Resultatet som presenteras i figur 1.2 (se resultat och analys) åskådliggör de tre psykologiska behoven baserat på SDT (Deci och Ryan, 2000). Med hjälp av SDT har
förståelsen ökat om vilka faktorer inom behoven som var viktiga för individuella elitidrottare. Dessa exemplifieras genom underteman som kopplas till respektive behov. Behoven är rangordnade i den ordning som deltagarna pratade om specifika faktorer som de tyckte var viktiga i relationen. De teman som tagits fram i analys av empiri skapades baserat på förkunskap om SDT och utifrån tidigare forskning. Det innebär att tolkningarna givetvis kan skilja sig jämfört med andra studier. Det kan till exempel se annorlunda ut i andra forskningssammanhang baserat på urval, valda idrotter, empiriinsamling och analysmetoder.
Under kompetens placerades kommunikation och utveckling vilket är två frekvent förekommande begrepp relaterat till behovet enligt Mageau och Vallerand (2003). Under autonomi placerades involvering och individanpassning och situationsanpassat ledarskap. Det är bland annat relevanta förekommande begrepp som accentuerats och överensstämmer med forskning av Hodgson et al. (2017). Under samhörighet placerades trygghet, att ge och få respekt och uppmärksammas vilket nämnts av Deci och Ryan (2000).
För att förstå hur idrottarna motiverades under deras karriär var det viktigt att förstå hur relationen såg ut eftersom interaktion och motivation finns inom just relationen. Det var även viktigt att jämföra relationen utifrån både idrottare och tränares perspektiv, så en jämförelse kunde äga rum. Baserat på resultatet var det inget som kunde kopplas till destruktiva beteende eller agerande som skapade oenigheter under relationerna. Ingen av idrottarna avslutade sina karriärer på grund av tränaren, utan det berodde på förekommande faktorer som skador och karriärbyte. Frågorna vi ställer oss baserat på förkunskaper om SDT är om tränarna kunde gjort något mer i dessa situationerna? Var relationerna verkligen så positiva som de förklarade eller spelade yttre motivation och regleringsprocesser en roll i det hela? Idrottarna förklarade att det kändes lönlöst att komma tillbaka eftersom de inte kom upp i den nivån de var tidigare eller hade någon möjlighet att utvecklas. Baserat på deras uttalande upplevde vi att de saknade kontroll och deras kompetensbehov inte var tillfredsställda. I tidigare forskning tydliggör Baron-Thiene och Alfermann (2015) att tränaren har en viktig roll som inkluderar att hjälpa idrottarna vid skador istället för att älta dem. Idrottarna sa att de gjorde allt de kunde för att komma tillbaka. Men de nämnde inte mycket om tränarna försökte hjälpa dem med ändamålsenlig kompetens för att komma tillbaka eller motiveras till att försöka igen. Om tränarna just i det skedet av karriären
försökt stötta idrottarna extra mycket, hade det möjligtvis lett till att idrottarna blev motiverade och försökt komma tillbaka? Det är möjligt då den extra stöttningen kan ha bidragit till yttre självbestämd motivation om idrottarna identifierade och integrerade de värden som tränaren bidrog med. Baserat på SDT befann sig idrottarna i ett tillstånd av amotivation då de inte tyckte det var lönt att anstränga sig för det inte ledde till någonting positivt (Deci & Ryan, 2000). Enligt Pelletier et al. (2001) är upptäckten logisk då idrottare som infinner sig i ett tillstånd av amotivation, varken har inre eller yttre motiv för att fortsätta med deras specifika aktivitet.
Under tiden idrottarna var aktiva upplevde de alla psykologiska behov och baserat på både idrottares och tränares perspektiv var autonomistödjande beteende viktigt. När idrottarna upplevde autonomi var det bland annat för att de fick känna sig involverade under samarbetet på olika sätt och att tränaren tog hänsyn till idrottarnas individuella behov. Det överensstämmer med tidigare forskning av Hodgson et al. (2017) som menar att autonomistödjande beteende är det mest effektiva beteendet vid träning av elitidrottare. Att vara involverad innefattade inte nödvändigtvis att ta specifika beslut. Att involveras i diskussioner för att få chansen att ställa frågor och känna att de hade kontroll över sitt agerande var viktigt. Det stämmer överens med tidigare forskning av García Calvo et al. (2010) som har förtydligat att idrottarna upplever självbestämmande när tränarna inkluderar dem i motivationen, vilket i sin tur kan leda till ökad långvarighet inom idrotten. Det ökar vår förståelse utifrån SDT om att internaliseringsprocessen är väldigt betydande, som Deci och Ryan (2000) konkretiserar. Vi uppfattar det som om idrottarna upplever mer
självbestämmande har de även lättare för att internalisera värden och beteende genom identifiering och integrering som tränaren förser dem med. Därmed stärks deras inre motivation och självbestämda yttre motivation. Det har även påvisats i annan forskning av Pelletier et al. (2001) som menar att autonomistödjande tränarbeteende hade en positiv påverkan på idrottarnas självbestämd yttre motivation i form av identifierad reglering. Baserat på resultatet försökte tränarna förse idrottarna med alla tre psykologiska behov. Idrottarna pratade också undermedvetet om alla behov och att det var viktigt för att dem att vara motiverade. Om alla behoven tillfredsställs är chansen större att idrottaren upplever inre motivation och på så sätt underlättar elitidrottarens tillfredsställelse och glädje för att klara av tuffa uppgifter relaterat till träning eller tävling. Om de dessutom får vara delaktiga
i beslut och påverka sin karriär, som idrottarna ansåg de fick göra, anser vi att det kan vara en potentiell faktor till att det bidrog till fortsatt deltagande inom idrotten. Det är inget definitivt utan en generalisering och det krävs mer forskning om fenomenet kopplat till individuell elitidrott. Almagro et al. (2010) har dock uttalat sig i tidigare forskning om att mer självbestämmande kan bidra till inre motivation och en potentiell förlängd karriär. En intressant aspekt som gett oss stöd i vår förståelse om hur motivation uppstod under relationerna baserat på SDT är att alla tre behov interagerar i de flesta situationerna, vilket även åskådliggörs i resultatet (se figur 1.2). Alla tre behov förekom i olika konstellationer när idrottarna upplevde självbestämmande. Vi upplever att de psykologiska behoven interagerar med varandra och att alla är viktiga för inre motivation och självbestämd yttre motivation. Men det bör förtydligas att både idrottare och tränare upplevde autonomi och kompetens som de starkaste behoven. Samhörighet var även viktigt, men diskuterades och betonades inte i samma utsträckning som autonomi och kompetens.
Att autonomi och kompetens är de starkaste behoven stämmer överens med SDT då Deci och Ryan (2000) förtydligar att autonomi och kompetens är de mest kraftfulla influenserna för inre motivation. Vårt resultat överensstämmer även med forskning av Sarrazin et al. (2002) som påvisat att autonomi och kompetens diskuterades oftare än samhörighet. Dessutom tror vi att individuell idrott spelar en stor roll när det kretsar kring hierarkin. Idrottarna upplevde att de ville vara involverade i sina egna karriärer eftersom de la ner så mycket tid på idrotten och reste samt tävlade mycket. Baserat på tidigare forskning av Baron-Thiene och Alfermann (2015) är individuella elitidrottare mer utsatta vid
prestationer. Det är också en faktor vi tar hänsyn till i studien då idrottarna redan accepterat att dem är ensamma och därmed uppskattar känslan av självbestämmande och kompetens mer än samhörighet.
Att samhörighet var viktigt men inte betonades i lika stor utsträckning stämmer överens med SDT. Ryan och Deci (2000) tydliggör att samhörighet spelar en mer distal roll och är viktigt för att inre motivation ska bibehållas. Varför visade resultatet det även i denna studie? Som sagt var relationerna långa och vi tolkar det som att relationen redan var uppbyggd och att det redan existerade tillräckligt stor respekt och trygghet i relationen. Det har påvisats i tidigare forskning av Choi et al. (2013). I samband med samhörighet
tolkar vi det som introjicerad reglering baserat på förståelsen av SDT (Ryan & Deci, 2000). Regleringsprocesserna består då av egoinvolvering, inre belöningar och straff beroende på om någon annan lyckas eller misslyckas. Det kan vara en viktig uppgift för tränaren att identifiera för att vägleda idrottaren. Om idrottaren fokuserar för mycket på andras resultat är risken att motivationen baseras på introjicerad reglering under en längre tidsperiod vilket kan övergå till extern reglering och slutligen amotivation.
Utifrån SDT har vi erhållit en fördjupad förståelse om att just de olika typerna av regleringar är otroligt viktigt, inte minst inom en kontext som involverar elitidrott. Baserat på resultatet poängterades att målsättning var väldigt viktigt utifrån både idrottare och tränare och inga negativa konsekvenser diskuterades. Det är en avvikelse från SDT och motsäger Deci och Ryan (2000) som menar att yttre konsekvenser som till exempel belöningar förknippas med yttre motivation, extern reglering och försämrade prestationer. Enligt vår uppfattning är det en del av elitidrottares vardag och behöver inte betyda att deras deltagande inte grundas på inre motivation. Det stämmer överens med tidigare
forskning av Chantal et al. (1996) som accentuerar att till exempel pengar, beröm och status är starkt relaterat till elitidrott. Idrottarna internaliserar helt enkelt de yttre konsekvenserna som värdefulla vilket leder till normala förhållanden för dem utan att de känner sig
kontrollerade eller manipulerade (Chantal et al., 1996). Resultatet motsätter sig därmed den logiska förklaringen i SDT. Ryan och Deci (2000) har dock tydliggjort och förklarat att just internaliseringsprocessen är dynamisk. Yttre former av regleringar kan konverteras till självbestämd yttre motivation om de accepteras, uppskattas och överensstämmer med egna värden. Vår uppfattning är att resultatmålen är nödvändiga och en naturlig del av
elitidrottarnas livsstil och att de faktiskt kan bli amotiverade utan resultatmål. I tidigare forskning av Pensgaard och Robert (2002) poängteras att tränare inte bör överdriva
prestations- eller resultatmål eftersom elitidrottare redan påverkas tillräckligt mycket av ett resultat. Det är inget vår studie kan stärka men baserat på resultatet var kommunikationen väldigt viktig. Därför kan det vara viktigt att tränaren förser idrottaren med rätt kompetens och betonar både kortsiktiga mål i form av uppgiftsfokusering och långsiktiga mål för att gynna idrottarens självbestämmande och inre motivation. Det gäller dock att
kommunikationen är tydlig mellan parterna så tränaren kan kommunicera på ett effektivt sätt som förser idrottaren med tillräckligt mycket kompetens och självbestämmande.
Baserat på tidigare forskning av Keegan et al. (2014) är det logiskt då tränarens autonomistödjande beteende och kommunikation poängterades vara en viktig faktor. Dessutom stärks det av tidigare forskning av Choi et al. (2013) som menar att ärlig
kommunikation var viktig för idrottarna skulle uppleva behoven kompetens och autonomi. Hitintills är det mycket forskning som har stärkt studiens resultat, vilket kanske inte är märkbart då SDT utgår från tre psykologiska behov som driver människor och är
nödvändiga för att inre motivation ska existera. Men i detta studium handlar det om
elitidrott och är SDT verkligen en ändamålsenlig teori att applicera på studien? Det har gett en gedigen uppfattning om hur tränaren kan bidra med beteende som stärker idrottarens självbestämmande, kompetens och samhörighet. Men vad är det som fattas? Enligt Ryan och Deci (2008b) är SDT universell och passar alla kulturer. Vi upplever att människor är mer komplexa än tre psykologiska behov, speciellt när det kopplas till individuell elitidrott. Som tidigare nämnts är yttre konsekvenser en stor del av elitidrottarnas vardag vilket förknippas med yttre former av motivation som kan vara mer eller mindre internaliserade och betydelsefulla.
Slutsats
I aktuell studie ville vi pröva självbestämmandeteorin för att öka förståelsen om hur motivation uppstod under relationer mellan individuella elitidrottare och respektive tränare. Att utgå från båda perspektiven och jämföra dessa gav oss en förståelse om att relationerna uppfattades som väldigt lika. Relationerna var ömsesidiga och uppskattades väldigt mycket av idrottarna. De ömsesidiga förhållandena uppskattades eftersom de byggts upp över en längre period och skapats av en dynamisk process av närhet och autonomi. Baserat på resultatet är vår slutsats att idrottarna motiverades av alla tre psykologiska behov i form av autonomi, kompetens och samhörighet. Det existerade dock en hierarki bland behoven. Autonomi och kompetens var de starkaste behoven som influerade inre motivation och självbestämd yttre motivation mest. Samhörighet var ett mer distalt behov, som ändå visade sig vara viktigt för de individuella elitidrottarna. Prövningen av SDT kopplat till elitidrott konfirmerade därmed teorin av Deci och Ryan (1985) som just påpekar samma hierarki bland de psykologiska behoven.
Baserat på vår prövning av SDT erhölls också en fördjupad förståelse om att
regleringsprocesserna är väldigt viktiga, speciellt inom en kontext som involverar elitidrott. Vi konkluderar att elitidrottarna var väldigt utsatta för yttre konsekvenser som påverkade deras motivation positivt då tränarna uppvisade beteende som stärkte alla tre psykologiska behov. Eftersom det krävs att elitidrottarna är motiverade under en längre period för att bibehålla träningsmängd och intensitet är det viktigt att de internaliserar yttre värden som stärker deras inre motivation och självbestämd yttre motivation. Regleringsprocesserna bestående av identifierad och integrerad reglering anses därför vara viktigast för
elitidrottarna. Om tränarna kan uppvisa autonomistödjande beteende som underlättar elitidrottarnas förmåga att internalisera betydelsefulla värden och beteende kan det leda till inre motivation och självbestämd yttre motivation. Det i sin tur anser vi är essentiellt för en uppskattad och ömsesidig relation och ett gynnande motivationsklimat.
Var SDT ändamålsenlig att pröva i denna studie eller kunde andra teorier passat bättre? Vi upplever att det är fler behov och faktorer som kan påverka elitidrottarnas vardag då vi upplever den som utmanande och mångfasetterad. I vår studie var det positiva relationer som dessutom varade en längre period. Vad händer om idrottarna har många tränare och upplever både autonomistödjande beteende och kontrollerande beteende. Skapar
dynamiken yttre motivation eller inre motivation och självbestämd yttre motivation för att regleringsprocesserna är mer framträdande då det handlar om elitidrott. Det är en fråga vi inte kan svara på i dagsläget. Dessutom ställer vi oss frågan om resultatet kan uppvisa något annat än att de psykologiska behoven tillgodoses, speciellt när relationerna var uppskattade. Det hade varit intressant att använda ett annat teoretiskt ramverk eller komplettera SDT med fler psykologiska behov.
Limitationer
Intervjuguiderna utformades för första gången, enbart för denna studie av två oerfarna studenter. Det kan påverkat insamlad empiri baserat på relevansen av intervjuguiden och följdfrågorna. Generaliserbarheten är normalt sett liten inom kvalitativ forskning enligt Bryman (2011) och eftersom enbart nio intervjuer genomfördes är så även fallet i detta studium. Det försöktes kompenseras med täta beskrivningar av detaljer (Bryman, 2011). Empirin som bearbetats och analyserats riskerar att påverkas av bias då egna tolkningar
gjorts av materialet (Graneheim & Lundman, 2004). Hur empirin kodades och
abstraherades från textdokumenten kan även påverkat, då oerfarenhet kan göra att relevant kontext går förlorad (Bryman, 2011). Att utgå från ett objektivt synsätt och försöka ge en rättvis bild har därför prioriteras (Bryman, 2011). Dessutom kan valet att välja bort tre deltagare efter alla intervjuer var fulländade påverkat studien negativt. Det fanns möjligtvis något som vi missat i deras berättelser som kan ha varit relevant. Men eftersom författarna var ute efter relationen och ville jämföra de båda perspektiven anses beslutet ändå
ändamålsenligt. Retrospektiva intervjuer kan även påverkat det empiriska materialet på grund av tidsaspekten. Det går inte att konfirmera att deltagarna i studien kommer ihåg exakt allt från deras karriär och därför finns risken att berättelserna förlorat relevanta detaljer.