Skam och skuldbeläggande “varför går hon inte bara”

Forskning visar på att ungdomar kan vara rädda att berätta om sin

våldsutsatthet både för sina vänner och vuxna då de kan inneha en rädsla för att bli just skuldbelagda (Hedge, Sianko, Mcdonell 2017; Hellevik et al. 2015). I Martsolf, Colberts och Drauckers (2012) studie Adolescent Dating

Violence Prevention and Intervention in a Community Setting: Perspectives of Young Adults and Professionals framkommer det att vuxna har

skuldbelagt våldsutsatta tjejer om att de svarat med att det är deras eget fel och att de på sätt och vis får skylla sig själva. Många gånger trivialiseras även våldet i ungas nära relationer med exempelvis ”att de bara är

ungdomar” eller “det är bara en fas” (Martsolf, Colberts & Draucker 2012, s. 10), våldet förminskas. Hellevik et al. (2015) lyfter i likhet med Martsolf, Colberts och Drauckers (2012) att ungdomar kan uppleva att vuxna inte riktigt förstår. Flertalet respondenter beskriver i likhet med Martsolf, Colberts och Draucker (2012) samt Hellevik et al. (2015) om hur

vuxenvärlden ibland tycks både ifrågasätta och skuldbelägga tjejer som blir utsatta för våld i sin nära relation. 4 av 6 respondenter beskriver att vuxna inte tycks ta tjejer som blir utsatta för digitalt våld i sina nära relationer på allvar.

“Men vi har ju tyvärr en vuxenvärld som har svårt och ta det på allvar. Försöker vifta bort det och förstå r inte riktigt djupet a v a tt bli utsa tt för de hä r grejerna . Och också a tt ma n skuldbelägger tjejer.” - Respondent 5

“Och också att man försökt att signalera till skolan på olika sätt, både kuratorer och lärare och a ndra , och inte blivit ta gna på a llva r. Dä r vi vet just a tt synen på unga s rela tioner ä r ofta ett hinder, a tt ma n inte ta r de på a llva r och a tt ma n ra ljera lite kring dem. Och tycker a tt liksom det vet ma n hur det va r nä r ma n va r ung, det k a n va ra lite upp och ner och sva rt eller vitt eller på liv eller död, höhö. Men det här kan ju tyvärr vara på liv eller död.”

- Respondent 7

Respondent 7 lyfter hur allvarligt våld i ungas nära relationer faktiskt kan vara, det kan vara på liv och död. Respondent 5 beskriver att vuxenvärlden

inte förstår djupet av att bli utsatt för digitalt våld och hur man försöker vifta bort det. Vidare beskriver respondent 5 i förhållande till detta att det

förekommer mycket ifrågasättande “varför går hon inte bara, eller varför hade hon på sig det, eller varför tar hon sådana bilder och lägger upp

överhuvudtaget det förstår ju vem som helst.”. Respondent 1 beskriver också att det förekommer ifrågasättande i form av “varför fortsätter du träffa honom om du vet att han gör så här eller gjort så här mot dig tidigare, hade du inte hört att han varit en dålig kille eller ja men nu har det här hänt dig förut hur kan det hända igen, hur kan du ha blivit våldtagen flera gånger”. Vidare lyfter respondent 1 att samhället i stort kan vara duktiga på att skuldbelägga den som är våldsutsatt och att det finns en medvetenhet hos våldsutsatta tjejer att det finns ett slags kollektivt ifrågasättande.

“[...] samhället i stort är ganska duktiga på att lägga skuld på den som är utsatt [...] Och att… kvinnor och tjejer lever med vetska pen om a tt det finns ett nä sta n ett kollektivt

ifrågasättande.” - Respondent 1

Utifrån Cooleys (1922) begrepp spegeljaget skulle ifrågasättandet av tjejerna kunna kopplas till skuld- och skamkänslor i relation till föreställningen av att bli dömd av den generaliserade andra. Ifrågasättande som framkommer av respondenterna skulle kunna visa på att de vuxna inte försöker förstå den ungas livsvärld utifrån sympatisk introspektion (Trost & Levin 2010). Flertalet respondenter vittnar om att kunskap i allmänhet är låg avseende våld i ungas nära relationer, vilket skulle kunna hänga ihop med att vuxna inte heller tar våld i ungas nära relationer på allvar. Vad som framgått i tidigare forskning/kunskapsläge är att våld i ungas nära relationer är ett mindre beforskat område än mäns våld mot kvinnor (Barter et al. 2017; Korkmaz & Överlien 2019). Vidare beskriver Överlien (2018) att det är ett område som faller lite mellan stolarna. Respondent 1 lyfter att vuxna behöver mer kännedom om hur pass mycket våld som kan förekomma i ungas nära relationer. Respondent 5 beskriver att okunskap kan höra samman med en oförståelse och bidra till att vuxenvärlden inte förstår allvaret med våld i ungas nära relationer.

“Alltså ja g tä nker, okunska pen gör ju också a tt det blir en oförstå else för a llva ret i det. Men också en brist a v tid, hos bå de förä ldra r och peda goger. Att det finns inte tiden a tt gå ner på djupet på vad det här är.”- Respondent 5

Respondent 5 lyfter även att tiden inte räcker till i allmänhet för att

vuxenvärlden ska kunna sätta sig in i det digitala våldet som unga utsätts för i sina nära relationer. Respondent 6 lyfter i likhet med respondent 5 att vuxna mer bara vet att det existerar digitalt våld och att det verkar som vuxna inte hinner med att sätta sig in i den digitala sfären. Respondent 3&4 menar att de vuxna gör skillnad på den digitala världen medan ungdomar lever

sammanlänkat med den digitala världen. Vidare lyfter Respondent 5 och 7 även att det verkar finnas en förlegad syn inom vissa skolverksamheter och att det finns svårigheter när man jobbar preventivt att informera om våld i ungas nära relationer.

“[...] och det är lite det här förlegade som man hade förr. Att om vi pratar med unga om sex så kommer a lla ha sex med va ra ndra . Alltså , nej det kommer de inte, nej. Pra ta r vi om det hä r så innebä r det inte a lla kommer börja liksom utsä tta va randra på nä te t, ka nske tvärtom. De ka nske också hitta r styrka n a tt sä ga ifrå n mot nå gon a nnan som gör eller stötta r den som ä r utsa tt. För det ä r ju lite det vi uppma nar till också . Men det ä r ju, det ä r vä ldigt mycket

motstå nd för a tt komma in i å rskurs 4. Skulle ja g sä ga å rskurs 3 så skulle ja g a ldrig få komma tillbaka tror jag.” - Respondent 5

Respondent 5 beskriver att en del inom vuxenvärlden har en förlegad syn, vilket även skulle kunna kopplas till att det finns fördomar. Martsolf, Colberts och Drauckers (2012) beskriver i deras studie att det ofta fanns fördomar bakom vuxnas respons vilka skuldbelade tjejer med att det är deras eget fel och att de får skylla sig själva. Det respondenterna framför avseende att det finns en brist på kunskap, lyfter även Hellevik et al. (2015). Hellevik et al. (2015) för resonemanget att det finns brist på kunskap om våld i ungas nära relationer, vilket kan leda till att vuxna inte tar ungdomar som utsätts för våld på allvar. Vidare beskrivs det att det kan finnas brist på förtroend e till vuxna då ungdomar kan uppleva att det finns en generationsklyfta och där vuxna kan ses som gammaldags av sig. Ungdomarna menar att en del vuxna inte förstår hur tonåringar lever sitt liv idag och vad digitalt våld faktiskt kan innebära för dem. Tar inte vuxenvärlden våldet på allvar så kan detta leda till att ungdomar tappar förtroendet för de vuxna (Hellevik et al. 2015). Utifrån Cooleys begrepp spegeljaget och sympatisk introspektion, skulle detta kunna visa på en avsaknad av empati (Trost & Levin 2010). De vuxna personerna försöker inte, som tidigare nämnts, sätta sig in i ungdomens livsvärld och försöker uppnå en förståelse. Brist på förtroende kan även innefatta vänner i vissa fall. Det finns exempelvis en medvetenhet kring att rykten lätt kan spridas och spä på deras utsatthet (Hellevik et al. 2015). Detta är även någonting som respondent 5 lyfter:

“Och det finns också en… syn på varandra, alltså, som är väldigt negativ. Att hon får skylla sig sjä lv, menta liteten i tonå rså lder [...] Stödet nä r ma n vä l, nä r det vä l ha r ta git slut och det eska lera r ä r ju må nga gå nger obefintligt i den egna kretsen. Ma n blir vä ldigt vä ldigt ensa m. Så a tt, och det ka n ma n vä l också se a tt det ka nske ter sig lite a nnorlunda då ä n i en vuxen relation.” - Respondent 5.

Respondent 5 nämner även att detta kan skilja sig gentemot en vuxen relation. I tidigare forskning/kunskapsläge finns det olika resonemang huruvida våld i nära relationer skiljer sig eller står i likhet mellan ungdomar och vuxna. Det framgår inte så mycket om just de sociala relationerna och hur de kan påverkas till följd av våldet i de ungas relationer. Därav kan det vara av relevans som Överlien (2018) lyfter att att det behövs mer forskning inom detta område. Respondent 7 beskriver i likhet med Korkmaz, Överlien och Lagerlöf (2020) att våld exempelvis kan inträffa på skolor eller i hemmet där någon har chansen att ingripa:

“[...] man är hemma hos där det finns föräldrar, man går i skolan där det finns ansvariga vuxna som ska rea gera . Men nä r ingen gör det så sä nder det ju jä ttedå liga signa ler bå de till den som utövar våld och den som blir utsatt för våld.” - Respondent 7

Vidare förklarar respondent 7 att om ingen reagerar på våldet så sänder det dåliga signaler, både för den som är våldsutsatt och den som är

våldsförövare. Respondent 3&4 uppger att de kan se en likhet i normaliseringsprocessen hos både kvinnor och tjejer:

“Men må nga gå nger ser ju a lltså vå ldet egentligen lika da nt ut ka nske. Alltså de hä r olika processerna , va rför och hur och va rför ma n inte lä mna r och hela norma liseringsprocesser och a llt det hä r. Det ser lika da nt ut på bå da grupperna egentligen oa vsett hur, om du ä r ung eller gammal. Mycket går ju appliceras på både ungas relationer också.” - Respondent 3&4

Respondent 3&4 menar att våldet ibland kan se ungefär likadant ut, vilket stämmer överens med Överliens (2018) resonemang att våldet på många sätt är likt det våld som kvinnor utsätts för. Korkmaz och Överlien 2019 samt Överlien (2018) lyfter att hänsyn behöver tas till ungdomars sociala och kulturella förhållanden. Ser man till ungdomar i Sverige idag så är en stor del av deras liv sammankopplat med digitala medier (Överlien, Hellevik & Korkmaz 2019; Statens medieråd 2019; Stonard et al. 2017) och mycket social interaktion pågår genom digitala medier (Överlien, Hellevik och Korkmaz 2019). Respondent 5 beskriver även hur oförståelse kan se ut inom skolor i relation till det digitala våldet:

“Men okej vi säger att Sandra 14 år när hon kommer till skolan på måndag morgon så sitter hennes kön uppklistra t på a lla vä gga r och a lla ser, va d gör ni? Då ha r de ju jä ttemånga sa ker som de gör, de ringer hem, de ta r ner bilderna , de konta ktar soc som konta ktar polis [...] men om det ligger ute på Sna pcha t i a lla s telefoner exa kt sa mma bilder, va d gör ni då ? Ja men det ä r ju inte, det ä r ju inte sa mma sa k. Ja g ba ra , nej det ä r fa ktiskt vä rre. Det gå r sna bba re och det är fler som har sett.” - Respondent 5

Det respondent 5 lyfter visar på respondent 3&4 tidigare resonemang, att de vuxna gör skillnad på den digitala världen medan den för ungdomar är sammanlänkad. Vidare beskrivs det att det är värre att en bild sprids via digitala medier än att fysiska bilder hängs upp. Idag lever vi i en digitaliserad värld och det är även viktigt att man förstår problematiken som kan uppstå för de tjejer som exempelvis blir utsatta för att någon sprider en privat bild på dem. Att man faktiskt ser till ungdomarnas sociala och kulturella kontext (Korkmaz & Överlien 2019; Överlien 2018). Respondent 7 lyfter, som tidigare nämnts, att en tjejs rykte kan förstöras väldigt snabbt om det

publiceras med exempelvis sexuellt innehåll på sociala medier. Att ett rykte sprids kan även det kopplas till begreppet spegeljaget av Cooley (1922) avseende skuld och skam. Utifrån att exempelvis privata bilder sprids på en tjej så skulle detta kunna ge upphov till skam- och skuldkänslor då det kan finnas en rädsla vad den generaliserade andra ska tycka och tänka om en. Enligt Cooley handlar skuldkänslor som tidigare nämnts, att vårt beteende döms av de generaliserade andra och att vårt samvete drar en slutsats av detta (Trost & Levin 2010). Vidare så påverkar även skammen vår självkänsla, då den andra människors åsikter väger tungt (Cooley 1922). Respondent 3&4 lyfter just hur det digitala våldet kan påverka tjejer:

“[...] att det ibland kanske också blir stora grejer att saker och ting kan bli så stort gör ju att den socia la blir vä ldigt jobbigt. Va d ska a ndra tycka , va d ska a ndra tänka, va d ska a ndra tro om mig nu? Eller rä dsla n för a tt det hä r ka n komma fram till mina förä ldra r, lä ra re, olika personer så . Grejen blir ju vä ldigt stort socia lt, va d kommer det innebä ra för mig socia lt och då blir det ju också en psykisk på frestning na turligtvis. Att kä nna hä r ka nske ä r nå gonting som ä r uta nför min kontroll.” - Respondent 3&4

Rädslan för vad andra ska tro om en och hur det blir i sociala sammanhang för den våldsutsatta tjejen menar respondent 3&4 kan innebära en psykisk påfrestning. Som diskuterats tidigare, kan det digitala våldet innebära konsekvenser i form av rädsla och stress. Privata bilder kan exempelvis spridas exempelvis och kan vara svårt och få stopp på (Hellevik et al. 2015). Överlien (2018) lyfter att detta kan leda till skamkänslor och där andra människor i omgivningen dömer en så förtroendet kan ta lång tid att åter bygga upp. I likhet med Cooley (1922) och spegeljaget så innefattar det även här att det kan leda till skuld- och skamkänslor uppstår utifrån föreställningar

om att bli dömd utifrån andra människor. Det kan också innefatta att tjejerna känner en stor oro och osäkerhet då de inte alltid vet vilka som tagit delar av bilder eller andra rykten som spridits digitalt (Överlien 2018).

Korkmaz och Överlien (2019) lyfter att hur det sociala nätverket responderar till en våldsutsatt tjej har stor betydelse. Genom hur responsen ser ut så kan detta ge signaler på vilka handlingar eller beteende som är acceptabla eller inte, detta står även i likhet med Cooleys (1922) begrepp spegeljaget att skuld- och skamkänslor kan förekomma utifrån föreställningen om hur andra människor dömer oss. Hälften av respondenterna beskriver att det sexuella våldet oftast är det svåraste och prata om, ju grövre våldet är desto tystare blir tjejerna. Respondent 3&4 beskriver även att det kan vara en skam att ha låtit sig filmas och att man skuldbelägger sig själv till följd av detta.

“Det kanske är precis som ett annat sexuellt våld att det är det sista man berätta r någonstans. Att ma n ka n ju berä tta mycket om vå ld som ma n ä r utsa tt för men det sista ma n berä ttar ä r ju det sexuella vå ldet och så ka n det ju va ra ä ven hä r. Att det ä r så jobbigt och så ska mfyllt så det berättar man helst inte om, det vet vi ju inte.” - Respondent 3&4

Respondent 3&4 menar att det sexuella våldet är det sista man berättar om, utifrån Cooleys (1922) begrepp spegeljaget kan det tolkas som att det är väldigt skamfyllt och kan även ge upphov till skuldkänslor. Hälften av respondenterna vittnar just om att det oftast är det som är mest skamfyllt. Utifrån hur vi upplever att andra människor bedömer oss, så kan detta även påverka självkänslan (Trost & Levin 2010). Skulle exempelvis en våldsutsatt tjej bli avfärdad av andra människor så kan det tänkas att det i vissa fall även kan påverka självkänslan negativt.

5.9 Anonymitet - “är det säkert att detta stanna här och ni kommer