Vårt syfte med denna studie var att titta på vilka förklaringar de båda kriscentra i Malmö hade till det manliga våldets uppkomst, hur deras behandlingsarbete såg ut samt vilka möjligheter och svårigheter som är förknippade med ett samarbete mellan verksamheterna. Vid sidan om det empiriska materialet har vår studie även utgjorts av en rad teoretiska aspekter rörande ämnet.
I vår studie framgår det att man ur både ett empiriskt och teoretiskt perspektiv kan hitta olika förklaringar till våldets uppkomst. Mot bakgrund av detta visar vår studie att man på Kriscentrum för män anser att uppkomsten till våld kan härledas till fler orsaksförklaringar än vad man gör på Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn. Utöver detta anser de att våldet givetvis måste beaktas utifrån en könsmaktsordning, men att denna teori varken kan stå som den enda eller främsta förklaringsmodellen till våldet. Häri skiljer sig Kriscentrum för män från
Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor då de anser att den främsta orsaken till våldet beror på att det råder en könsmaktsordning. Trots detta anser inte
Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor att man kan bortse från att våldet även kan bero på andra orsaker, men huvudbetoningen ligger ändå på en könsmaktsordning i det avseende att det är männen som sitter på makten och att våld kan ses som ett uttryck för makt. Avseende behandlingarna skiljer sig dessa främst åt genom att man arbetar med brottsoffer på Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor medan man arbetar med våldsutövare på Kriscentrum för män. Vidare pågår behandlingen under en längre period på Kriscentrum för män i jämförelse med behandlingen på Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor. Utöver detta skiljer sig verksamheterna också åt i det avseendet att man arbetar mer med barnen på Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn än vad man gör på Kriscentrum för män. I behandlingsarbetet arbetar dock båda verksamheterna i lika stor utsträckning med att tydliggöra vad våld är och vilka konsekvenser det kan få för de inblandade. På Kriscentrum för män lägger man stor vikt vid att få mannen att ta på sig det fulla ansvaret för våldet, medan man på Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor arbetar mycket med att kvinnan inte ska ta på sig någon skuld för våldet. Beträffande samarbetet mellan de båda verksamheterna är det uppenbart att detta är förknippat med en rad svårigheter. Enligt de båda verksamheterna tror man att detta främst beror på att verksamheterna riktar sig mot våldsutövande män respektive
våldsutsatta kvinnor, vilket leder till att man har olika utgångspunkter. Vidare kan en annan svårighet för ett samarbete utgöras av att man bara får höra de egna klienternas versioner samt att man har olika förklaringsmodeller till våldets
uppkomst. På Kriscentrum för män anser man att detta kan leda till att man fastnar i olika ideologiska diskussioner i sina samarbetsmöten med Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor. Vidare är det tydligt att ett samarbete ytterligare försvåras genom att Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor inte vill att det ska uppfattas som om verksamheterna har ett samarbete inför sina klienter. Detta blir särskilt tydligt genom att de inte ville skriva under brevet som Kriscentrum för män skickat ut till de kvinnor vars män sökt behandling hos dem. Trots detta framgår det i våra intervjuer att båda verksamheterna vill försöka samarbeta mer, men ännu har man inte lyckats närma sig en lösning för hur detta ska se ut rent praktiskt.
Inför denna studie var vi till en början skeptiska till att behandlingen på
Kriscentrum för män i Malmö verkligen fungerade, men under resans gång har vår skepsis fått sig en törn då det blivit tydligt att behandlingspersonalen på Kriscentrum för män är mångfasetterade beträffande såväl förklaringar till våldets uppkomst som i sin kompetens för att kunna tillgodose de våldsamma männens behov av hjälp och behandling. Därmed anser vi att det finns stora möjligheter för de män som söker hjälp på Kriscentrum för män att frångå ett våldsamt beteende. För att detta skall lyckas krävs det dock ett stort arbete från männen själva annars är nog risken stor att de misslyckas i att etablera en varaktig förändring där de frångår ett våldsamt beteende.
Vi anser att det är mycket positivt att personalen på Kriscentrum för män har ett jämställdhetstänkande, vilket gör att de i behandlingsarbetet kan förmedla en positiv kvinnosyn till sina klienter. Vidare är vi båda av den åsikten att såväl Sjölander som Sandberg har ett respektfullt och icke-fördömande bemötande av sina klienter och att det tycks prägla hela behandlingsarbetet, vilket vi tycker är positivt.
Beträffande Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor är vår åsikt att de ter sig mer begränsade i såväl förklaringarna till våldets uppkomst som till samarbetet med Kriscentrum för män, vilket kanske har en grund i att personalen dagligen får möta kvinnor som varit utsatta för fruktansvärda övergrepp. I behandlingsarbetet med blir det även här tydligt att personalen grundar sitt arbete i ett respektfullt och icke-fördömande bemötande av kvinnorna, vilket är positivt.
Med anledning av att Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor har en helt annan utgångspunkt blir det kanske svårare för dem att se möjligheterna för ett fungerande och praktiskt samarbete med Kriscentrum för män. Att det finns svårigheter i att nå ett fram till ett samarbete kan som sagt förklaras med att de båda verksamheterna vänder sig till olika målgrupper, men kanske framför allt genom att de män vars kvinnor flytt till Kriscentrum för kvinnor är mycket svåra att nå fram till och de söker inte heller självmant upp Kriscentrum för män. Trots detta har vi genom vår studie fått uppfattningen av att ett samarbete är av största vikt samt att det inte borde utgöras av sådana svårigheter och hinder som det tycks göra idag. Vår åsikt är att de båda verksamheterna borde kunna mötas på ett mer övergripande plan, även om vi har full förståelse för att de arbetar på olika sätt. Därför hoppas vi att Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor nappar på Owe
Sjölanders utmärkta förslag om ett Kriscentrum för par. För att ytterligare främja samarbetet hoppas vi även att verksamheterna överväger vårt förslag om att börja delta i varandras behandlingsarbeten, vilket förmodligen skulle leda till en ökad förståelse för varandras utgångspunkter och därigenom skulle man säkerligen kunna överbrygga några av de problem som finns idag. Ett sådant samarbete skulle också vara positivt för klienterna och i förlängningen skulle man kanske även kunna fånga upp de män, vars kvinnor flytt till Kriscentrum för kvinnor, vilket man inte kan idag. Kanske är detta en orealistisk tanke, kanske kan inte dessa män bli behandlade efter de premisser som finns idag, men genom ett utökat samarbete skulle det kanske finnas en större möjlighet att nå fram till dem än vad det finns idag.
Det är positivt att ingen av verksamheterna enbart utgår från en förklaringsmodell till våldets uppkomst i sina behandlingsarbeten. Vår åsikt är att man begränsar sig ifall man bara utgår ifrån en förklaringsmodell, vilket leder till en generalisering av såväl uppkomsten till våldet som till de våldsutövande männen. En sådan generalisering skulle även kunna resultera i att endast en liten grupp
våldsutövande män lyfts fram och därmed skulle bilden av den våldsutövande mannen bli lika stereotyp som den bild massmedia idag målar upp. För att behandlingen ska vara så effektiv som möjligt anser vi att man som behandlare måste titta på flera bakomliggande orsaker samt även lyfta fram våldets olika ansikten, dvs. psykiskt våld, hot om våld, sexuellt våld, etc. etc. Detta anser vi att de båda verksamheterna gör och därmed blir de båda behandlingarna adekvata för sina respektive klienter. Däremot ställer vi oss mycket kritiska till att ingen av verksamheterna har gjort någon egentlig utvärdering av hur effektiva deras
behandlingar varit, vilket leder till att de missar värdefull information som behövs för att förstå effekten av behandlingarna. Därigenom finns det en fara i att man bara förlitar sig på en tro om behandlingens effektivitet istället för reell fakta, vilket kan resultera i att man inte kommer åt våldsproblematiken på djupet. Slutligen vill vi poängtera att även då de båda kriscentras tolkning av ett samarbete ibland tycks gå isär är det ändå mycket positivt att en samverkan mellan dem bedrivs utifrån den gemensamma plattform som Malmö stads handlingsprogram för insatser vid våld mot kvinnor utgör.
REFERENSER
Brantsæter, Marianne, (2001), Möten med män dömda för sexuella övergrepp mot
barn, Oslo, GCS Multicommunication AS
Brottsförebyggande rådet, BRÅ 2000:11, Grov kvinnofridskränkning, En
kartläggning, Stockholm, Brottsförebyggande rådet
Brottsoffermyndigheten, 2000, Kvinnofrid - att förstå bakgrunden till mäns våld
mot kvinnor och dess effekter, Umeå: Brottsoffermyndigheten
Cullberg, Johan, (1989) Dynamisk psykiatri i teori och praktik, Stockholm: Natur och Kultur, Refererad i Brottoffermyndigheten, (2000), - Kvinnofrid och i Hydén, Margareta, (1995), Kvinnomisshandel inom äktenskapet
Denscombe, Martyn, (2000), Forskningshandboken – för småskaliga
forskningsprojekt inom samhällsvetenskaperna, Lund: Studentlitteratur
Eliasson, Mona, (1997), Mäns våld mot kvinnor, Stockholm, Natur och Kultur, Hartman, Jan, (1998), Vetenskapligt tänkande, Från kunskapsteori till metodteori, Studentlitteratur: Lund
Hedlund, Eva, (1999), Män med sexuell beroendeproblematik, Carlssons förlag Hellström, Leif, (2005), Anvisningar för skrivande studenter, Handfast
handledning för studenter som skriver rapporter och examensarbeten, Malmö
högskola: Hälsa och Samhälle
Hydén, Margareta, (1995), Kvinnomisshandel inom äktenskapet, Mellan det
omöjliga och det möjliga, Stockholm, Liber utbildning
Isdal, Per, (2001), Meningen med våld, Stockholm: Gothia
Johansson, Thomas, (2003), artikel Mäns våld mot kvinnor, kapitel 14, i Bäck- Wiklund, Margareta & Johansson, Thomas, (2003), Nätverksfamiljen, Stockholm: Natur och Kultur
Kvale, Steinar, (1997), Den kvalitativa forskningsintervjun, Lund: Studentlitteratur
Lennér-Axelson, Barbro, (1989), Männens röster i kris och förändring, Stockholm: Natur och kultur
Lundgren, Eva, Heimer, Gun, Westerstrand, Jenny, Kalliokoski, Anne-Marie, (2001), Slagen Dam, Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige – en
omfångsundersökning, Fritzes Offentliga Publikationer, Stockholm
Lundgren, Eva, (2004), Våldets normaliseringsprocess, Tre parter, tre strategier, Ny version, ROKS
Lövkrona, Inger, (2001), ”Den våldsamme mannen”, Mord, misshandel och
sexuella övergrepp, historiska och kulturella perspektiv på kön och våld, Lund,
Nordic Academic Press
Mellberg, Nea, (2002), När det overkliga blir verkligt, Mödrars situation när
deras barn utsätts för sexuella övergrepp av fäder, Umeå, Boréa Förlag
Mellberg, Nea, (2004), Mäns våld mot kvinnor, Synliga mödrar och osynliga
barn, Uppsala, Uppsala universitetet
Peterman, Linda, M, & Dixon, Charlotte, G, (2001), Assessment and Evaluation
of Men Who Batter Women, Journal of Rehabilitation, 67: 4, 38-43
Rosengren, Karl Erik, & Arvidson, Peter, (2002), Sociologisk metodik, Malmö: Liber
Svensson, Per-Gunnar, & Starrin, Bengt, (red), (1996), Kvalitativa studier i teori
och praktik, Lund: Studentlitteratur
Statens offentliga utredningar, SOU 2004:121, Slag i Luften, En utredning om
myndigheter, mansvåld och makt, Fritzes Offentliga Publikationer, Stockholm
2004
Statens offentliga utredningar, SOU 2005:66, Makt att forma samhället och sitt
eget liv: Jämställdhetspolitiken mot nya mål: slutbetänkande av
jämställdhetspolitiska utredningen, Fritzes Offentliga Publikationer, Stockholm
2005
Verksamhetsberättelse, (2004), Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn i Malmö, Agneta Frick
Verksamhetsrapport, (2004), Kriscentrum för män i Malmö, Owe Sjölander Vetenskapsrådet, (1990), Forskningsetiska principer inom humanistisk-
samhällsvetenskaplig forskning, Elanders Gotab
Wallén, Göran, (1996), Vetenskapsteori och forskningsmetodik, Lund: Studentlitteratur
Wendt Höjer, Maria, (2002), Rädslans politik, Våld och sexualitet i den svenska
BILAGA 1
INTERVJUGUIDE TILL KRISCENTRUM FÖR MÄN I MALMÖ