Genom såväl intervjuerna som verksamhetsberättelsen från 2004 framgår det att de båda Kriscentra ingår i det Handlingsprogram för insatser vid våld mot
kvinnor, som antogs av Malmö stad under 1999. Vid sidan om Kriscentrum för
män och Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor ingår även Kriscentrum för barn samt representanter från socialtjänst, sjukvård, polis och åklagare i
handlingsprogrammet. Var sjätte vecka har representanterna från de olika
verksamheterna en samverkansträff där man för diskussioner kring våldet och där grundtanken är att man skall kunna erbjuda hjälp till alla kommuninnevånare. Det gemensamma erbjudandet inbjuder till samverkan och samarbete mellan de olika verksamheterna vars syfte är att ge hjälp och stöd åt alla familjemedlemmarna som ingår i familjer där det förekommer våld.
Owe Sjölander anser att samarbetet fungerar utmärkt på ett strukturellt plan och att de har många diskussioner om man skall driva samverkan vidare i Malmö stad. I anslutning till detta säger han att det fungerar mindre bra när man kommer ner på en individnivå. Sjölander tror att anledningen till att man stöter på större svårigheter på en individnivå är för att det finns vissa ideologiska skillnader i synsättet samt att män och kvinnor har olika meningar. Då samverkan inte utgör sådana problem som ett samarbete gör bör man, enligt Sjölander, förkovra sig samt vara väldigt envis då det gäller ett samarbete på individnivå. I anslutning till detta säger han att man nog får leva med att ett samarbete på individnivå är förknippat med vissa svårigheter. Sjölander säger att trots att det finns svårigheter i att etablera ett samarbete med Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor så har det ändå funnits exempel där det fungerat, där de båda verksamheterna strävat mot samma mål.
Anders Sandberg förklarar att det främsta målet med samarbetet mellan
Kriscentrum för män och Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn är att våldet skall upphöra. På Kriscentrum för män fäster man dock inte någon större vikt vid att målet skall införlivas med hjälp av en enda teori eller en enda förklaringsmodell, utan här anser man snarare att allting är av värde så länge det är användbart. Sandberg uttrycker även att det kan bli ganska heta ideologiska diskussioner som man kan fastna i när de båda verksamheterna träffas:
Detta visar sig bland annat genom att man kan se olika på våld. Men den här ideologiska utgångspunkten den är också en sådan faktor som är knepig, hur vi ser på våld och hur vi ser på män och hur vi ser på kvinnor. Det finns ett ideologiskt minfält i det här, så tycker man inte lika så blir det svårt med ett samarbete. Men vårt samarbete har pågått sedan vi startade vår verksamhet och förutom samverkansmötena så träffas vi och kriscentrum för kvinnor var sjätte vecka. På dessa möten har vi trevat och försökt, men vi har svårt att hitta
konkreta gemensamma arbetsformer med kriscentrum för kvinnor för att det är en svårighet på en mängd olika plan. Det finns svårigheter både ideologiskt, men också konkret i det professionella. Däremot har det blivit personkännedom med några där som det känns väldigt bekvämt med, men verksamheterna som så har inte alls blivit så bra som vi hade hoppats. Det konkreta samarbetet med
kriscentrum för kvinnor är inte enkelt, men det ska kanske inte vara enkelt på ett sätt, men sen kanske det också finns något som är onödigt svårt.
Även i intervjun med Owe Sjölander framkommer det att man i sina träffar med personalen från Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor har ideologiska diskussioner där man inte kommer överens. I anslutning till detta menar Owe Sjölander att det kan uppstå diskussionerna huruvida könsmaktsordning skall anses vara
överordnad alla andra teorier eller inte. Sjölander anser att en sådan teori möjligtvis fungerar i arbetet med de våldsutsatta kvinnorna, men att den kan stå sig ganska slätt i arbetet med män som inte passar in i denna mall. Därför anser
Sjölander, liksom Anders Sandberg, att det vikigaste är att våldet upphör, vilket han förtydligar på följande sätt:
Huvudsyftet för oss är ju att män slutar att använda våld och sen, slarvigt uttryckt, så skiter vi i hur det går till bara våldet upphör på alla plan. Så för oss är det inte viktigt att mannen skall säga, uppleva eller se att han varit överordnad och i besittning av makt om han nu har en upplevelse av en total maktlöshet.
Owe Sjölander tror att svårigheten att få till ett fungerande samarbete med Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor bland annat kan bero på att de olika
verksamheterna bara får männens respektive kvinnornas versioner av våldet, men samtidigt säger han att det bara är en av många faktorer och därför kan detta inte stå som den enda förklaringsmodellen till varför det finns svårigheter i samarbetet mellan verksamheterna. Å andra sidan anser han att det faktum att man dagligen matas med historier från sina respektive klienter gör något med en. Sjölander anser att motvikten till detta blir att personalen från de båda verksamheterna träffas och diskuterar så att man kan förmedla empati och orkar bära klienternas ilska, sorg och trauman.
I våra intervjuer med Anders Sandberg och Owe Sjölander framgår det att Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn inte velat skriva under ett brev (se bilaga 4) som man skickat ut till de kvinnor vars män går i behandling på Kriscentrum för män. Kriscentrum för män ville att det skulle framgå att det fanns ett samarbete mellan verksamheterna i brevet och att de båda samordnarna skulle skriva under brevet. Men då personalen på Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn var oense i frågan valde till slut Kriscentrum för män att skicka ut det utan en underskrift från den andra verksamhetens samordnare. Varken Owe Sjölander eller Anders Sandberg förstår varför en underskrift från Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn skulle utgöra något problem.
Avslutningsvis tror Owe Sjölander att ett utökat samarbete där verksamheterna gör mer konkreta jobb tillsammans skulle understödja ett samarbete. Vidare berättar han att man på Kriscentrum för män har idéer om att man skulle kunna ha ett Kriscentrum för par. Där männen och kvinnorna, efter att de är
färdigbehandlade, får hjälp med att antingen separera eller reparera:
Det sker ju idag utan insyn och det är oerhört centralt i den här behandlingen att män också muntligen högt tar på sig ansvaret för det våld man utövat, till sina barn, till sin partner, till sin svärmor eller till andra människor som är sekundärt involverade och att göra det utan att lägga över ansvaret på någon annan. Det här skulle jag gärna vilja göra tillsammans med personal från Kriscentrum för kvinnor och paren. Att arbeta så blir en mer grundläggande och varaktig förändring och jag tror också att man kan separera efter det på ett sätt som är helare och som kanske kan innebära att konflikten inte behöver föras vidare till kriget kring barnen
Kriscentrum för kvinnor och Kriscentrum för män träffas var 6:e vecka och Agneta Frick anser inte att det finns något direkt samarbete utan snarare en samverkan. Vidare framgår det att Kriscentrum för kvinnor inte skrev under brevet, som Kriscentrum för män skickat ut till de kvinnor vars män går i behandling, då man inte ville att det skulle framgå att det fanns ett samarbete mellan verksamheterna. Agneta Frick anser att just Kriscentrum för män är den
svåraste samarbetspartnern, eftersom det finns en könsmaktsordning i misshandeln som präglar synsättet på våldet. Agneta Frick fortsätter:
Dessutom tar Kriscentrum för kvinnor hand om offren och Kriscentrum för män tar hand om förövarna. Kriscentrum för män arbetar med att representera våldsmannen och vi kvinnorna, med andra ord offret till deras klienter. Jag har svårt att se hur ett samarbete skulle gå till rent strukturellt. Vi försöker på olika sätt rent praktiskt, men det kommer att ta tid eftersom de är den svåraste samarbetspartnern vi har.
Agneta Frick tycker att det skulle vara jätteintressant att jobba tillsammans med en av de manliga behandlarna från Kriscentrum för män i ett ärende, där han representerade mannen och hon representerade kvinnan. Agneta Frick anser dock att det förutsätter att kvinnan har uttryckt en önskan om detta och att även mannen vill. Vid sidan om detta säger Frick att hon skulle önska att de kunde få in
Kriscentrum för män när det handlar om barnen och att det kanske skulle kunna finnas barngrupper som de arbetade gemensamt med.
Under intervjun frågar vi om det inte skulle vara intressant om personal från de båda verksamheterna besökte varandra då man har gruppsamtal. På så sätt skulle personalen på Kriscentrum för män ta del av de våldsutsatta kvinnornas
berättelser och Kriscentrum för kvinnor få höra de våldsutövande männens beskrivningar. Agneta Frick ställer sig positiv till detta och säger:
Vi är väldigt inriktade på vad kvinnorna, som kommer hit, berättar och så måste det vara eftersom hon ska kunna erbjudas hjälp. Därför skulle det vara intressant att få vara med en dag hos kriscentrum för män för att kunna ta del av männens historier och så skulle de kunna få vara med en dag hos oss för att få höra kvinnornas historier. Vi vill ju komma ifrån bilden av att kvinnorna är offer och så länge vi inte kan göra det kan vi heller inte ha ett fungerande samarbete.
Vidare säger Frick att hon och hennes personal inte heller får se det som att Kriscentrum för män representerar våldsmannen, för då fungerar det inte heller:
Det är en lång process. Det skulle kanske kunna vara så att Kriscentrum för män börjar bearbeta mannen och vi tar oss an kvinnan, men om inte mannen är ett dugg intresserad av att komma till Kriscentrum för män så är ett samarbete nästan omöjligt.
Agneta Frick anser att många av männen som kommer till kriscentrum för män redan har kommit halvvägs i sin behandlingsprocess eftersom de tagit ett första steg till hjälp. Vidare säger Frick att man inte kan jämföra dessa män med de män, vars kvinnor bor på Kriscentrum för kvinnor, eftersom att de är direkt livsfarliga och hon tror inte heller att det finns någon hjälp för dessa män som det finns för de män som Kriscentrum för män behandlar. I anslutning till detta säger Frick även att man måste våga se att personalen på de båda verksamheterna blir matade med sina respektive klienters historier. Vidare tillägger Frick:
Vi lever i en annan värld än vad de på kriscentrum för män gör. Sen möter vi ju många invandrarkvinnor och deras män söker inte hjälp hos kriscentrum för män så de männen ser de inte och kan därför inte hjälpa dem till behandling.
Agneta Frick är övertygad om att en man som utövat våld mot en kvinna kan frångå sitt beteende genom att komma till Kriscentrum för män. Frick anser att en man har kommit ganska långt om han själv ber om hjälp för sitt beteende. Utöver detta säger Frick att samtalsprocesserna tar längre tid med männen eftersom det är lång väg att gå innan man kommer ifrån ett våldsbeteende.
Avslutningsvis vidarebefordrar vi Owe Sjölanders idé om ett Kriscentrum för par där de båda verksamheterna kunde samarbeta. Agneta svarar:
Man måste utgå ifrån vad kvinnan vill. Om en kvinna blivit utsatt för våld måste man ta hennes behov på allvar, men det låter som en bra idé och det är en ny tanke. Kanske skulle man även kunna etablera ett fungerande samarbete med Kriscentrum för män och den personal som arbetar i den öppna mottagningen, vilket inte inbegriper de kvinnor som systematiskt misshandlats av sina män. Men förutsättningen för att ett sådant samarbete skulle fungera var att man arbetade med de fall där det inte hunnit gå så långt.
5. ANALYS
I detta avsnitt kommer vårt material att analyseras genom kopplingar till såväl empiri som de teorier, vilka behandlats i teorikapitlet, samt annan forskning som berör ämnet. Analysen består av tre delar. Den första delen behandlar
förklaringarna till uppkomsten av våld utifrån de båda verksamheterna som vi kommer att koppla till teori. I den andra delen kommer vi att beröra behandlingen på de båda verksamheterna. Slutligen kommer vi i den sista delen att titta närmare på samarbetet mellan verksamheterna.