Bemötande av jourerna “Alltså det blir mer dem frågorna, nyfikna frågorna för att hjälpa på bästa sätt.”

I majoriteten av intervjuer som gjorts i denna studie framkommer det att det oftast är första gången som tjejerna som hör av sig till jourerna och berättar om våldet de utsätts för i sin nära relation.

“Så att det är ju det vanligaste att man inte har pratat om våldet innan man kommer till oss.” - Respondent 7

“Har du berättat detta för någon annan eller har du berättat för någon vuxen eller så, så är det nästan alltid nej på den frågan.” - Respondent 3&4

“Mycket skambelagt, mycket mycket skam. Så därför säger jag att de kommer ju inte till oss i första taget utan de har ju verkligen vänt och vridit.” - Respondent 6

Utifrån resonemanget från respondent 6 att de inte kommer till dem i första taget utan att de har vänt och vridit på det, skulle det i vissa fall kunna vara som så att en del tjejer eventuellt ser våldet som sitt eget ansvar eller att de inte vill belasta någon annan. Hellevik et al. (2015) menar att en faktor varför ungdomar eller tjejer inte pratar om våldet de utsätts för, handlar om att det kan ses som en privat angelägenhet. Privat angelägenhet kan dels handla om

att man ser det som sitt eget ansvar, dels att man inte vill vara till börda för någon annan (Hellevik et al. 2015). Samtidigt kan det tolkas som att eventuella skuld- och skamkänslor kan påverka, vilket står i likhet med Cooleys (1922) begrepp spegeljaget. Cooleys andra grundläggande del i begreppet handlar om “vår föreställning om den andra personens bedömning

av oss” (Trost & Levin 2010, s. 45), hur vi bedömer oss själva grundar sig i

föreställningen hur vi tror andra människor bedömer oss (Trost & Levin 2010). Det kan eventuellt finnas en rädsla att bli dömd av andra personer till följd av att berätta om sin våldsutsatthet. Enligt Överlien (2018) kan en våldsutsatthet vara förenat med tabu och skamkänslor. Respondent 3&4 uppger även att det möjligtvis kan vara någon vän som de våldsutsatta tjejerna har pratat med innan de vänder sig till dem men oftast inte. 4 av 6 respondenter nämner att det händer att tjejerna vänder sig till en vän i första hand. Dock upplevde respondent 5 till skillnad från de andra respondenterna att tjejerna oftast har pratat med någon kompis, om det inte varit något grovt som de har varit utsatta för. Då var det ofta jouren som var den första

kontakten avseende detta.

“Men de kan, alltså ofta har de pratat med en kompis först. Det är de första de går till, det är en kompis som ma n kä nner sig trygg i. Om det inte ä r nå got grovt de ha r va rit utsa tta för, för då ä r vi ofta en uta v de första konta kterna i och med a tt de ä r helt a nonyma, då få r de ju testa sin berättelse.” - Respondent 5

Respondent 5 gör en skillnad här om våldet som man berättar om, en avvägning beroende på hur grovt våldet är. Det kan eventuellt tänkas vara som så att en del våld är mer skamfyllt än annat våld. Skamkänslor är relaterat till andra människors föreställningar om hur de bedömer oss (Trost & Levin 2010). Det kan eventuellt vara som så att beroende på hur våldet ser ut så döms vi även på olika sätt av andra människor. Utifrån att det finns de tjejer som pratar om våldet första gången till tjejjourerna/ungdomsjourerna samt att det finns de tjejer som vänder sig till sina vänner enligt

respondenterna, skulle paralleller kunna dras till Helleviks et al. (2015) studie Traversing the Generational Gap - Young People's Views on

Intervention and Prevention of Teenage Intimate Partner Violence. I studien

framgår det att 74% av ungdomarna berättar för någon om våldet medan 26% gör inte det. Att inte berätta för någon om sin våldsutsatthet menar Hellevik et al. (2015) är oroväckande, då forskning visar på att socialt stöd kan förbättra den psykiska och fysiska hälsan. För de tjejer som vänder sig till sina vänner, så visar forskning på att vänner ibland kan fungera som ett bra emotionellt stöd men kan sakna kunskap om hur man ska lämna ett våldsamt förhållande (Hedge, Sianko & McDonell (2017). Hellevik et al. (2015) lyfter att ungdomar många gånger inte har kunskap om hur exempelvis socialtjänst eller polis kan vara behjälpliga.

Majoriteten av respondenter förklarar för tjejer som är våldsutsatta och som vänder sig till dem vad våld är samt vad det är tjejerna är utsatta för.

Respondent 2 berättar att de kanske inte förklarar våldet men att de bekräftar tjejerna i deras upplevelse. Vidare uppger respondent 2 att de informerar tjejer om att det inte är ett okej beteende och påpekar om det visar sig att de är utsatta för något brott. Flertalet av de andra respondenterna uppger även att dem informerar tjejerna om de är utsatta för något brott, olagliga

handlingar eller ger råd avseende polisanmälningar. Det kan vara konkreta tips att exempelvis skärmdumpa hot, sms eller bilder och spara dessa.

“Och vår uppgift är ju just att förklara vad våld är och att det här som du berättar om är inte ett okej beteende, det ä r till och med vå ld, det ä r till och med brottsliga ha ndlinga r i vissa fa ll. Och det ä r ma n ju a bsolut inte a lls ofta medveten om… a tt det ä r.” - Respondent 7

Respondent 7 lyfter just att de ser att förklara våldet som en av deras

“arbetsuppgifter” och att många av tjejerna faktiskt inte vet att de ibland blir utsatta för ett brott. Vidare beskriver hälften av respondenterna att de uppmanar våldsutsatta tjejer att berätta för någon, eventuellt en vuxen, i deras närhet/omgivning.

“Jag tänker dels att många har ju upplevelsen av att det inte finns någon de kan berätta detta för men a tt vi ibla nd ka n liksom, a tt ma n nysta r lite i det. Sen ka nske de kommer på a tt ja men den kanske jag skulle kunna prata med eller så” - Respondent 3&4

Respondent 3&4 uppger att man ibland behöver “nysta” lite i vem tjejerna kan tänkas prata med och hur deras sociala nätverk ser ut. Flertalet av jourerna uppger att de även erbjuder tjejerna stöd i form av stödsamtal. Respondent 7 berättar att de erbjuder tjejerna en egen stödkontakt. Vidare uppger även flertalet respondenter att de kan slussa vidare eller tipsa tjejerna om andra organisationer eller verksamheter som kan vara behjälpliga. Respondent 4 uppger att ungdomsmottagningen (UMO) är ett ställe de kan hänvisa vidare till då dessa ofta ses som neutrala ur ett värdeperspektiv. Även hälften av de andra respondenterna uppger att UMO kan vara en kontakt som de hänvisar vidare till.

“Men just att egentligen slussa till någonting som ska göra det bättre för personen. Vi tror ju inte a tt det gynna r en person och pra ta med oss om sa mma sa k tio gå nger. Då kommer ma n inte ur det.” - Respondent 4

Respondent 4 lyfter att det är av vikt att tjejerna får rätt hjälp att ta sig ur och att det ibland krävs stöd från annat håll. Utifrån Cooleys begrepp spegeljaget och sympatisk introspektion (Trost & Levin 2010), visar samtliga

ovanstående exempel att respondenterna utifrån empati försöker sätta sig in i tjejernas livsvärld. De försöker se hur tjejerna själva definierar och tolkar sin situation samt vad situationen kan inneha för betydelse. Respondenterna visar även ett empatiskt förhållningssätt genom att förklara vad våld är, upplyser om det är ett brott som förekommer, uppmanar de våldsutsatta tjejerna att prata med någon i sin närhet, erbjuder stödsamtal och är behjälpliga med vad som kan vara hjälpsamma kontakter för dem. Vidare använder respondenterna sin kunskap att göra tjejerna medvetna om sin situation. Respondent 1 lyfter följande:

“Men vi pratar mycket då om normalisering, hur normalisering fungerar. Att det är väldigt va nligt och lä gga mycket skuld på sig sjä lv men a tt vi a ldrig gör det. Det ä r a ldrig ens eget fel ä ven om ma n skicka t en första na kenbild till exempel, så ä r det ä ndå a ldrig ens eget fel att det är en annan person som tar beslutet att sprida den eller börja hota.” - Respondent 1

Respondent 1 uppger att de aldrig lägger skuld på tjejerna som varit utsatta för våld i deras nära relationer. Trost och Levin (2010) uppger att det är viktigt inom det sociala arbetet att kunna empatisera, för att så på vis få till stånd en förändring hos en person. Empati handlar inte om att söka förklaring utan att skapa någon form av förståelse. Empati avser inte heller att man är fördömande och moraliserande (Trost & Levin 2010). Genom att bekräfta våldsutsatta tjejer i deras situation och inte lägga skuld på dem visar detta

även på sympatisk introspektion där respondent 1 varken är fördömande eller moraliserande. Respondent 6 lyfter att de vill veta allt och ställer nyfikna frågor:

“Jag skulle vilja säga att det är lite som vi, går ner som en skruv i när någon berättar nå gonting som den fa r illa a v. Att vi vill veta a llt. Hur det fungera r, vem ä r det som vet om det, vilken hjä lp ma n ka n få och ha r ma n nå gon som ka n hjä lpa en. Alltså det blir mer dem frågorna, nyfikna frågorna för att hjälpa på bästa sätt.” - Respondent 6

Genom att ställa nyfikna frågor kan detta visa på att man empatiserar, med hjälp av frågorna försöker man förstå den andra personens livsvärld. Utifrån vad som nämnts ovan har respondenter beskrivit hur de bemöter tjejer som utsatts för digitalt våld vilket har analyserat genom Cooleys (1922) begrepp

spegeljaget. Vid kodning av materialet framkom skuld - och skamkänslor

eventuellt även kan ses som en konsekvens av det digitala våldet och varför tjejer inte alltid pratar om det. I nästa avsnitt beskrivs hur eventuella skuld - och skamkänslor kan uppkomma till följd att ha blivit utsatt för digitalt våld samt hur ifrågasättande och kunskap hos andra vuxna kan se ut, utifrån respondenternas synvinkel.