Autonomi handlar om att människor får vara delaktiga i beslut och utöva
självbestämmande. För att människor ska uppleva aktiviteter som givande och roliga är det viktigt att intresse och integrerade värden stämmer överens med individens handlingar (Deci och Ryan, 2000).
Under autonomi skapades två subteman baserat på det informanterna pratade mest om och tyckte var mest väsentligt. Subteman är involvering, individanpassning och
situationsanpassat ledarskap.
En intressant aspekt angående ordet autonomi är att idrottarna inte hade lika stor kunskap om själva begreppet som tränarna hade. Tränarna var både medvetna om vad ordet betydde och signifikansen av det. Alla informanter pratade om det, men undermedvetet. Det var av just den anledningen som gjorde att vi inte gav dem någon teoretisk bakgrund innan intervjuerna. Utifrån den tematiska analysen av det empiriska materialet uppkom flera koder som kunde relateras till subteman. Dessa är bland annat: påverka, vara delaktig, involveras i diskussioner, påverka målsättningsarbete, autonomistödjande ledarskap, människokännare, situationsanpassning, engagera och involvera i beslut.
Involvering
Involvering var det begrepp som alla informanter pratade väldigt mycket om på många olika sätt. Det handlade bland annat om att idrottarna tyckte det var väsentligt att involveras i beslutsfattande av tränaren. Beslutsfattandet inkluderade till exempel teknik, taktik,
träningsupplägg, tävlingsplaneringar, målsättningsarbete och många andra idrottsspecifika beslut. Idrottarna förklarade att det var viktigt för dem att vara delaktiga i beslut eftersom det var deras karriär det handlade om. Att vara involverade i sin egen karriär och idrott handlade inte alltid om att få påverka övningar eller träningar. Att involveras i diskussioner och att få ställa en fråga var viktigt för dem. Det ledde till att de kände att de hade kontroll över sitt agerande. Det kan analyseras med hjälp av SDT. Enligt Deci och Ryan (2000) är det viktigt att individen internaliserar beteende och värden för att motivationen ska komma inifrån. Baserat på idrottarnas svar i intervjuerna tolkar vi det som att de internaliserar de beteende och värden som tränarna försåg dem med. Hade idrottarna upplevt att tränarna var mer kontrollerande och träningarna mindre betydelsefulla om de inte fått påverka eller få
ställa en fråga? Enligt tidigare forskning av Gillet et al. (2010) kan tränare kontrollera miljön genom att använda sig av en direkt ledarstil vilket kan försvaga idrottarnas
självbestämda motivation. Om självbestämd motivation försvagas kan enligt Ryan och Deci (2000) individen inte identifiera sig med de beteende som i detta fall tränaren insisterar på. Det gör att idrottaren kanske agerar baserat på extern eller introjicerad reglering vilket i slutänden kan leda till amotivation. Att tränaren uppvisar autonomistödjande beteende och låter idrottarna få vara delaktig och ställa frågor kan alltså tolkas som betydelsefullt, vilket tydliggörs av citatet nedan av en av idrottarna:
Jag tyckte det var viktigt att jag fick vara med och vara delaktig på träningspass. Om jag inte fick påverka träningspassen i sin helhet ansåg jag i alla fall att det var viktigt att jag fick ställa en fråga, få svar på frågan och själv accepterar det som sades. Då känns det som jag har varit med och fått påverka hur just jag ska träna, vilket också bidrog till att träningen blev roligare.
Idrottare 2
Idrottaren nämner även att träningen blev roligare i citatet ovanför. Just glädje har
förknippats med autonomistödjande tränarbeteende vilket i sin tur visat sig vara relevant för hängivenhet och prestation inom sin specifika idrott enligt forskning av Mageau och
Vallerand (2003). Att glädje tillsammans med självbestämmande var viktigt för idrottarna konkretiserades även i föregående kapitel då idrottarna tyckte det var kul att träffa tränarna och komma till träningarna. Att idrottarna tyckte det var kul var även viktigt för tränarna, då dem motiverades av att idrottarna var engagerade och motiverade. Är det så att
idrottarnas och tränarnas beteende är ömsesidiga och beroende av varandra? Enligt tidigare forskning av Mageau och Vallerand (2003) kan idrottares beteende och motivation influera tränare. Om tränare upplever engagemang och motivation kan det sprida sig till tränaren som kan hjälpa och motivera idrottaren.Nedanstående citat förklarar hur ena tränaren uppfattade att idrottaren uppskattade träningar och deltagande:
Det är ju otroligt viktigt att idrottarna gillar ens beteende och att komma på träningar, annars är det svårt att hålla motivationen uppe. /…/ Jag upplevde verkligen att de gillade att komma hit och träna. Ibland efter hårda och långa tävlingar eller sjukdom fick jag nästan säga till att idrottarna inte skulle komma hit på grund av iver och motivation, vilket var väldigt
inspirerande för mig.
Tränare 1
I och med att deltagarna var individuella elitidrottare, tränade och reste de mycket på egen hand och behövde ta ansvar för sina egna handlingar. Idrottarna poängterade dock att det var otroligt skönt med stöd från tränarna, både när de var iväg och på hemmaplan. De uppskattade när tränarna planerade, kom med förslag och bidrog med struktur. Alla
idrottarna tydliggjorde att de tyckte de fick tillräckligt med stöttning från tränarna och att de fick vara med och påverka deras karriär på olika sätt. Att tränarna förser idrottarna med struktur samtidigt som de bidrar med autonomistödjande beteende har visat sig underlätta idrottares inre motivation och självbestämda yttre motivation (Mageau & Vallerand, 2003; Pelletier et al., 2001). Citat nedan exemplifierar på vilket sätt idrottarna upplevde tränarnas autonomistödjande beteende:
Jag tyckte det var skönt att ha en tränare som var strukturerad och hade det mesta planerat när man kom till träningen. Men hade jag några invändningar eller idéer lyssnade han alltid på mig
Idrottare 3
Tränarnas syn på det hela stämmer bra överens med idrottarnas synsätt. De förklarade att de var väldigt medvetna om att det var viktigt att involvera idrottarna i beslut och låta dem få påverka sitt idrottande. Tränarna accentuerade också att de engagerade sig på träningar och bidrog med struktur för att leda idrottarna på bästa sätt. De förtydligade dock att ju äldre idrottaren blev och ju längre samarbetet varade desto mer ansvar kunde de lägga över på idrottaren. Det kan kopplas till tidigare forskning av Jowett (2003) som menar att relationen är dynamisk och att om närhet och autonomi kombineras på ett ändamålsenligt sätt kan relationen gynnas. En intressant aspekt var att två av tränarna till och med sa exakt samma sak gällande hur mycket som var upp till idrottaren respektive tränaren. Citatet nedan sammanfattar det på ett bra sätt:
Asså, det är ju en individuell idrott så det är ju jätteviktigt att de får vara med och påverka. Jag tänker mig att kanske 10–20% är upp till oss tränare, sen är det ju idrottaren som gör resten av arbetet. /…/ Jag brukar säga så att vi tränare är där för att hjälpa idrottarna på vägen. Det är ju deras resa men vi måste hjälpa till. Det kvittar dock hur bra tränaren är om idrottaren inte vill utvecklas själv.
Tränare 3
En process som både idrottarna och tränarna pratade mycket om var målsättningsarbete. Det nämndes även i föregående kapitel (se utveckling). När det handlade om att få vara
delaktig och påverka, accentuerade idrottarna att målsättningsarbetet var allra viktigast. De förklarade att de deltog i många tävlingar både nationellt och internationellt och alla hade resultatmål som de eftersträvade att uppnå. Det var inte enbart resultat som cirkulerade i tankarna hos idrottarna utan även prispengar och uppmärksamhet. Enligt SDT kan dessa yttre faktorerna tolkas som regleringsprocesser som kan påverka människors yttre
motivation. Om de yttre regleringsprocesserna styr en individs handlingar under en längre period är risken också större att bli amotiverad (Deci & Ryan, 2000). Utifrån intervjuerna fick vi inte den uppfattningen. Trots att idrottarna pratade om deras dåvarande mål i retrospektiv lät de inspirerade och pratade väldigt positivt om det. De förklarade att de uppskattade utmaningar och att tränaren hjälpte dem på vägen oavsett om det gällde kort- eller långsiktiga mål. Enligt citaten nedan får man en bra sammanfattande uppfattning av idrottarnas tankar om målsättning:
För mig var det viktigt att sätta upp mål som var utmanande men roliga. Både sådana mål som var lite mer på kort sikt och även dem som var på lång sikt som olika tävlingar. /…/Att vi satte målen tillsammans. Det var en häftig känsla när man tillsammans sa att nu ska vi hit och nå detta målet och när man väl gjorde det blev man ju jätteglad.
Idrottare 2
Målsättningen först och främst var att bli topp 100 i världen. Få vara med i alla de stora turneringarna. Att jag bestämde målen var viktigt, men jag tog gärna emot råd från min tränare då han också tävlat mycket.
Idrottare 1
Något som Deci och Ryan (2000) bland annat konkretiserat i SDT är att yttre konsekvenser som till exempel belöningar förknippats med extern reglering, yttre motivation och
försämrade prestationer på grund av amotivation. Tränarna pratade nämligen också om vikten att idrottarna satte resultatmål för att vara motiverade på träningar och tävlingar. De betonade också att deras idrottare höll på med tävlingsinriktad idrott och att mål var en viktig del av vardagen. Ena tränaren uttryckte sig på följande sätt:
Det är ju väldigt viktigt med mål inom ett tävlingsinriktad sport som… För det första är jag där för idrottaren så jag kan ju ge tips osv. /…/ Processmål är något jag tycker de ska prioritera då det underlättar deras väg mot slutmålet.
Tränare 3
Baserat på idrottarnas och tränarnas tankar verkar de tycka att det är viktigt med yttre regleringsprocesser i form av inre mål som ändå ligger inom individens självkontroll.
En intressant faktor som uppkom i tränarintervjuerna var att de var noggranna med mål på vägen till slutmålet och att det gällde att lyssna på idrottaren för att sedan bidra med tankar och förslag. Att tränaren bör anpassa sig till individers behov för att stärka behovet av självbestämmande har bland annat betonats i tidigare forskning av Hodgson et al. (2017).