Behovet av en man

Sex and the City innehåller många scener där kvinnorna på olika sätt har kärleks- eller sexuella relationer med män. Genom att applicera postfeministiska aspekter i serien kan man hitta många scener där kvinnor uttrycker ett starkt behov av män. Flera av samtalen och handlingar tyder på en inre längtan efter en mans närvaro, vilket bryter mot den

postfeministiska diskursen som serien har hyllats för att vara (Genz & Brandon, 2009, s. 92).

Ovanstående påstående kan ses i säsong 2, avsnitt 4 They Shoot Single People, Don’t They?.

Avsnittet börjar med en scen på en nattklubb. De fyra huvudkaraktärerna, Carrie, Charlotte, Samantha och Miranda, är ute på en tjejkväll och njuter av samt firar att alla är singlar samtidigt. Kvinnorna dansar och njuter av stunden innan de går till baren för att skåla.

Carrie speaker: “In life, certain events come along so rarely, that when they do, special attention must be made. Events like Halley's comet, solar eclipse, getting that second latte for free and one night at the salsa-club at downtown Manhattan when four girlfriends all found themselves without a relationship at the exact same time.”

(00:48) Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte dansar tillsammans på dansgolvet och njuter av stunden innan de går till baren för att skåla.

Carrie: Cheers to us without men.

Charlotte: I’m not toasting to that, it’s bad luck. If I end up alone it’s all your fault.

Samantha: Oh Charlotte, sweetie, we’re all alone. Even when we´re with men.

Carrie: Yeah, you tell them mr. Sister.

Samantha: My advice to you is to embrace that fact. Slap one some armor and go through life like I do. Enjoy life like I do. Enjoy men but don’t expect them to fill you up. Except when… you know.

Miranda: We know, we know.

(01:02) Under denna scen uttrycker sig Charlotte seriöst men skämtsamt om att inte vilja bli ensam för alltid. Samanta, å andra sidan, uttrycker sig mer obrydd om att ha en relation med en man och menar att man inte bör förvänta sig så mycket av dem.

Okänd man, går fram till Samantha: Excuse me, I wonder if you like to dance?

Samantha: Thanks, but tonight it’s just us girls.

Okänd man: I’m William, one of the club owners. If you ever feel like having a dance, we could have some fun.

Miranda: I’m impressed, not dumping us for a guy.

Samantha: Is that the kind of girl you think I am?

(02:07) När den okända mannen, William, presenterar sig för Samantha, reagerar inga av hennes väninnor på ett förvånande sätt. Dock uttryckte sig Miranda förvånande och skämtsamt när Samantha nekade att hänga med William och dansa.

Carrie: Guys, I’ve got to go. I’m having my picture taken for that magazine article in the morning.

Miranda: Magazine article? All press must be cleared through me.

Carrie: New York magazine is doing a profile on twenty manhattan singles. It’s called

“Single and Fabulous”.

Samantha: Why wasn’t I picked? I’m single and I’m definitely fabulous.

Carrie: I was picked because Stanford’s new boyfriend, Nevin, is the assistant photo editor.

Charlotte: Carrie, do not leave. We never go dancing. Come on, one more drink.

Carrie: Allright, one drink.

Samantha, raising the glass: Cheers to hot men.

(02:27) De fyra kvinnliga karaktärerna firar att de för första gången på länge är singlar tillsammans, de skålar för att att de har ett liv utan män inblandade. Trots det handlar samtalet nästan enbart om män. Dessutom avslutas den narrativa berättelsen med att Samantha höjer glaset och alla fyra singlar skålar för snygga män. Strukturen och motivet i narrativet kan antyda, utifrån en postfeministisk aspekt, att män är viktiga för kvinnor och därav blir kvinnor beroende av män och att män är något viktigt, något man talar jämt om som kvinna (Riessman, 1993, s. 18-19). Detta i sin tur går emot den postfeministiska aspekten som syftar att kvinnor ska vara lika självständiga och oberoende av män som män är av kvinnor (Genz &

Brandon, 2009, s. 77). Kvinnorna i serien porträtteras i en beroendeställning kring män. Inte på ett praktiskt sätt, då kvinnorna är självständiga i sina liv, men på ett emotionellt plan.

Denna beroende aspekt kan tolkas som att serien skildrar kvinnor utifrån en icke-postfeministisk synsätt till skillnad från nutida samhällets postfeministiska ideologier.

Denna tolkning kan även stärkas av Mulveys teori, den manliga blicken, som upplyser könsmakten i filmkonst (mannen är viktig för kvinnan) utifrån patriarkala diskurser (Mulvey, 1989, s.15); Mannen står i centrum och kvinnan visas passiv, eller att kvinnan inte kan leva ett självständigt liv utan att en man dyker upp och ställer kvinnan i en förtvivlad situation (Mulvey, 1989, s. 15).

Utifrån en observation kan karaktärernas beteende uppfattas som stereotypiskt kvinnliga i sättet de dansar sexigt, feminint och behagligt för män att titta på. Detta i sig är inte icke-feministiskt, snarare tvärtom, enligt den postfeministiska diskursen Girl power-feminism kan feministiska och feminina egenskaper blandas (Genz & Brandon, 2009, s. 77). Däremot kritiserar Girl power-feminism det mansdominerade samhället som fastslår termen femininitet och kvinnornas rollstereotyper, vilket i denna scen ger intrycket till motsatsen (Genz & Brandon, 2009, s. 77). Detta kan man förstå utifrån Riessmans narrativa tolkningssätt “oral tradition approach”, som innebär att man analyserar hur en berättelse berättas genom att utreda förändringar i tonläge, pauser och andra funktioner som möjliggör för tittaren att förstå och tolka olika signaler (Riessman, 1993, s. 18-19). Charlottes skämtsamma men även seriösa betoning i kommentaren “It’s bad luck” när tjejgänget ska skåla för ett liv utan män, vilket kan tyda på att hon egentligen längtar efter att ha en heterosexuell relation. Charlotte vill hitta mannen i sitt liv, vilket är något hon strävar efter.

Denna fiktiva avspegling av kvinnor och relationer kan ses i dagens samhället, då än idag

förväntas kvinnor leva med en manlig partner och gifta sig. Sammanfattningsvis blir Charlottes strävan efter att ha en man ett tydligt exempel på ett icke-feministisk representation, som motsäger det Girl power-feministiska synsättet på kvinnostereotyper som förklaras ovan (Genz & Brandon, 2009, s. 77).

Kvinnornas behov av män kan även förstärkas av det narrativa berättandet i säsong 1, avsnitt 2 - Models and Mortals (04:35), samma scen som ovanstående analys Kvinnornas syn på kvinnor i relation till män - analys utifrån Laura Mulveys den manliga blicken-teori.

Narrativet i denna scen har tidigare, i analysen ovan, tolkats som att kvinnorna lägger stort värde och tankekraft i sina utseenden samt vad som är “fel” med deras yttre utifrån skönhetsidealen och männens preferenser. Detta för att de har granskat och pekat ut vad som är fel med deras utseenden och tar upp dessa när de sitter och pratar om vad män gillar och inte, med andra ord har kvinnorna osäkerheter kring sina yttre baserat på vad män tycker är attraktivt eller ej. Den här scenen, förutom att den kan tolkas utifrån hur kvinnor sig på sig själva, kan den även tolkas som att kvinnors önskar att vara attraktiva för den manliga blicken är även kvinnornas behov av män och manlig bekräftelse. Scenen indikerar bristen på kvinnlig självständighet och självsäkerhet, vilket är motsatsen till vad Girl power-feminism och do-me-feminism uppmanar till (Genz & Brabon, 2019, s. 76-91). Patriarkala strukturer som speglas i narrativet för denna scen kan även stärkas av den manliga blicken-teorin, som innebär att kvinnor ska vara behagliga för män (Mulvey, 1989, s. 49-50). Således, kan åskådaren uppfatta denna scen som att det kvinnliga utseendet är till för att behaga män, för att få männens uppmärksamhet samt bekräftelse. En interpretation av detta kan vara att serien reproducerar det patriarkala synsättet på kvinnliga skönhetsnormer från den verkliga världen.

I säsong 4, Avsnitt 1 - The Agony and The Ex’tacy, ser man de patriarkala strukturerna och synen på relationer och kvinnans behov av en manlig partner särskild tydlig. Scenen utspelar sig en mörk, nästan tomt kafé, de fyra väninnorna sitter och äter tårta. Det är Carrie Bradshaws 35-årsdag, hon skulle egentligen fira sin födelsedag i en lyxig restaurang, men ingen kom. Istället träffades de fyra vännerna på detta dystra kafét.

Carrie: The more I sat at that table, the more alone I felt. And it really hit me. I am thirty-five and alone.

Miranda: You are not alone.

Carrie: No, I know I have you guys, but… And I really hate myself a little for saying this, but… It felt really sad not to have a man in my life who cares about me. No special guy who wishes me a happy birthday. No goddamn soulmate. And I don’t even know if I believe in soulmates.

Charlotte: Don’t laugh at me… But maybe we can be each other's soulmates. And then we can let men just be those great, nice guys, to have fun with.

Samantha: Well, that sounds like a plan.

Carrie: I’m thirty-five, and thirty-five is not twenty-five.

Miranda: Thank god!

Carrie: I’m thirty-five!

Samantha: Oh, shut the fuck up… I’m a hundred and fourty.

*Tjejerna skrattar tillsammans*

(23:58) Narrativet i scenen visar ett tydligt exempel på ett patriarkalt synsätt över vad kvinnorna bör sträva efter - att inleda en relation med en man, detta är något som framkommer ofta i filmer enligt Mulveys teori (Mulvey, 1989, s. 50). Det dystra motivet i narrativet visar på ett seriöst ämnet för kvinnorna. Karaktärerna, särskilt Carrie, försöker neka och förtränga att män är viktigt i ens liv men erkänner tills slut, trots att hon är “stark och självständig”, att vill hon ha mannen i sitt liv. Vilket, utifrån ett narrativ perspektiv, Carrie visar med gråten i halsen och när hon med darrande röst, i scenen ovan, förklarar att hon känner en sorg över att hon inte har en man som bryr sig om henne och uppvaktar henne på sin födelsedag, trots att hon nära vänner som bryr sig om henne. Detta kan interpreteras som att kvinnan inte kommer vara helt lycklig och fullständig utan en man. Denna fiktiva scen representerar patriarkala mönster från det nutida samhället, där kvinnor i första hand förväntas ha en heterosexuell relation och att denna strävan ska vara en självklar del av en kvinnas liv. Detta är i sin tur ett icke-Girl power-feministisk och do-me-feministisk beteende, för att dessa ideologier står för samt uppmanar till kvinnlig självständighet (Genz & Brabon, 2019, s. 76-91). Dessutom kan Carries svar på att hon inte är ensam tolkas som att, oavsett hur stor vänskapskrets en kvinna har så är romansen något som fortfarande kommer vara betydligt för kvinnan. Denna observation blir tydligare när Charlotte föreslår att de skulle vara varandras själsfrände och att män kan vara något roligt och trevligt vid sidan om, detta optimistiska förslag mötte inte den förtvivlade Carrie. Istället satt hon kvar i sina tankar och menade att hon var 35 år gammal och att hon inte är ung längre. Detta i sin tur kan uppfattas som att hon börjar bli för gammal för att dejta runt och behöver stadga sig, hitta sin själsfrände innan det är för sent.