-
Våldsförövarens förlängda arm
Intervju 1
S = Sandy (intervjuare) X = Respondent 1
Förklaring symboler:
… = Kort paus på ungefär 2 sekunder
[...] = Något som händer under intervjun X = Namn på respondent
XX = Något som är avidentifierat. Exempelvis namn på stad, län, tjejjour/ungdomsjour eller ålder.
{Avidentifierat} = Ett längre stycke som avidentifieras för att bibehålla respondenternas sekretess.
--- S: “Men nu ska vi se, X eller hur?”
X: “Ja det stämmer bra.”
S: “Och du jobbar på XX i XX.” X: “Ja.”
S: “Stämmer det?”
X: “Ja och den ligger i XX.” S: “I XX.”
X: “Och hör ihop med en kvinnojour som heter XX.”
S: “Vad intressant. Nu har jag och Anna snackat lite och berättat om oss, så nu vill vi ju såklart veta lite mer om dig. Vi tänker hur länge du har arbetat här på denna tjejjouren och… ja vad din roll är, alltså din arbetsbefattning där och vad du har för slags utbildning i grunden och lite så där.”
X: “Mm. Ja jag heter då X och jag är XX år gammal och bor här i XX, XX. Jag, i grunden har jag om vi ska prata plugg och utbildning så har jag läst
projektledning, marknadsföring och… jag har också läst en halv [skrattar till] lärarutbildning. Men det var såhär att jag, jag har alltid haft ett väldigt stort samhällsintresse och ett stort feministiskt intresse. Och började engagera mig ideellt i tjejjouren XX när den startade år 2018. Sen 2019 så blev jag erbjuden en anställning på tjejjouren XX och har jobbat som anställd sedan dess. Och vi är ju både en tjejjour och en kvinnojour. Vår kvinnojour har funnits i, nästa år är det 40 år och vår tjejjour har funnit sedan 2018. Så vi ligger inom samma förening… gör vi. Men sen är vi då både en tjej- och en kvinnojour, så det är ett väldigt bra komplement att ha byggt ut med en tjejjour här i stan också.”
S: “[Ohörbart]... Har du någon slags… har ni fått, alltså har du fått någon specifik utbildning just när det kommer till våld i ungas relationer?”
X: “Mm. När man på något sätt ska vara involverad i vår verksamhet så går man internutbildning i mäns våld mot kvinnor, barn som upplever våld,
samtalsmetodik, feminism. Det är ganska många delar som ingår i den här utbildningen. Och sen så är det löpande hela tiden, att vi deltar i olika former av föreläsningar, massor av fortbildning, utbildningsdagar, konferenser och… så att det. Det som är positivt är att det erbjuds väldigt mycket internt och framförallt också när vi tillhör en riksorganisation så erbjuder ju den också mycket
utbildning.”
S: “Mm. Har du några erfarenheter av att arbeta med barn och unga utanför jouren? Så att säga.”
X: “Vad sa du nu? Nu hörde jag inte så bra.”
S: “Har du någon erfarenhet och arbeta med barn och unga utanför jouren? Så att säga”.
X: “Mm. I undervisningssammanhang.” S: “ Då har du undervisning, ja det sa du.” X: “Mm.”
S: “ Med litet läraransvar.”
X: “Mm. Och jag var halvvägs i utbildningen när jag erbjöds den här tjänsten, jag bara kunde bara inte [skrattar till] jag kunde bara inte tacka nej. Så det, vi får se vad som händer med den men.”
S: “[Ohörbart]” X: “Ja.”
S: “Nu tänker jag sätta igång lite med de här frågorna som jag skickat till dig.” X: “Ja.”
S: “Hur skulle du beskriva digitalt våld?”
X: “Ja, jag skulle beskriva det som en… en förlängning av våld i och med digitalisering gör att förövarna kan få, eller ta, ett ytterligare ett grepp om den person de utsätter för våld. Digitaliseringen medför ju så, så himla mycket positivt samtidigt som det också har en mörkare sida i och med att förövare kan komma oss ännu närmare inpå livet. Vi har alltid våra telefoner med oss till exempel. Vi är ofta engagerade på olika vis i större eller mindre utsträckning på sociala medier och det gör att även när vi är kanske, om vi inte lever ihop med förövaren, så även om vi är hemma i våra hem så finns det alltid någon form av ingång. Enda hem som skulle kunna vara den trygga borgen till exempel. Med digitalt våld… skulle jag beskriva just som att man tar, man använder digitaliseringen och använder det som ett grepp. Ett extra grepp i den makt och kontroll man utövar mot en annan person. Genom appar, genom spårning, genom att kontrollera vilka man har kontakt med, genom att kräva att få ha Mobilt BankID eller veta vilken kod den har, man ska dela koderna med varandra. Det är någonting som växer men också någonting som verkligen ger förövaren möjlighet att ta ännu starkare grepp om den utsatta.”
S: “Det som du beskriver är ungefär att det blir ju liksom förstärkning till…” X: “Mm.”
S: “Ett våld som pågår men även kanske pågående, men även att det blir en förlängd arm till att nå alla sociala rum som, som man befinner sig i.” X: “Ja precis… exakt. Och speciellt för de som är unga så blir också digitala hjälpmedel ytterligare en chans att komma sina skolkamrater till exempel, ännu närmare in på skinnet i och med att man… mobbingen till exempel inte enbart, enbart känns ju lite fel att använda men det tar ju inte enbart plats på skolområdet till exempel. Utan det fortsätter hemma, på kvällar, på nätter i telefonen i det
som… bör vara någonting roligt vi kan använda, någonting som inför positiva inslag i fritiden.”
S: “Mm, dygnet runt liksom.” X: “Mm.”
S: “Upplever du att tjejerna som hör av sig till er beskriver det här digitala våldet som vi pratat om nu och i så fall på vilket sätt? [Ohörbart]”
X: “Ja, jag skulle säga att… att det är på två olika sätt. Om det är i relation till en annan person till exempel, alltså vi säger att det är en tjej som är tillsammans med någon som hör av sig. Då är det ofta att den personen hon är tillsammans med vill veta vem man är vän med, vilka man följer, kräver att hon kanske ska avfölja personer, ta bort personer som vänner, vilka sidor man ska följa, inte följa, kanske att man ska bort sociala medier. Så att det är mycket, när det är i kärleksrelationer då, då upplever jag att det är mycket att man tar kontroll och förminskar hennes livsutrymme genom att kontrollera vad hon har för kontakter. Så det blir som en förlängning av det sociala våldet, att man också tar det in i det digitala, att man begränsar hennes sociala möjligheter genom att kontrollera det digitala. Men sen kan det också vara hot om spridning av nakenbilder eller att man använder digitala medel för att utpressa, för att ställa krav, för att skicka hemliga
meddelanden med uppmaningar till exempel, saker som hon behöver ställa upp på annars händer det här. Så att det, det kan ju vara… digitala medel kan ju vara ett sätt att kommunicera men också ett sätt att till exempel sprida information eller sprida bilder på henne.”
S: “Upplever du att hon eller tjejerna upplever en annan fysisk eller psykisk ansikte mot ansikte våld också? Ser du ett samband med det? Eller är det liksom nu ska man inte säga så, men enbart [gör citationstecken] det digitala eller upplever du att det finns både och?”
X: “Oftast så är det både och. Det beror ju på om det är… är det en person man enbart har kontakt med via nätet då finns ju inte den här andra delen till exempel att man syns fysiskt. För det finns ju också mycket som pågår enbart online mellan personer som faktiskt inte har fysiska, alltså en fysisk relation eller där man ses i verkligheten. Men när det är… och framförallt då i kärleksrelationer då är det i princip aldrig bara den ena eller den andra varianten av våld. Utan då är det oftast flera olika delar och inte bara en utav av dem. Utan finns det här digitala våldet att man utövar mycket kontroll till exempel, då har man andra grepp också. Sen kan det komma stegvis i och med hur mycket som normaliseras och i vilken takt det normaliseras. Men jag skulle säga att det i princip aldrig enbart är bara en våldsform utan nästan alltid flera. Men det beror ju då också på om det är en person du har en… IRL relation med”.
S: “Ja men precis.”
X: “För är det till exempel, det kan ju vara till exempel en vuxen som tar kontakt med en ung tjej online och vill erbjuda pengar eller någonting i utbyte mot nakenbilder och så. Då har de inte den face-to-face kontakten.”
S: “Nej. Är det några specifika såhär digitala medier eller digitala sociala arenor som du tycker att de här tjejerna nämner?”
X: “Mycket Snapchat, Kik… Alltså det är ju, många får ju kontakt via till exempel Instagram säger vi. Det kan vara så att det är andra plattformar också men kontakten övergår ofta till Snapchat eller Kik skulle jag säga.”
S: “Mm”.
[Ohörbart, S och X pratar samtidigt] X: “Så att en kontakt kan… Oj förlåt.” S: “Oj förlåt [skratt] förlåt XX. Vad sa du?”
X: “Nej men, nej jag skulle bara säga igen att en kontakt kan etableras i ett forum och sen flyttar man det ofta vidare till en mer liksom ren chatt-app.”
S: “Att det liksom flyttas?”
X: “Mm och gärna Snapchat då meddelanden försvinner och man ser när någon tar en screenshot till exempel.”
S: “Mm. Men upplever du att de här tjejerna själva ser det här som våld? Det digitala våldet som vi pratar om nu, upplever dem det som våld? Och om de nu gör det hur bemöter ni det då?”
X: “Det är ju ett”
S: “...eller dom som inte gör det, för det kan ju också vara att dom kanske inte uppfattar det.”
X: “Ja.”
S: “Får de den informationen från er, eller hur, hur går man tillväga, hur bemöter ni det?”
X: “Mm, vi är väldigt noggranna med att prata om saker för vad det är. För att de som är i det här, de ser det sällan som våld och de ser sällan sig själva som utsatta. De söker oftast för ångest till exempel. De lägger väldigt mycket skuld på sig själva. Ser sig själva som en del till att det här har hänt. Så jag skulle säga att en gemensam nämnare för nästan alla som är utsatta på något vis, det är att de inte själva ser sig själv som våldsutsatta, de ser inte sig själva som misshandlade, de ser inte sig själva som våldtagna till exempel. Utan att de söker för något annat eller att de kan prata om, eventuellt prata om att någonting är jobbigt. Men de lägger väldigt mycket skuld på sig själva.”
S: “Mm.”
X: “Men vi pratar mycket då om normalisering, hur normalisering fungerar. Att det är väldigt vanligt och lägga mycket skuld på sig själv men att vi aldrig gör det. Det är aldrig ens eget fel även om man skickat en första nakenbild till exempel, så är det ändå aldrig ens eget fel att det är en annan person som tar beslutet att sprida den eller börja hota. Och har det till exempel hänt att det är väldigt väldigt viktigt att försöka hitta någon vuxen att våga berätta för. Det kanske inte behöver vara den egna föräldern men kanske skolpersonal, en kurator, en tränare, man kanske går i kyrkan och har förtroende för någon där. Alltså vem det än är som är vuxen som man kan våga berätta för. För att man är inte ensam om att det har hänt. Det är väldigt väldigt många andra som är drabbade men man vet sällan om att de också finns väldigt nära oss. Och att det finns väldigt mycket hjälp att få. Och framförallt att många av de här delarna som sker online faktiskt är saker som går att anmäla. Sen vill ju inte alla anmäla men det är ändå en tyngd i att… vad han då till exempel än säger till dig så stämmer det inte, för det är inte ditt fel och det är faktiskt han som har gjort någonting som är olagligt till exempel.”
S: “[Ohörbart].”
X: “Nu hör inte jag dig alls.” S: “[Ohörbart] Hör du mig?”
X: “Nja, det var lite dåligt. Testa igen.” S: “Ja, vi provar.”
X: “Nu!”
S: “Nu! [skrattar till] Just det här att ni tydliggör att det är ett brott, att det inte är någonting som är okej och att skulden ligger inte hos dem.”
X: “Nej, sen kan det ju tyvärr många gånger vara så att saker ligger lite i en gråzon och att det inte är rena brott. Men det kan ju vara så att man också har varit utsatt för någonting som är ett brott och att det är andra som kanske inte riktigt faller under att det är ett brott. Men att det ger stöd för det som, som är brottet. Att det är viktigt att allting kommer fram i det som har hänt men också… alltså det är
ju så att väldigt väldigt många både inom kvinnojour och tjejjour. De allra flesta man möter de gör inte en polisanmälan så vi har ju väldigt ofta att göra med den här kategorin som är mörkertalet. Som myndigheterna aldrig få kännedom om och som polisen aldrig känner till. Utan vi har ju oftast och göra med det här stora mörkertalet. Och även om de väljer att inte göra en anmälan, så kan det ändå vara en trygghet och veta att man kan anmäla det här. Det finns andra som också tycker att den som har utsatt mig har gjort fel. Att det kan ge stöd till att man kan börja bearbeta och förstå att jag har faktiskt inte gjort någonting fel.”
S: “Ja, precis. Och du sa det att ni ibland, ni uppmanar dem att försöka berätta för andra vuxna. Kan det stämma? [respondenten nickar] Ja. Är det så att ni har något i er kommun där du vet att man kan skicka dem för att få extra stöd, professionellt stöd tänker jag då. Eller hur fungerar det där hos er? Finns det det?”
X: “Ja alltså om de, om det är så att de vill berätta var de till exempel går i skolan. Då kanske vi har bra kontakter på den skolan eller vet att ja, men just den här mentorn på den här skolan hon är väldigt engagerad i denna frågan. Hon har bra kontakter eller vi vet att det finns en jättebra kurator på den skolan. Men sen kan det ju vara Ungdomsmottagningen till exempel som kan vara en bra ingång. Men sen alltså vi erbjuder ju också stödsamtal hos oss om det är så att den personen vill komma till oss. Men sen har vi också beroende på vad som hänt så, men det kan ju vara så att vi ser att någonting pågår hemma. Att det är en förälder som utsätter en eller att man har blivit tillsammans med en person som skadar en. Då finns det ju också... det är olika från kommun till kommun men just i vår kommun så har vi ett team som heter XX som är väldigt duktiga på våld. Och sen [skrattar till] alltså vi är ju en verksamhet som ställer väldigt höga krav. Så att när vi tycker att, alltså de är duktiga på våld. Och vi har ganska höga krav för att säga att vi tycker att några är duktiga på våld. Men de har utarbetat väldigt bra kompetens inom hur våldets processer fungerar och hur komplext det faktiskt är. Så vi kan också hänvisa till XX på Socialtjänsten i vår kommun för att vi vet att det finns bra kunskap där.”
S: “Det gör mig väldigt glad att höra.”
X: “Ja, för vi kan ju också som, vi samverkar ju väldigt mycket med dem. Både när det gäller minderåriga och vuxna. Men vi tycker också att det är väldigt bra, man kan alltid vara anonym när man vänder sig till oss och det kan underlätta att en person får börja öva på och sätta ord på det som den varit med om. Att hon får stöd i att det faktiskt inte är okej, då kanske hon vågar ta steget till att gå vidare till någon där hon faktiskt måste berätta vem hon är. Så kan vi till exempel samverka med dem och ja. Så vi är väldigt måna om att alltid kunna erbjuda någon form av lösning för att kvinnor och tjejer ska få stöd så fort som möjligt och på ett så bra sätt som möjligt.”
S: “Det låter jättebra tycker jag.” X: “Mm.”
S: “[ohörbart]... att en kommun har den resursen också, och har er där. Verkligen.”
X: “Mm.”
S: “Och att ni också har... [ohörbart]”
X: “Ja vi har jättebra, för det där är väldigt olika från kommun till kommun. Hur samarbetet mellan jourerna och kommunerna ser ut och i fall kommunen är intresserad eller inte. Men vi har en väldigt bra kommun på det sättet. Dem har väldigt stort förtroende för oss... och de, ja men de litar väldigt väldigt mycket på oss och det är jättebra.”
S: “Nu ska vi se här. De här tjejerna som vittnar om att de har levt i en relation där det finns våld, har du, jag vet att du var inne på det lite. Men vad upplever du att dem, när de väl berättar för någon. Vem är det då som de i så fall vänder sig till?.” X: “Oj. Väldigt, väldigt olika och jag skulle säga att det beror ganska mycket på hur hennes hemförhållanden ser ut.”
S: “Mm.”
X: “Ofta någon kompis, kurator, ungdomsmottagning, tjejjour, någon form av… det är inte alltid självklart att vända sig till den allra närmaste familjen eller till vårdnadshavarna. Men... och det är säkert också så att väldigt många då som kanske tar kontakt med oss, gör det just för att de kanske inte har den här
grundläggande tryggheten de skulle behöva ha, som de skulle vilja ha. För det kan också vara så att det pågår saker hemma som inte är riktigt okej.”
S: “Upplever du att det är många som inte har berättat det för någon? Förens...” X: “Ja, ja det är jätte jättevanligt. Väldigt, det är det vanligaste.”
S: “Det är det vanligaste.”
X: “Att ingen vet, ja. Och sen om de har berättat liksom vad, ja.” S: “Ehm.”
X: “Och någonting som tyvärr är väldigt vanligt både för kvinnor och tjejer det är ju att… samhället i stort är ganska duktiga på att lägga skuld på den som är utsatt. Och det behöver inte vara avsiktligt heller. Det finns ju såklart, det finns ju de som faktiskt… absolut inte är schyssta människor men sen finns det de som, alltså där kunskapen inte är tillräckligt stor för att man ska kunna ge ett bra stöd till en person som är utsatt. För att det är väldigt lätt att råka ifrågasätta eller varför fortsätter du träffa honom om du vet att han gör så här eller gjort så här mot dig tidigare, hade du inte hört att han varit en dålig kille eller ja men nu har det här hänt dig förut hur kan det hända igen, hur kan du ha blivit våldtagen flera gånger. Och att… kvinnor och tjejer lever med vetskapen om att det finns ett nästan ett kollektivt ifrågasättande. Och det gör ju också att hon själv ifrågasätter sig så mycket plus att förövaren alltid ifrågasätter och förminskar hennes talutrymme och vad hon är värd att få säga och tycka och så.
S: “Mm.”
X: “Så just det här att... alltså att berätta är väldigt väldigt svårt.”
S: “De flesta som hör av sig till er, de berättar [ohörbart]... men de som kanske har nämnt det, där upplever du att det kan också vara så att dem som de har nämnt det för, inte har kunskapen att bemöta detta på rätt sätt.”
X: “Mm.”
S: “Att de blir, upplever du att det finns någon förminskning kring det? Att de kan känna att man inte tar ungas relationer på allvar, har de känt, alltså förstår du vad jag menar?”
X: “Mm.”
S: “Och är det så att tjejerna kan vittna om att de har berättat som du berättar för mig då, men att de inte har fått det stöd som de faktiskt behöver?”
X: “Ja absolut och det kan till exempel vara alltså så här en ren ifrågasättning av någon som har blivit våldtagen till exempel. Men sen… jag skulle vilja säga att det är så lite allmänt att man inte riktigt tar ungas röster på allra största allvar. Sen