Inför vakan där liket skulle ställas ut i hemmet för deltagarnas beskådande ögon, kläddes hela rum och hushåll i lånade eller köpta svarta tyger. När Jakob De la Gardie dött sommaren 1652 var det bara en fråga om några dagar innan leveranser till vakan anlände. Den stora salen kläddes i svart och en baldakin bestående av 22 meter rask – en sorts glättat ylletyg – komplett med fransar, silverdekorationer och broderier ställdes över den med svart flor täckta kistan, som vilade på en bår som klätts med svart sammet. När Carin Scheringsdotter skulle begravas 1655 lät hennes son Johan Rosenhane skicka en man från Stenhammar till granngodset Holbonäs för att låna 78 meter svart kläde. Svarta tyger av olika slag användes för att omsluta rum och kista för att markera ett sorgetempel med bår, baldakin och liket som centrum. Sorgeklädnaden sträckte sig även utanför det rum där liket var placerat; till andra bostadsrum och ända till porten.102
Att klä ett rum helt i svart förde med sig att ett under dagtid relativt ljust rum förvandlades till ett mörkt och dunkelt rum. Detta mörker möjliggjorde att ljuset, från till exempel ljuskronor och kandelabrar, kunde arrangeras för att belysa särskilda utrymmen. Utrymmet kring kistan var troligen en av de platser i den förmörkade salen som var särskilt belyst, vilket åstadkoms genom att arrangörerna manipulerade ljus och mörker med liknande tekniker som användes i tidens hov- och scenkultur.103 Detta sorgerum utgjorde fram tills kistans utbärande det rum där anhöriga och deltagare interagerade med varandra, den döde och de föremål som skapade den dödes och de anhörigas status, men det var inte det enda rummet som engagerades i begravningskulturens förberedande och verkställande fas.
102 UUB, X257 d9; Lünig 1720, s. 587; Ekeblad vol. 1 1911, s. 146; Lagerholm 1965, s.
33, 47–49, 76, 78; Rosenhane 1995, s. 137; Wallenstedt 1995, s. 223, 438; Oscarsson 2013, s. 154. Flodin 1979, s. 48; Norrhem 2007, s. 113, 133–134.
103 Lünig 1720, s. 587; Lagerholm 1965, 33, 47, 49. Koslofsky 1998, s. 96; Koslofsky 2011, s. 15–16, 90, 92–103, 108, 114, 122–123, 124, 127, 276; Rangström 2015, s. 79–
80. Effekten som detta arrangemang av mörker och ljus hade går att se i de illustrationer som gjordes av Karl X Gustav på lit de parade i Slottskyrkan, över Karl XI:s, Ulrika Eleonoras d.ä:s och Adolf Fredriks respektive begravningar, Ulrika Eleonora d.y. på lit de parade samt i en målning som visar den polske kanslern Albrycht Stanislaw Radziwill på sin likbädd 1656. Chroscicki 1974, s. 68; Rangström 2015, s. 87, 117, 129, 139.
Allteftersom begravningsdagen närmade sig fördunklades fler rum med svarta textiler, både i sorgehuset och i mer offentliga rum.
Begravningskyrkan, och i vissa fall Riddarhuset, skrudades i svart för att dessa rum skulle korrespondera med sorgehusets sorgdräkt. Att detta var en återkommande företeelse på Riddarhuset antyds av att de ägde sorgetyger och en svart baldakin av taft, men det kan även ha varit material som lånades ut till medlemmar för att klä det privata hemmet. Riddarhuset kläddes däremot säkert i svart när ett minnestal skulle hållas i samband med Jakob De la Gardies begravning 1652, då män från Magnus De la Gardies hushåll kom med svart kläde som de övertäckte salen med. Företeelsen saknar motstycke i adelns protokoll, vilket kan tyda på att Magnus Gabriel De la Gardie tog sig rätten att med klädet se till att Riddarhuset korresponderade med faderns begravning. Med det svarta klädet skapades en korrespondens mellan olika rum och personer – Riddarhuset och sorgehuset, mellan rum och den döde Jakob De la Gardie, och mellan rum och de levande deltagarna av familjen De la Gardie. Då bruket verkar ha varit sällsynt tyder det på att denna rätt inte var allmän, vilket skulle betyda att det enbart var vissa personer och grupper inom Riddarhuset som kunde använda byggnaden på detta sätt. Att nyttja Riddarhuset så som Magnus Gabriel De la Gardie gjorde visar den betydelse som särskilda rum hade för att skapa status och åtskillnad inom adelsståndet.104
Fler rum än Riddarhuset användes, vilket visar på olika sorters skiktningar mellan främst adelsmän. När hovrådet Balthasar Henckel dött 1643 kläddes Kommerskollegium i svart av dess medlemmar, vilket visar på att rum som hade koppling till den dödes meriter och verksamhet kunde engageras, liksom att medarbetare på så sätt engagerades som deltagare. När pfalzgreven Johan Kasimir dog 1652 kläddes slottet i svart, men då han var en furste bör denna rumsliga korrespondens betraktas som något som enbart några få omfattades av, och inte som allmän för adelsståndet.105
Även familjemedlemmar och husfolk försågs med sorgkläder av olika typ och kvalité, där människor som stod längre ned i hushålls-hierarkin fick enklare kläder. Husfolkets status och åtskillnad skapades med klädernas hjälp. I Jakob De la Gardies testamente angavs att hans
104 LSB, Mörnerska donationen, nr 74; AdRP vol. 4:2 1872, s. 575; AdRP vol. 5:1 1873, s. 59; AdRP vol. 10 1893, s. 337–338; Gyllenius 1962, s. 149; Lagerholm 1965, s. 47–49, 56, 61, 67–68; Lappalainen 2007, s. 305. Snickare 1999, s. 85; Rangström 2015, s. 79–
80. För uthyrning av predikstolskläde se, SSA, Storkyrkoförsamlingens kyrkoarkiv, Kyrkoräkenskaper, äldre serie, 1670–1680.
105 RA, Kammarkollegiet Kansliet c:a 1618–1879, E IIa Brev och suppliker, 106:1, fol;
183, 1641-08-09; Ekeblad vol. 1 1911, s. 146.
tjänare skulle få en sorgdräkt om året för att hålla honom i åminnelse.
Att utrusta husfolket med sorgkläder kunde bli en dyr affär, men det visar på betydelsen att anknyta dessa till den döde och sorgerummet.
När Gabriel Oxenstiernas husfolk utrustades med sorgdräkt efter hans död 1640 uppgick kostnaderna till 1 247 d.s.m. (3 429 d.k.m.), och efter Margareta von Fahrensbahs död spenderades 917 d.k.m. på sorgkläder som bland annat var ämnade till hennes tjänare.106 I och med att husfolket rörde sig bortom hushållets väggar engagerade sorgen via dessa en än större rumslighet än en som var begränsad till hushållets yta.
Att klä olika rum och människor i sorg var ett sätt att knyta dessa genom föremålen till en större rumslig samhörighet som sträckte sig utanför sorgehuset, vilket visade vilka sorts rum som den döde haft tillgång till och vilka grupper den döde varit en medlem av. Att män med särskilda meriter uppmärksammades i flera rum vid sin bortgång visar genom sin omfattning att sorgen sträckte sig bortom hushållet till platser där den döde varit verksam under sin livstid. Samtidigt ger det också en hänvisning till hur adelns medlemmar skiktades internt, genom att individens och familjens tillgång till olika rum skapades och uppvisades genom ett samspel mellan sorgehuset och materiellt engagemang, till exempel genom svarta textilers upphängande, i andra rum. Att meriter verkar ha öppnat upp dessa rum gör gällande att en skiktning skedde mellan män, liksom mellan män, kvinnor och barn, då denna rumslighet sannolikt inte var öppen för kvinnor och barn eftersom de inte hade den typen av arbeten.
Vakan innebar att inbjudna deltagare vakade över den döde i skift under flera kvällar och nätter, under en tid när liket ansågs vara mottaglig för svart magi eller kunde resa sig som en gengångare.
Föreställningen om likets benägenhet till störande uppträdande gör att vakan bör betraktas som ett tillfälle där inslag av kontroll utövades av deltagarna, vilket inte upphörde förrän liket begravts eller burits iväg till kyrkan.107 Att ställa ut ett lik för deltagarnas betraktande ögon var ett sätt för de anhöriga att utåt visa att den döde dött en hederlig och
106 RA, SH. LC 102:1 1652, acta 18; RA, SH. LC 126:8 1675, acta 10; Klingspor &
Schlegel 1877, s. xxii; Lagerholm 1965, s. 47, 48, 49, 50, 52, 56, 60. Flodin 1979, s. 48;
Aneer 2009, s. 155, 222, 255, 282–283, 289, 395; Edvinsson et al 2010, s. 46; Rangström 2015, s. 79–80.
107 KOF vol. 2:1 1881, s. 264; Gyllenius 1962, s. 132; Lagerholm 1965, s. 34, 47, 76;
Rosenhane 1995, s. 246, 305. Gittings 1984, s. 107; Strocchia 1992, s. 51; Cressy 1997, s. 427–428; Koslofsky 1998, s. 95–96; Koslofsky 2011, s. 12, 19, 23; Westerhof 2008, s.
22–23.
god död, utan att fysiska men tillfogats kroppen under döds-ögonblicket eller efteråt. Först efter detta offentliga kontrollerande kunde kistan förseglas, då det inte längre fanns risk för oönskade slutsatser om dödsfallet.108 Kontroll belyser delvis varför så många människor bjöds in till likvakan, men det var också ett sätt att samla en utvald skara människor där de kunde ansluta till de anhörigas status- och åtskillnadsskapande. Det är i materialet tydligt att deltagar-skaran sträckte sig bortom den närmaste familjen. Vakan blev ett tillfälle att visa, skapa och upprätta relationer och hierarkier som fanns mellan deltagare, anhöriga och den döde. Tillfället engagerade ett större kollektiv bestående av både familj, släkt och vänner som bands samman till en gemenskap.109
Ytterligare en roll som deltagarna spelade var att lägga liket i kistan.
Genom urvalet och gruppsammansättningen av dem som skulle placera liket i kistan kunde status och åtskillnad skapas, både mellan de samlade deltagarna och för att visa på vem den döde var. När Axel Oxenstierna skulle läggas ned i kistan så hade samtliga riksråd samlats vid vakan och det var dessa – inte familjen – som genomförde ned-läggningen av liket. Under vakan för riksrådet Otto Sack i november 1658 spelade andra riksråd en aktiv roll. Deltagandet av riksråd i akten att lägga ned liket, en ynnest som annars visades kungliga lik, visar att för riksråd och för män i höga ämbeten var liket en statsangelägenhet snarare än en familjeangelägenhet.110 Detta visar att deltagarnas – och särskilt de som lade ned liket i kistan – rang var viktig för att den dödes status skulle kunna skapas. Det visar också på hur adlig skiktning skapades i samband med att döda adelsmän med särskilda meriter lades ned i kistan. Detta var inget allmänt bruk för adelspersoner utan något som enbart adelsmän med särskilda meriter åtnjöt, vilket på så sätt skapade skiktningar inom adelsståndet genom att uppvisa ”mer” adel.
Mängden inbjudna tog sådana proportioner att rikets lagstiftande organ fann det nödvändigt att begränsa både riten och det tillåtna antalet gäster genom överflödsförordningar. I 1664 års överflödsförordning begränsades antalet inbjudna till åtta par personer av den närmaste släkten när locket skulle läggas på kistan. 1668 års överflödsförordning preciserade detta
108 Strocchia 1992, s. 2; Cressy 1997, s. 427; Stenberg 1998, s. 144–147; Hallam et al 1999, 126–129, 132–134; Muir 2005, s. 50; Westerhof 2008, s. 21–22, 31, 72, 137–138;
Tarlow 2011, s. 137–138, 144, 154–155; Hagberg 2015, s. 128–129.
109 RA, Manuskriptsamlingen, Oxenstiernska minnesboken 1580–1684, 1652-03-30, 1656-01-23, 1656-12-12-16, 1659-09-03; Gyllenius 1962, s. 132. Engström 2013, s. 27–
28.
110 RA, Sävstaholmssamlingen vol. F81, 1654-08-31; Rosenhane 1995, s. 140, 141, 246, 279. Rangström 2015, s. 84.
ytterligare till att enbart den närmaste släkten fick deltaga vid likets nedläggande i kistan, att enbart hushållsfolket fick delta vid vakan och inte fler än 20 par personer vid kistlockets påläggning. Vad förordningarna menade med ”par” är oklart.111 Kyrkoordningsförslaget från 1650 ansåg vakan som olämplig, dyr och som ett uttryck av dåliga vanor som enbart tjänade fåfänga och som därför borde förbjudas. Om den tvunget skulle genomföras skulle enbart ett fåtal inbjudas med hänsyn till den döde, och inte för att främja sociala sammankomster.112 Det tillfälle som verkar dragit flest människor var när locket skulle läggas på kistan, ett tillfälle som ibland skedde kort efter att liket lades i kistan.113
Vakan var dock inte ett tillfälle som uteslutande präglades av behärskad nedstämdhet. Då vakan kunde omfatta flera dagar, nätter och ett skiftande antal deltagare, spelade förtäring och dryck en viktig roll. Det verkar inte ha varit fråga om regelrätta middagar utan snarare servering och förtäring av marsipan, konfekt och sötsaker som kunde kosta så mycket som 200-430 d.k.m. Våren 1686 skrev Catharina Wallenstedt i sin korrespondens att när locket lades på kistan för Margareta Hedvig von Parr hade de församlade trakterats med fem sockerpyramider.114 Korrespondensen mellan exklusiva produkter såsom socker och marsipan och den som förtärde skapade mer än enbart mättnadskänsla. Apotekarnas och sockerbagarnas exklusiva produkter spelade en signifikant roll i förändrade föreställningar om Stockholm, som en stad ansluten till kontinenten och globala handelsvägar. På ett liknande sätt skapade den exklusiva produkten föreställningar om beställarens och konsumentens exklusivitet, där till exempel sockerprodukter förknippade konsumenten med en air av exklusiv globalism; en produkt och globalism där slavarbete, slavhandel och avhysning av ursprungsbefolkningar var en av flera förutsättningar. Trots förbudsförsök från adelsståndet redan 1642 var sockerprodukter en återkommande utgift, både för vakan och begravningsbanketten.115
111 Schmedeman vol. 1 1706, s. 396, 555.
112 KOF vol. 2:1 1881, s. 264.
113 Schmedeman vol. 1 1706, s. 396, 555; KOF vol. 2:1 1881, s. 264; Ekeblad vol. 1 1911, s. 167; Wallenstedt 1995, s. 438.
114 Schmedeman vol. 1 1706, s. 244, 396, 556; Lagerholm 1965, s. 47, 56, 76;
Wallenstedt 1995, s. 438. Flodin 1979, s. 48.
115 Schmedeman vol. 1 1706, s. 244, 396, 556; AdRP vol. 3 1857, s. 267–268, 275, 284, 376–377; AdRP vol. 9 1891, s. 400–401; Lagerholm 1965, s. 47, 56; Wallenstedt 1995, s. 438. Flodin 1979, s. 48; Fors 2016, s. 474–480, 482, 492–493; Mintz 1985, s. 29, 32, 43, 53, 58, 167, 170, 172–174.
Alkohol och fylleri verkar ha varit en vedertagen del i vakans sällskaplighetsskapande, vilken också kritiserades i överflödsför-ordningar och kyrkoordningsförslag. I dagboken tillhörande en frans-man som besökte Sverige under 1660-talet återgavs detta drickande som något som pågick dag som natt, till en sådan grad att när begravningsdagen följde hade vissa svårt att stå på benen.116
Genom att vakan kunde pågå under flera dagar och nätter, hade de anhöriga flera tillfällen som de kunde bjuda in utvalda deltagare till.
Kombinationen av ett begränsat antal tillfällen innan kistan stängdes och deltagarnas urval betydde att ett fåtal utvalda människor tilläts forma sociala relationer och hierarkier mellan levande och döda.
Genom de inbjudnas antal och gruppsammansättning kunde sociala och rumsliga föreställningar av mer eller mindre privat art skapas. Till exempel kunde de anhöriga bjuda in vissa personer till kistläggningen och andra till kiststängningen. Antal och vilken sorts människor– till exempel närmaste familj, släkt, ståndsfränder, medarbetare och den lokala eliten – visar på olika variabler som kunde påverka gruppens sammansättning, vilket resulterade i att vakans olika faser blev en mer privat eller mer offentlig tillställning. Deltagarna belyser vem som blev inbjudna samt vem de anhöriga ansåg som värdiga och nödvändiga att medverka i status- och åtskillnadsskapandet. På grund av denna sorts uppvisande av den döde och den materiella omgivningen som omgärdade denne, måste likskådningen även förstås utifrån de anhörigas perspektiv. Utifrån att så mycket tid lades på att presentera den döde med lämpliga attribut i särskilt utstyrda rum, där de anhöriga bjöd in människor för att delta i att beskåda den döde, visar dessa praktiker att den döde bör betraktas som ett redskap för de anhöriga att skapa status.