Mot bakgrund av det vi tagit upp i föregående avsnitt kan man se att en
behandling av våldsamma män kan ha sin grund i olika förklaringsmodeller till våldets uppkomst. Enligt intervjuerna med Sandberg och Sjölander verkar detta vara utgångspunkten som behandlingen vilar på. Anledningen till detta förklaras med att de män som söker sig till Kriscentrum för män, har olika bakgrund och olika värderingar. Därigenom måste man anpassa behandlingen utifrån den individuella problematik som mannens våld är sprungen ur. Med anledning av detta arbetar man med att lyfta fram vinsten av en jämställdhet och kvinnors rätt i behandlingen av de män som anser sig vara överordnade kvinnor eller också arbetar man med att stärka mannens självkänsla i de fall han har känt sig underordnad och utan kontroll.
Då Kriscentrum för män bland annat bygger sin behandling på ATV, (Alternativ till Våld) kan man se varför de är så noga med att lyfta fram alla våldets aspekter i sin behandling. Per Isdal, som leder ATV i Oslo, tar i sin bok Meningen med våld, (2001), upp sin syn på våldet och vad man skall tänka på i behandlingsarbetet med männen. Hans bok bygger på samtal med flera hundra män - samt några få
kvinnor. Tidigt i boken vill Per Isdal slå hål på myten om det blinda våldet. För den som utan anledning blir nedslagen på öppen gata kan våldet givetvis upplevas som blint, skriver han. Men inte för gärningsmannen. För honom är våldet aldrig blint eller meningslöst. Det utövas nästan alltid med avsikt och är logiskt. Och det är viktigt att ha som utgångspunkt i behandlingen av våldsbenägna män. I sin bok definierar Per Isdal ordet våld. Själv talar han om fysiskt, psykiskt, sexuellt, materiellt och latent våld. Att presentera bra definitioner är en förutsättning för att försöka förstå våldet som fenomen - och vi måste våga använda ordet våld oftare än i dag. Först när allt våld benämns med sitt rätta namn blir det möjligt att se det och reagera på det, hävdar Isdal.
Mot bakgrund av Per Isdals resonemang kan man dra en parallell till behandlarna på Kriscentrum för män, som betonar vikten av att man i behandlingen synliggör olika typer av våld och att allt våld är lika illa oavsett karaktär. Att våldet skall
betraktas som lika allvarligt, oavsett karaktär, är även något som Johansson, (2003), tar fasta på när han talar om ett kontinuum. Genom ett kontinuum
rangordnas inte våldet och det finns ett samband mellan de olika formerna av våld som riktas mot kvinnor som grundar sig i ett patriarkalt samhälle. Att man inte kan bortse ifrån en könsmaktsordning i fråga om våldet är även något som behandlarna på Kriscentrum för män tagit fasta på då man understryker vikten av en jämställdhet i behandlingsarbetet och att man inte kan jämföra det manliga våldet med det kvinnliga våldet då mannen är fysiskt överlägsen.
Ett led i att åstadkomma denna medvetenhet blir därför att låta mannen ingående beskriva det våld han utfört. Avsikten med den ingående beskrivningen är främst avsedd för att få mannen att ta på sig ansvaret för våldet, oavsett vad som föranlett det. Därför arbetar man med att särskilja våldets förhistoria från våldet så länge mannen lägger skulden för våldet på någon annan eller något annat. I anslutning till detta ger man även mannen andra verktyg som han kan tillgripa i situationer då det finns en överhängande risk för att han skall bli våldsam. Vidare visar man mannen på att hans våld bara är en tillfällig lösning och att det inte finns någon långvarig vinst med den kontroll han vunnit genom sina våldshandlingar. Utöver detta arbetar man mycket med att lyfta fram hur våldet kan ha uppfattats ur kvinnornas perspektiv. Därigenom blir det enligt de båda behandlarna viktigt att man förmedlar en kvinnosyn som bygger på en jämställdhet i behandlingsarbetet med männen. Vid sidan om detta uppger de båda behandlarna att det kan uppstå en del svårigheter i behandlingsarbetet. Enligt Anders Sandberg är det framförallt svårt att nå fram till de män som byggt upp strategier i hela sitt liv. Vidare anser han att det kan vara svårt att bryta ett våldsbeteende om mannen fortfarande lever i en relation som varit dålig under en längre tid. Utöver detta ser han även ibland att mannen har svårt att se våldet för att det har normaliserats. Vid sidan om Anders Sandberg anser Owe Sjölander att det är svårt att få männen att härbärgera en inre motivation till förändring. Utöver detta anser han att det i vissa fall kan vara svårt att få mannen att särskilja våldets förhistoria från själva våldshändelsen. I vår studie framgår det genom intervjun med Owe Sjölander att han anser att den massmediala bilden är ett problem eftersom den är snedvriden och stereotyp. Med anledning av detta känner inte de män som inte utövar ett grovt fysiskt våld igen sig i beskrivningen av kvinnomisshandlare. Sjölander anser att media endast koncentrerar sig på att lyfta fram de galningar, psykopater och torterare, som begår de grövsta kvinnofridsbrotten vilket kan försvåra ett igenkännande för vissa män som utövar andra former av våld. Detta är även något som Brantsæter, (2001), tar fasta på då hon hävdar att både massmedia och forskning inriktar sig på att belysa de våldsutövare som är mest avvikande och som begår de grövsta våldsbrotten, vilket försvårar ett igenkännande hos andra kategorier av
kvinnomisshandlare.
Om man tittar på hur Kriscentrum för kvinnor arbetar i sin behandling av de våldsutsatta kvinnorna verkar den ha sitt avstamp i den feministiska
våldforskningen. I intervjun med Agneta Frick framgår detta tydligt och dessutom framgår det även att det våld kvinnorna blivit utsatta för ofta är väldigt grovt och att hon inte bara blir utsatt av detta från mannen utan även av andra
familjemedlemmar. Vidare framgår det att kvinnan ofta hittar förklaringar till våldet och att hon lägger skulden på sig själv. I detta avseende blir det därför viktigt att man i behandlingsarbetet hjälper kvinnan att inse att ingen man har rätt att bruka våld mot henne. I anslutning till detta kan man dra en parallell till
Margareta Hydén som menar att kvinnofientliga uppfattningar i högsta grad är levande. Även om de för tillfället inte är speciellt dominerande i det offentliga samtalet finns de djupt rotade i vår kultur. Speciellt då det finns sexuella inslag i våldet kan det hävdas att kvinnan får skylla sig själv. Hydén ser feministiska förståelsemodeller av våld som en reaktion mot en kvinnofientlig, individinriktad och patologiserande diskurs där såväl mannen som kvinnan anses ha en patologisk personlighet. Med anledning av den patologiska personligheten blir mannen fråntagen sitt ansvar för misshandeln av kvinnan och därigenom vilar ansvaret för våldet på kvinnan (Hydén, 1995, s 33).
I intervjun med Agneta Frick förefaller behandlingen av de våldsutsatta kvinnorna inte att ha sin utgångspunkt i lika många förklaringsmodeller i fråga om
uppkomsten till våldet som man har på Kriscentrum för män. Vidare betonar Agneta Frick att könsmaktsordningen är den grundläggande orsaken till uppkomsten av våld, men att man inte utgår ifrån denna i behandlingsarbetet. Därmed förklarar man inte för kvinnan att våldet har sin uppkomst i en könsmaktsordning eftersom att det inte är relevant i behandlingsarbetet med kvinnorna. Utöver detta tycks behandlingen på Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor vara kortare och mer praktiskt inriktad i det avseendet att man för tillfället kan inhysa kvinnorna och deras barn samt att man hjälper kvinnan att göra en anmälan och i hennes kontakt med övriga instanser i samhället. Vid sidan om detta lägger Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor en stor vikt vid att hjälpa
kvinnorna att bearbeta sina upplevelser samt att stärka henne i såväl föräldrarollen som det faktum att hon inte har någon skuld till det våld hon blivit utsatt för. Utöver detta inbegrips även barnen i behandlingsarbetet, vilket de inte gör på Kriscentrum för män mer än i de ärenden som de har i samarbete med
Kriscentrum för barn. Behandlingsarbetet på Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor går även ut på att man skall göra de våldsutsatta kvinnorna medvetna om våldets olika skepnader och vilka konsekvenser våldet har för såväl kvinnan som hennes barn. Efter avslutad behandling kan kvinnan även ha en fortsatt kontakt med sin kontaktperson som stödjer henne vid exempelvis rättegångsförhandlingar. Vidare framgår det i intervjun med Agneta Frick att svårigheterna i behandlingsarbetet med de våldsutsatta kvinnorna är att vissa kvinnor flyttar hem till sina män efter avslutad behandling. En annan svårighet är att få kvinnorna medvetna om att våldet varit något som pågått under en så pass lång tid att kvinnan normaliserat det, vilket leder till att hon har svårare att ta sig ur den onda cirkeln som våldet innebär. I behandlingsarbetet ingår det också att personalen måste vara medvetna om att det kan vara mycket svårt för en kvinna att lämna en relation där det
förkommit våld. Därför tvingar man inte kvinnan att fatta ett beslut om separation, men däremot kan man be henne att överväga möjligheten. Därmed överlåter personalen beslutet om en separation på kvinnan.
Även om varken Kriscentrum för män eller Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor har gjort någon utvärdering beträffande effekterna av deras behandlingsarbeten så anser båda verksamheterna att en utvärdering måste göras. På Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor anser man att en utvärdering skulle vara en god hjälp för att förstå varför vissa kvinnor väljer att flytta tillbaka till sina män efter avslutad behandling. Samtidigt så menar Agneta Frick att en sådan utvärdering kan bli svår att genomföra av etiska skäl då många av kvinnorna önskar att vara anonyma. Detta problem verkar man inte ha på Kriscentrum för män då de våldsutövande männen i början av sin kontakt eller behandling får en förfrågan om verksamheten får ta kontakt med dem vid ett senare skede för att ta reda på hur det gått för dem.
Genom förfrågan får männen välja att samtycka till en framtida utvärdering. Med anledning av att verksamheterna saknar en utvärdering kan man inte veta hur effektiva behandlingarna varit. Trots detta anser Owe Sjölander att ett våldsamt beteende är behandlingsbart och han menar även att de har gått bra för de män han träffat ett halvår efter avslut. Anders Sandberg anser att det inte är någon större risk för att männen skall bli våldsamma igen, då de i behandlingen tvingas ompröva sig själv på djupet. Även Agneta Frick tror att de män som söker hjälp på Kriscentrum för män kan frångå ett våldsamt beteende, men samtidigt säger hon att de männen, vars kvinnor flytt till kriscentrum för våldsutsatta kvinnor, har ett våldsbeteende som inte är behandlingsbart på en frivillig basis. För dessa män återstår bara fängelse med tvångsbehandling.