
Om ringningarna utfördes på en angiven dag eller var utspridda under ett visst antal dagar är svårt att med säkerhet fastställa, men det går att göra en ungefärlig tidsmässig avgränsning av när de skedde.
De ringningar för Anna Bååt som skedde ute i socknarna verkar ha skett inom ett fåtal dagar som snarare var koncentrerade än utspridda.
Den 21 oktober 1649 skedde begravningen i Jäders kyrka. Breven från sockenprästerna som låtit ringa för Anna Bååt sändes till Axel Oxenstierna under den första halvan av november 1649. Denna tids-period omfattar cirka tjugo dagar, vilket ger stöd för att det verkar ha funnits en tidsmässigt koncentrerad ringningstillämpning i samband med en begravning. Ett annat ringningsbruk blir tydlig genom de ringningar som gjordes åtta dagarna innan Jakob De la Gardies
319 Se källa bilaga 5A; SSA, Riddarholmens kyrkoarkiv, Huvudböcker och verifikationer, 1633–1651, 1653–1658; RA, SH. LC 120:5 1669, acta 13; Klingspor & Schlegel 1877, s.
xxi; Lagerholm 1965, s. 58, 64, 68, 82. Lappalainen 2007, s. 305–306. Edvinsson et al 2010, s. 46.
320 RA, Oxenstiernska samlingen, Anna Bååts papper E905; RA, Tidö vol. 42; RA, SH.
LC 131:2 1680, acta 18; KOF vol. 2:1 1881, s. 263; SRP vol. 6 1891, s. 62. Nylund 1917, s. 136.
Diagram 7. Medelvärde för antalet begravningsringningar från Storkyrkan för adliga barn, kvinnor och män 1640–1680 Källa: Bilaga 5B
0
1
2
3
4
5
6
7
8 1640-441645-491650-541655-591660-641665-691670-741675-80 BarnKvinnorMän
begravning 1652, vilket var ett bruk som enligt 1650-års kyrko-ordningsförslag var begränsat till riksråd.321
Adelns ljudliga dominans med ringningar från stadens alla kyrkor väckte så pass mycket kritik att ringningarna i 1664 års överflöds-förordning kom att begränsas till fyra tillfällen som inte fick överstiga en halvtimma; själaringning, dagen före begravningen, när begravning skedde och när jordfästning skedde. Denna nya förordning började gälla i början av 1665, och från detta till slutet av den undersökta perioden minskade ringningarna till fyra för enskilda personer. Som går att se i diagram 5–8 hade ett tydligt skifte skett, från ett skapande av olikhet som utgick från den dödes kön, ålder, civilstånd och merit, till något som närmast inom adeln kan beskrivas som utjämnande. Skiftet var tydlig över hela adelsståndet. Överlag skedde en minskning som var mest omfattande för män, som tidigare hade haft ett medeltal på 6,5 ringningar, men som efter 1664 fick ett medeltal strax under 3,5 ringningar. Oavsett om den döde var ett grevligt riksråd eller en ogift kvinna hade de efter förändringen ett medeltal på 3,5 ringningar. Oavsett den dödes kön, adelsrang och meriter var intervallet inte större än 3–4 ringningar. Adeln hade fortsatt med små marginaler fler ringningar än borgare, men den sortens ringningar som var vanliga innan 1664 års överflödsförordning förekom inte längre. Den nya sortens tillämpning kring ringningar etablerade sig som det nya, till en sådan grad att det fann sin väg in i Gustav Bondes testamente från 1666, i vilken han enbart önskade tre begravningsringningar.322
Det dröjde inte länge förrän nya strategier etablerades för att få fler ringningar. Själaringningar ökade drastiskt efter att antalet begravningsringningar sänkts, ett samband som synliggörs i diagram 8.323 Antalet flerpersonsbegravningar ökade också efter 1664, vilket kan ses som ett sätt att öka antalet ringningar till 6–7. Flerpersons-begravningar började också innefatta fler personer än de från den närmaste familjen, för att även inkludera besläktade och personer utan släktband till varandra. Ett annat sätt att göra motstånd mot den nya ordningen var att finna sig i mängden ringningar, men att betala efter den ”gamla ordningen”, vilket i Storkyrkans räkenskaper förekommer från maj 1665 till december 1669. Intressant är att betalning efter ”den
321 RA, Manuskriptsamlingen, Oxenstiernska minnesboken 1580–1684; 1652–08–12;
RA, Oxenstiernska samlingen, Anna Bååts papper E905; Schmedeman vol. 1 1706, s. 395, 556; KOF vol. 2:1 1881, s. 263; SRP vol. 6 1891, s. 62.
322 Se bilaga 5A; Schmedeman vol. 1 1706, s. 395, 556; LLA, Trolleholms godsarkiv, volym J 4:5.
323 Se källa bilaga 5A.
Diagram 8. Medelvärdet för begravningsringningar för adeln i relation till antalet tillfällen som själaringningar för adeln genomfördes. Storkyrkan i Stockholm 1640–1680 Källa: Se källa bilaga 5A
gamla ordningen” i perioden mellan 1664 års och 1668 års förordning successivt minskade, för att efter 1668 års överflöds-förordning åter öka igen. Då den nya ringningsöverflöds-förordningen innebar ett mindre pris per ringning än tidigare, innebar detta motstånd att man betalade ett högre pris per ringning.324 Hur pass etablerat denna nya tillämpning för ringningar var utanför Stockholm kan diskuteras.
Vid rikstygmästaren Conrad Christopher von Königsmarck begravning 1674 ringdes i stadens samtliga kyrkklockor under en hel timme mellan klockan tio och elva på förmiddagen under fyra dagar.
Vid begravningen av köpmannen Joachim Wittfooth i Åbo domkyrka 1677 ringdes med alla kyrkans klockor i fem och en halv timme.325
Ringningarna med alla klockor i flertalet kyrkor vid begravningar gör gällande att det inte enbart var mot ofrälse stånd som den dödes status skulle skapas, utan ringningarnas mängd visar även på en skiktning inom adelsståndet. Kön, ålder, civilstånd, meriter och adels-rang var kategorier som påverkade hur många ringningar den döde fick, men om ett ovant öra kunde uttyda dessa kategorier gentemot varandra enbart utifrån ringningarna är tveksamt. Troligen gick det att minst utröna den döde som adlig eller i alla fall som en högre-ståndsperson utifrån mängden kyrkor och klockor som ringde, medan fler kategorier gick att fastställa ju längre som ringningarna pågick.
Efter 1665 års överflödsförordning kom dock skiktningen att upphöra då ringningarnas antal utjämnades för att vara densamma oavsett kön, ålder, civilstånd, meriter och rang. Detta fick till följd att antalet själa-ringningar och flerpersonsbegravningar ökade. För flerpersons-begravningar innebar detta att ett större antal ringningar kunde erhållas i jämförelse med när en död begravdes ensam.
Begravningssalut
Ytterligare en aspekt av begravningskulturens ljudlandskap var ljudet av krig från kanoner av olika kalibrar och från musköter och pistoler som sköt salut. Ljudet, krutröksdimma och den skarpa lukten av krut var en etablerad del av 1600-talets sinneslandskap. Salut användes för att markera kröningar, tacksägelsedagar, nyår, kungligheters och dignitärers intåg och uttåg, segerdagar, intåg med erövrade fanor, standar och kanoner samt vid kungliga och adliga festligheter. Salut från kanoner och från musköter visar på hur kriget som kulturell yttring fördes in i det urbana rummet. Vid begravningar sköts salut
324 Se bilaga 5D. För exempel på flerpersonsbegravningar utan familjeband, se SSA, Storkyrkoförsamlingens kyrkoarkiv, Kyrkoräkenskaper, äldre serie, 1673-06-22, 1673-07-09, 1675-07-22, 1680-12-12.
325 Lünig 1720, s. 586. Gardberg et al 2000, s. 179, 312.
från fortifikationer, från flottan och från olika punkter i stadsrummet.
Det tunga mullrandet från kanoner och smattret från musköter var en ljudmässig praktik som förmedlade uppfattningar om en manlig och krigisk adel som hade tillgång till exklusiva institutioner i det tidigmoderna samhället.326 Möjligheten att använda detta ljudliga maktinstrument var inte något som var lika tillgängligt som kyrk-klockor, utan arrangörer måste skicka in en ansökan till riksrådet och krigskollegiet för godkännande.327
De som åtnjöt detta statliga privilegium var mer omfattade än att det kan begränsas till enbart riksråd och högt rankade officerare. Med det sagt var det inte ett privilegium som tillföll varje adelsman utan en ljudlig praktik som bevakades av krigskollegium och riksrådet, så att rätt personer skulle få begravningssalut. Det som var avgörande var inte börd eller adelsposition, utan den dödes meriter. Utifrån diskussioner om begravningssalut i riksrådets protokoll och 136 fall av begravningssalut hämtade från Stockholms slotts arlkiräkenskaper 1630–1680 är det tydligt att det fanns en meritokratisk hierarki som avgjorde vem det var som skulle få salut och hur mycket det skulle skjutas – både avseende mängden krut, mängden eldvapen och deras kaliber. Meriten är i arkliräkenskaperna särskilt påtaglig då merittiteln konsekvent kom före adelstitlar, och var det som avgjorde hur mycket krut som det skulle skjutas med.328
Att det bara var män av särskilda meriter som fick begravningssalut visar det på en skiktning som på många sätt påminner om hur status och åtskillnad skapades genom begravningsringningar. Utifrån
326 Se källor bilaga 6A; KB, Rål.4:o 100; KB, Sasse 1651; RA, Sävstaholmssamlingen vol.
F81, 1650-10-07; LSB, Mörnerska donationen, Nr 74; Schmedeman vol. 1 1706, s. 557;
Lünig 1720, s. 561, 588; Adlersparre vol. 1 1793, s. 186–187, 190; Petri 1837, s. 200–
201; Whitelocke vol. 1 1855, s. 138, 179; Whitelocke vol. 2 1855, s. 318; SRP vol. 8 1898, s. 718; SRP vol. 9 1902, s. 416–417; SRP vol. 17 1929, s. 187, 189; SRP vol. 1 1975, s.
335; SRP vol. 2 1983, s. 65, 71, 174, 175–176; Ekeblad vol. 1 1911, s. 95, 166, 193;
Bolinus 1913, s. 33–34; Ekeblad vol. 2 1915, s. 183, 291–292; Braem 1916, s. 10, 29;
Gyllenius 1962, s. 111, 150; Lagerholm 1965, s. 51, 61, 71; Ogier 1985, s. 6; Rosenhane 1995, s. 242–243, 273. Douglas 1957, s. 342; Grundberg 2005, s. 58, 84, 156, 179, 182, 214; Pollak 2010, s. 233–243; Engström 2013, s. 6, 37, 38, 39, 42, 57, 80, 83; Kurisoo 2013, s. 71; Rangström 2015, s. 27, 67, 96; Forssberg 2014, s. 65–66.
327Se källor bilaga 6A; SRP vol. 8 1898, s. 718; SRP vol. 9 1902, s. 416–417; SRP vol. 10 1905, s. 568; SRP vol. 17 1929, s. 187, 189, 202; SRP vol. 1 1975, s. 335; SRP vol. 2 1983, s. 65, 71, 174, 175–176; Rosenhane 1995, s. 242–243, 273.
328 Se källor bilaga 6A; KB, Rål.4:o 100; KB, Sasse 1651; LSB, Mörnerska donationen, Nr 74; Schmedeman vol. 1 1706, s. 557; Lünig 1720, s. 561, 588; Adlersparre vol. 1793, s. 186–187, 190; SRP vol. 8 1898, s. 718; SRP vol. 9 1902, s. 416–417; SRP vol. 10 1905, s. 568; SRP vol. 17 1929, s. 187, 189; SRP vol. 11975, s. 335; SRP vol. 2 1983, s. 65, 71, 174, 175–176; Ekeblad vol. 1 1911, s. 95, 166, 193; Ekeblad vol. 2 1915, s. 183; Braem 1916, s. 10; Gyllenius 1962, s. 150; Lagerholm 1965, s. 51, 61, 71; Rosenhane 1995, s.
242–243, 273. Douglas 1957, s. 342; Kurisoo 2013, s. 71.
mängden skålpund krut går det att se hur meritskiktningen skapades.
Inom ett intervall om 1 800–396 skålpund krut, med ett medelvärde på 658 skålpund krut, finns de yppersta ämbetena inom den svenska civila och militära förvaltningen, såsom amiraler, fältmarskalkar och riksämbetsmän. Detta intervall omfattar 29 fall varav alla var adliga och från det övre adliga skiktet. I intervallet 364–36 skålpund krut, med ett medelvärde på 149 skålpund krut, påträffas olika generals-grader, guvernörer, krigsråd, landshövdingar, majorer, riksråd och överstar, vilka förvisso är höga men tydligt lägre än de ovan redo-visade. En viss överlappning förekommer i att vissa riksämbeten åter-finns inom detta intervall, men det är högre officerare och högre civila tjänstemän som påträffas. Intervallet består av 47 fall varav två var ofrälsepersoner – en generalmajor och en överste – och resten adliga.
I det sista intervallet som omfattar 32–3,5 skålpund krut, med ett medelvärde på 14 skålpund krut, påträffas mellanofficerare, underofficerare, soldater, enskilda militära specialister, samt ett litet antal högre militära och civila ämbeten såsom kammarråd, general-kvartermästare, landshövdingar, riksråd och olika överstegrader.
Intervallet omfattar 58 personer varav 39 utgörs av ofrälse och 19 av adel. Dessa mängdintervall av krut som förbrukades vid salut visar tydligt att det fanns en meritokratisk hierarki som var avgörande
Intervallet omfattar 58 personer varav 39 utgörs av ofrälse och 19 av adel. Dessa mängdintervall av krut som förbrukades vid salut visar tydligt att det fanns en meritokratisk hierarki som var avgörande