Under intervjuerna med idrottarna framgick det att ingen av dessa valde att avsluta sina idrottskarriärer på grund av att de blev petade eller att de inte höll den standarden som krävdes. De uppskattade sina tränare och pratade väldigt positivt om dem. Idrottarna förklarade att de inte hade valt att ha samma tränare om de inte uppskattade samarbetet eller gillade hur deras tränare agerade. Enligt tränarna var de själva noggranna med att alltid involvera idrottarna på träningar och i diskussioner oavsett hur de presterade. De tyckte det var extra viktigt eftersom det var en individuell idrott och att idrottarna kunde vara mer utsatta än lagidrottare. Det har bland annat Baron-Thiene och Alfermann (2015) diskuterat i tidigare forskning. Baron-Thiene och Alfermann (2015) menar att det beror på att individuella idrottare ofta kan ta på sig all skuld vid dåliga prestationer eller all ära vid bra prestationer. Ur ett analytiskt perspektiv kan det tolkas som att de pratar om
autonomistödjande tränarbeteende. Att försöka involvera idrottarna och skapa en optimal miljö är viktigt för att tillfredsställa de tre psykologiska behoven inom SDT (Deci & Ryan,
2000). Enligt Deci och Ryan (2000) bör inget av de tre psykologiska behoven negligeras, då det bland annat kan hämma idrottarnas välmående.
Citatet nedan åskådliggör tränarnas uppfattning om deras agerande, speciellt i relation till att de ansvarar för individuella idrotter:
Mitt främsta fokus när jag höll i träningen var att motivera mina idrottare, det har jag alltid varit noggrann med. I och med att denna idrotten kan bli så himla ensam tror jag det är viktigt att hela tiden göra så idrottaren uppskattar träningar och så vidare. /.../ Att ha träningar med flera samtidigt och att låta dem få vara med och bestämma lite ansåg jag också som viktigt. Tränare 1
Förutom att idrottarna nämnde att de uppskattade relationen med sina tränare ansåg de att de hade en nära relation, både inom och utanför idrotten. Relationerna har även varit
långvariga då alla tre samarbeten varade i 5, 10 respektive 15 år. Idrottarna ansåg att det var kul att komma till träningarna och att de nästan alltid såg fram emot att träffa respektive tränare varje dag. Idrottarnas uppskattning kan relateras till Mageau och Vallerand (2003) som menar att motivationen hos elitidrottare bland annat handlar om positiva känslor för idrotten och relationen till ens tränare. Baserat på intervjusvaren uppfattas det som att tränarna skapade en miljö som uppskattades av idrottarna vilket är viktigt för att de ska uppleva inre motivation och självbestämd yttre motivation (integrerad och identifierad reglering). Nedan följer ett citat från en av idrottarna som sammanfattar hur de kände för att komma till träningen:
Jag kände mig alltid välkommen att komma dit och det var alltid roligt att komma till träningen. Dessutom kände jag ju min tränare sedan många år tillbaka och det tror jag gjorde det roligare. Jag hade nästan alltid roligt på träningarna, då vi skämtade mycket och det tackar jag min tränare för.
Idrottare 1
Tränarna uttalade sig om att det var viktigt att påverka och influera idrottarna under samarbetet, speciellt inom en individuell idrott. Att idrottarna uppskattade att komma till träningen och träffa tränaren kanske kan bero på att relationen byggts upp under många år? Tidigare forskning av Choi et al. (2013) tydliggör att ett autonomistödjande beteende i form av att tränarna interagerar och samarbetar med idrottarna kan stärka deras autonomi och kompetens. Om relationen dessutom varat länge tolkar vi som en fördel då deras samarbete stärkts. För att komplettera den tidigare forskningen av Choi et al. (2013) är det möjligt att
koppla idrottarnas tankar till SDT. Utifrån det teoretiska ramverket kan idrottarnas inre motivation stärkas genom att tränaren inkluderar dem i beslut och diskussioner (Deci & Ryan, 2000).Om idrottarna dessutom tycker besluten och diskussionerna är viktiga, stämmer överens med deras värderingar och om hur de vill bete sig, stärker det deras inre motivation, identifierad och integrerad reglering (Deci och Ryan, 2000).
Tränaren ansågs vara som en vägledare eller mentor som idrottarna såg upp till. Det framkom också att tränaren var som en familjemedlem för de idrottare som haft längst relation med sin tränare. Kan tidsaspekten i förhållandena spelat roll och relationen
förändrats där kognitioner, känslor och beteende upplevts annorlunda ju längre samarbetet varade som Jowett (2003) diskuterat? Det är mycket möjligt att speciellt idrottarna upplevt relationen som mer nära baserat på relationens dynamiska och mångfacetterade struktur, som utvecklats successivt genom åren. Nedanstående två citat sammanfattar hur idrottarna upplevde relationen till deras tränare:
Han var nästan som min extrapappa men jag skulle nog säga att mentor passar bättre. Han vägledde mig liksom på vägen till mina mål. Jag tog också lärdom av min tränare då han varit duktig i (....), så han hade ju mycket kunskap om idrotten.
Idrottare 1
Han har betytt otroligt mycket för mig, han tog emot mig med öppna armar och behandlade mig som sitt eget barn och ja… Han såg alltid till att jag mådde bra och han stöttade mig alltid, både privat och som coach.
Idrottare 3
Under intervjuerna med tränarna framkom det att det är viktigt att ha en ömsesidig relation med sina idrottare. Relationen fick dock inte vara för nära utan måste vara på en
professionell nivå. Annars ansågs det tära på förhållandet över tid och leda till brist på respekt. Citat nedan sammanfattar hur tränarna upplevde relationen till deras idrottare:
Vi har en viktig roll som tränare, det gäller att se individen, vad är det idrottaren behöver, hur tuff behöver jag eller träningen vara och hur ska jag ta hand om idrottaren, det är jätteviktigt. /.../ Jag försökte ju vara kompis till en viss nivå med dem som jag tränade. Men gränsen är ju viktig att hålla på en lagom nivå. Det är viktigt att man är professionell för om man blir för mycket kompis med idrottarna så blir det att de tappar respekten för mig som tränare.
Tränare 1
Baserat på ovanstående citat förespråkar tränarna ett professionellt förhållande jämfört med idrottarna. Enligt Hodgson (2017) har tränaren en viktig roll som inkluderar att förstå
individuella skillnader och anpassa sig efter individers behov. Baserat på idrottarnas uppfattning analyserar vi det som att tränarna har anpassat sig efter individernas behov och även försökt tillgodose dessa men med en professionell distans. Deci och Ryan (2008b) menar att en samhörighetskänsla till en eller flera individer inom den specifika miljön kan leda till att det blir lättare för individerna att internalisera de värden och beteende som de upplever. Att det finns en skillnad i idrottarnas och tränarnas uppfattning av relationen kanske kan förklaras av att tränarna stödjer idrottarnas självbestämmande, som i sin tur kan stärka deras autonomi, kompetens och samhörighet (Deci & Ryan 2000; Ryan & Deci, 2000).
Utifrån idrottares och tränares tankar finns inga speciella dispyter eller kontroverser som kan ha påverkat idrottarnas motivation särskilt negativt. Idrottarna höll på med sin idrott för att de brann för det de gjorde, gillade att träna mycket och att tävla både nationellt och internationellt. De förklarade att deras avhopp inte hade med tränaren att göra och att tränarnas olika agerande under deras karriär uppskattas för det mesta.
Utifrån idrottarnas intervjuer framkom att karriärövergångarna var av både normativ och icke-normativ karaktär. Den normativa karriärövergången bestod av en självbestämd
övergång till ett annat yrkesområde. De två icke-normativa karriärövergångarna berodde på skador som gjorde att de inte kunde utöva sin idrott på den nivå de var vana vid. Som Keegan et al. (2014) förklarat i tidigare forskning krävs att elitidrottare har motivation över en lång tid för att hålla uppe intensiteten och prestationsnivån. De skadade idrottarna förklarade att de tyckte det var meningslöst att fortsätta på grund av att de inte kunde utvecklas eller bibehålla nivån från tidigare skede i karriären. De förklarade att om
möjligheten hade funnits hade de givetvis gärna fortsatt. Nedanstående citat exemplifierar känslor kring händelseförloppet då båda fick en skada, försökte komma tillbaka med rehab men inte lyckades:
Jag slutade för att jag blev skadad. Jag gjorde två stycken operationer och det hjälpte väl till en början, men blev aldrig riktigt bra trots att jag rehabade väldigt mycket. Tillslut så kände jag bara att det inte var lönt längre, jag blev trött på skiten. Jag började idrotta när jag var 5 år, så jag ville givetvis fortsätta och inte att det skulle sluta på grund av en skada.
Idrottare 1