Vår studie visar att såväl Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor som Kriscentrum för män anser att man måste utgå från olika förklaringsmodeller för att förklara våldets uppkomst. Vidare anser ingen av personalen från de båda verksamheterna att man endast kan utgå från en könsmaktsordning för att förklara våldet. Dock tenderar man vara mer benägen att utgå från en könsmaktsordning på Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor än vad man är på Kriscentrum för män. Trots detta ser Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor även att andra faktorer kan vara avgörande för att förklara våldet.
Vikten av att utgå från olika förklaringsmodeller är även något som berörs i jämställdhetsrapporten SOU 2005:66, där man skriver att jämställdhetspolitikens inriktning på området mäns våld mot kvinnor inte bör begränsa sig till enbart den renodlade form av könsmaktsförståelse som förordas av Slagen Dam, som vi nämnt i vår teoridel, utan jämställdhetspolitiken bör utgå från en mer nyanserad förståelse på området mäns våld mot kvinnor. Detta innebär att man tar hänsyn till vilka välfärdsresurser som finns i samhället och i detta sammanhang måste man även vara inriktad på vilka insatser som ger bäst effekt för att få bukt med problemet. Vid sidan av detta måste man även problematisera män och
manligheter utan att man för den sakens skull förlorar maktperspektivet. Det finns inte en enda fullständig förklaring till mäns våld och olika förklaringar kan
I intervjun med Agneta Frick säger hon att man vid sidan om en
könsmaktsordning även kan finna förklaringar till det manliga våldet på en individnivå, vilket kan vara fallet med de män som blivit utsatta för våld i sin barndom. Enligt Frick utsätter dessa män medvetet sin kvinna för våld eftersom att de vuxit upp i en miljö som präglats av en våldsordning. Vidare säger Agneta Frick även att våldet i vissa fall handlar om mannens kontrollbehov. I intervjuerna med Kriscentrum för män framhåller man att orsakerna till våldet kan bero på att mannen känner sig underlägsen, maktlös och osäker i sitt förhållande till kvinnan. Vidare framgår det i intervjun med Sjölander att det sexuella våldet mot kvinnan har sin grund i ett samhälleligt kvinnoförtryck då han anser att domstolsväsendet behandlar kvinnor som varit utsatta för sexualbrott illa. Med bakgrund av detta kan man dra en parallell till den feministiska våldsforskningen. I denna
representerar Eva Hedlund det individinriktade perspektivet som vi tidigare tagit upp i vårt teoriavsnitt. Hedlund har skrivit Män med sexuell beroendeproblematik, (1999), i vilken hon ser den manliga våldsutövningen som sexualiserad genom att den är könsrelaterad. Grunden för våldet handlar enligt henne om mannens behov av att stärka sin manlighet. En manlighet han anser sig stärka genom att beröva kvinnan den makt han uppfattar att kvinnan förfogar över. Mannen använder sitt kön för att bli av med känslor som vrede, maktlöshet, osäkerhet och
underlägsenhet. Enligt Hedlund är mannens våld inte heller kontrollerat, utan han agerar med våldshandlingar i blint raseri. Det är här Hedlunds syn på våldsakten avviker från många andra feministiska våldsforskares, som snarare betonar att mannen ofta har kontroll då han slår. Till exempel har den misshandlande mannen ofta tillräcklig kontroll för att vänta med misshandeln tills paret blir ensamma. Och innan han börjar slå kan han vidta kontrollerade åtgärder som att exempelvis dra för gardiner och skruva upp ljudet på stereon (Hedlund, 1999).
I motsats till Eva Hedlund representerar Eva Lundgren, (2004), det strukturella perspektivet inom den feministsiska våldsforskningen och hennes grundantagande är att man måste förstå våld mot kvinnor inom en patriarkal kultur där män utövar könsmakt. I denna könskultur är manlig sexualitet och våld nära sammanlänkade eftersom maskuliniteten i vår kultur byggts upp och upprätthålls genom en intim förbindelse mellan våld och virilitet. Lundgren påstår att det är först när man diskuterar mäns våld i termer av gradskillnad mellan olika former av förtryck samt utifrån tanken om våldet som ett kontinuum, som det samlade sexualiserade våldet synliggörs som uttryck för det samhälleliga kvinnoförtrycket. Då först friläggs de bakomliggande orsakerna till kvinnors underordning och hur detta genomsyrar samhällsstrukturen och normer kring kön.
Utifrån de avvikelseperspektiv som Nea Mellberg kommit fram till, och som vi tar upp i vårt teoriavsnitt, kan man dra flera paralleller till vad våra intervjupersoner säger. Mellberg lyfter bl.a. fram vanmaktsperspektivet som en orsak till varför män utövar våld mot kvinnor, vilket både Owe Sjölander och Anders Sandberg också anser vara en förklaring av våldet. Vanmaktsperspektivet kommer dock inte fram lika tydligt i intervjun med Agneta Frick även om man kan tolka in det då hon säger att en utlösande faktor till våldet kan vara om kvinnan vid en separation hotar att ta barnen ifrån mannen. Utöver vanmaktsperspektivet framgår det även av intervjuerna med Kriscentrum för män att männen som söker sig till
verksamheten ibland slagit utifrån ett gräl med kvinnan där hon också slagit mannen. I detta sammanhang kan man dra en parallell till Mellbergs beskrivning av konfliktperspektivet där mannen och kvinnan anses vara två jämställda parter där det inte råder en könsmaktsordning. Även om mannen kan ha en upplevelse av
att kvinnan varit lika aggressiv eller ha lika stort ansvar i att grälet slutat med att mannen slagit henne arbetar behandlarna på Kriscentrum för män aktivt mot detta resonemang. Därmed låter de mannen förstå att oavsett vad som föranlett hans våldsamma beteende så är han ensam ansvarig för våldet. Detta gäller även då mannen slagit utifrån att han känt vanmakt och därmed låter behandlarna inte mannen försvinna som våldsaktör, vilket han enligt jämställdhetsrapporten SOU 2005:66 annars tenderar att göra.
Det sociala arvet är ett annat avvikelseperspektiv som de båda verksamheterna anser vara ytterligare en möjlig orsak till våldets uppkomst och det bottnar i en svår uppväxt präglad av våld. Utöver detta framhåller i synnerhet Agneta Frick, men även Sjölander och Sandberg, att kulturperspektivet kan vara en annan bakomliggande faktor till våldets uppkomst. Detta blir särskilt tydligt i intervjun med Agneta Frick där hon uppger att de kvinnor som flyr till Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor, övervägande kommer från andra kulturer där det råder patriarkala värderingar. I intervjuerna med Kriscentrum för män framgår det dock att även om de våldsamma männen kan ha patriarkala värderingar så innebär det inte per definition att de måste ha en annan kulturell bakgrund. Vidare anser de att spektrat av våldsamma män är brett och därför kan vissa män ha patriarkala värderingar medan andra män är oerhört jämställda och en tredje kategori kan uppleva att de är underordnade kvinnan.
I vår studie är det tydligt att de båda Kriscentra i allmänhet och i synnerhet Kriscentrum för män vilar sin verksamhet på att utgå ifrån olika
förklaringsmodeller för att nå en ökad förståelse till våldets uppkomst. Både Sandberg och Sjölander hävdar att detta är vägen man måste gå för att nå en ökad förståelse inför mäns våld mot kvinnor. Därigenom betonar de vikten av ett mångfacetterat förhållningssätt. Denna förståelse för våldet har vi tidigare tagit upp i vårt teoriavsnitt genom Nea Mellbergs allt eller intet – perspektivet, ett perspektiv som är till för att nå en ökad förståelse till varför våldet uppstår och som bygger på att man kombinerar flera olika förklaringsmodeller med varandra. På så sätt kombineras ett individuellt perspektiv, där orsaken till våldet återfinns i såväl biologiska som psykologiska faktorer, med en könsmaktsordning.
Även om man på Kriscentrum för män inte anser att medicinska förklaringar är den vanligaste orsaken till att våld uppstår så anser man ändå att detta kan vara en förklaring. Detta är även något som Margareta Hydén tar upp i sin bok
Kvinnomisshandel inom äktenskapet, (1995). Hydén menar att om man tittar på
den individualpsykologiska modellen så utgår den ofta från att våldet orsakas av familjemedlemmarnas personlighetsmässiga drag. I detta sammanhang lyfter hon bland annat fram den svenske psykiatrikern Johan Cullberg som skrivit om män som misshandlar och han har tittat på hur ofta männen misshandlar och hur
allvarliga våldshandlingarna är. Johan Cullberg hävdar att misshandlande män kan delas in i fyra grupper. I den första gruppen återfinns män som gjort sig skyldiga till enstaka/måttlig misshandel, vilket ofta sker i samband med alkohol. I den andra gruppen finner man män som utövar återkommande misshandel och dessa män är icke-kriminella där misshandeln sker med eller utan alkohol. Den tredje gruppen är män som gjort sig skyldiga till sexualsadistiska brott och dessa män är mycket tidigt känslomässigt störda. Avslutningsvis återfinner man män som gjort sig skyldiga till svåra upprepade våldsbrott i den fjärde gruppen. Dessa män är ofta utslagna, kriminella, alkoholiserade och de är ofta svårt psykiskt störda eller hjärnskadade. Kortfattat menar Cullberg att de två första av dessa grupper
befinner sig inom psykiatrins intresseområden, de två senare inom rättspsykiatrin (Hydén, 1995, s 28). Även om Agneta Frick inte i direkta ordalag uttrycker att männen, vars kvinnor flytt till kriscentrum för kvinnor, skulle lida av en psykisk störning så kan man tolka in detta i hennes påstående där hon beskriver att männens våldsbeteende ofta är totalt vansinnigt och att det utmärks av
systematiskt grova övergrepp. Enligt Agneta Fricks påstående skulle dessa män därmed passa in i den andra och tredje kategorin som Johan Cullberg lyfter fram. Margareta Hydén, (1995), lyfter fram kvinnofientliga drag inom den
individinriktade våldsforskningen och hänvisar till forskare som anser att i centrum för analysen står mannens barndomshistoria samt hans
personlighetsmässiga drag. Dessa forskare menar att orsaken till
kvinnomisshandel återfinns i vissa intrapsykiska drag hos mannen, vilka
predisponerar honom för våldsamt beteende gentemot sin partner. Detta ställer sig Hydén mycket kritisk till och i samband med just en sådan slutsats ställer sig Hydén frågande till vad det är som gör att mannen, vid ett misshandelstillfälle, misshandlar just sin egen kvinna och aldrig någon annan person i hans närhet. Samt funderar hon kring vad det är som gör att män som ”överväldigas av en tidigt bortträngd aggressiv problematik i akuta situationer” så kontrollerat kan hantera den akuta situationen så att den nästan aldrig uppkommer i vittnens närvaro. Sist funderar hon kring hur det kan komma sig att det alltid är
hustrun/flickvännen som utsätts för våld i akuta situationer, och inte någon av mannens överordnade på hans arbetsplats (Hydén, 1995, s 29).
I intervjuerna framgår det inte om männen som söker sig till verksamheten även är våldsamma mot andra icke-närstående personer. Dock hävdar Sjölander att männen är medvetna om att det de gjort är fel då de uppsöker Kriscentrum för män. Med bakgrund av Sjölanders påstående torde därför männens våldsbeteende inte enbart kunna förklaras med hjälp av att mannens intrapsykiska drag lett till ett våldsamt beteende. Avseende huruvida mannens barndomshistoria har en
inverkan på hans våldsamma beteende framhåller intervjupersonerna att detta kan vara en möjlig förklaring. I synnerhet Agneta Frick anser att bevittnande och utsatthet av våld under uppväxten kan vara en orsak till varför man som vuxen begår våld eller låter sig bli utsatt av våld. Däremot anser ingen av
intervjupersonerna att detta kan stå som en ensam förklaring till våldets uppkomst. Med anledning av Hydéns kritik kan man dra en parallell till de båda
verksamheterna i den bemärkelsen att ingen av dem framhåller att våldets uppkomst enbart skulle bero på mannen personlighetsmässiga drag, utan att det även kan finnas andra bakomliggande orsaker till våldet. Att barns utsatthet eller bevittnande av våld inom familjen kan ha långsiktiga effekter som resulterar i att de som vuxna själva utövar eller drabbas av våld i sina nära relationer är något som även framgår av jämställdhetsrapporten 2005:66.
I intervjuerna med personalen från Kriscentrum för män framgår det att
verksamheten bland annat förklarar att det våldsamma beteendet kan vara orsakad av mannens låga självkänsla eller att han är i en beroendeställning till kvinnan. En sådan beroendeställning kan enligt såväl Owe Sjölander som Anders Sandberg vara av en emotionell karaktär där mannens svartsjuka bottnar i en rädsla över att förlora kvinnan eller där han söker bekräftelse av kvinnan genom sexuellt
umgänge. Om mannens svartsjuka växer sig starkare eller om kvinnan avvisar honom då han vill ha sexuellt umgänge kan detta bli en utlösande faktor till varför
mannen utövar våld mot henne. Vidare framhåller man att det vid sidan om den låga själkänslan är vanligt att mannen kan känna en osäkerhet i föräldraskapet. Mot bakgrund av ovanstående kan man åter anknyta till Johan Cullberg, som anser att manligt våld även kan förklaras utifrån att mannen har låg självkänsla, är osäker i sin mansroll och är beroende av kvinnan. Utlösande faktorer kan vara att mannen upplevt sig hotad i sin manlighet och trott sig förlora kontrollen.
Svartsjuka, kvinnans frigörelse samt mannens och kvinnans olika syn på
sexualiteten är ytterligare andra faktorer som ansetts ha betydelse för att mannen tillgriper våld. Att sådana upplevelser ingår i problematiken finns det mycket som tyder på. Ändå återstår att förklara varför reaktionerna med våld och övergrepp är så könsspecifik. Motsvarande känslor och upplevelse av maktlöshet borde vara minst lika vanliga hos kvinnor, men leder mycket sällan till våld. Medan manlighet fortsatt förknippas med auktoritet, bestämmanderätt och åtminstone viss aggressivitet så saknas kulturella normer som ger kvinnor rätt till makt och auktoritet över en manlig partner, än mindre till att kvinnor skulle ha rätt att uppnå detta via aggressivitet och våld. Detta kan också illustreras av att vi reagerar med större bestörtning när flickor eller kvinnor använder våld än när pojkar eller män gör det (Brottsoffermyndigheten, 2000).