Bemötande från professionella

Utöver skildringar av bemötandet från utomstående privatpersoner redogör Iris, Helena, Elisabeth och Gunilla även för hur de blivit mottagna av samtalskontakter respektive yrkesverksamma inom skolan. Det upplevda bemötandet kommer att analyseras utifrån Goffmans (1963/2014) begrepp stigma samt Minuchins (1976) tes om subsystem och relevansen av tydliga gränser mellan dessa. Vidare jämförs resultatet med tidigare forskning av Broady, Stoyles och Morse (2017) samt Larsson Abbad (2007).

43 Både Iris och Helena betonar hur de behandlats på varierande vis av yrkesverksamma inom skolan. Iris beskriver att hon ofta uppfattades som jobbig och oduglig, att många lärare stördes av henne då hennes inlärningskurva inte följde de jämnårigas. Under Iris högstadietid träffade hon emellertid på två magistrar, varav en specialpedagog, vilka utgjorde undantag från detta. Vederbörande betraktande inte, likt tidigare lärare, Iris som ointelligent – istället anpassade de undervisningen på ett vis som ledde till att hon faktiskt tillgodogjorde sig kunskapen. Helena berättar om hur Susanna, då hon ska introduceras i en ny skola där hon ska gå i en specialpedagogisk klass, nonchaleras av läraren;

”’Tanken är väl att dom ska in på en vanlig gymnasielinje sedan. Men dom flesta går kvar här hela gymnasietiden […] dom är ju antingen för struliga eller för lata för att komma vidare.’” (Dahlstrand 2011, s. 14).

Att, likt Iris och Helena beskriver, behandlas på ett icke fördelaktigt vis, kan tolkas utifrån Goffmans (1963/2014) begrepp stigma. Det är tänkbart att Iris och Helenas dotter Susanna blivit stigmatiserade då de avviker från skolans normer samt inte anses nå upp till de mål som ställs inom verksamheten. Att Iris uppfattas som oduglig och jobbig samt då Susanna, redan vid introduceringstillfället, inkluderas i en grupp av struliga alternativt lata ungdomar, kan tolkas som att lärarna förbiser komplexiteten hos dem som individer och därmed, i enlighet med Goffman, avhumaniserar desamma. Denna process kan ses som en föranledning till den stigmatisering som det är plausibelt att Iris och Susanna i det senare utsätts för då de bemöttes på ett mindervärdigt vis. Detta kan ställas i motsats till det positiva bemötande som Iris erfar från ett par av hennes magistrar. Att undervisningen anpassas utefter hennes behov kan ses som en indikation på att de faktiskt uppmärksammar hela hennes identitet, nämnda avhumaniseringsprocess är således inte verksam i dessa fall (jmf. Goffman 1963/2014). Att erfara stigmatiserande attityder från yrkesverksamma inom skolan är något som också informanterna i Broadys, Stoyles och Morses studie från 2017 uppger.

Gunilla berättar att hon under sin uppväxt kände sig annorlunda men då hon aldrig fick bekräftelse på detta från sin närmaste omgivning började hon i vuxen ålder att gå i psykoterapi. Hon upplevde emellertid att inte heller hennes samtalskontakt förstod henne. Hennes känsla av att vara annorlunda och konstig påstods av terapeuten vara självdestruktiv och något som hörde ihop med Gunillas problematiska familjesituation under uppväxten;

44 ”Vilka problem jag än tog upp så tillhandahöll hon en mängd psykologiska förklaringar. Att jag alltid måste tänka innan jag pratade berodde nog på att jag var rädd att säga fel saker. Att jag inte kunde utestänga vad människor pratade om, att jag blev så trött av att vara i stora lokaler med mycket folk och inte kunde hålla ljud ifrån mig, berodde nog på mitt behov av att kontrollera allt omkring mig. Och att jag hade behov av att kontrollera var inte konstigt, menade hon, när jag växt upp i en sådan störd miljö. Det lät ju logiskt. Jag köpte förklaringen men det kändes inte rätt inuti mig.” (Gerland 1996, ss. 204-205).

Gunillas beskrivningar av att känna sig missförstådd av sin samtalskontakt kan liknas med de som återfinns hos informanter i Larsson Abbads (2007) avhandling. En av informanterna i avhandlingen uppger sig ha blivit kränkt i samband med psykoterapin.

Elisabeth skildrar även hon terapeutiska samtal. Under skoltiden besökte hon vid ett antal tillfällen en kurator i hopp om att få tala med någon som, till skillnad från många av hennes vänner och bekanta, var icke dömande. Kuratorn rådde henne att försöka komma bort från familjen och från allt ansvar som hon bar på gentemot sina två syskon som båda har autismspektrumtillstånd;

”Hon ville att jag skulle sticka, skita i allt ansvar. Hon tyckte att jag borde försöka komma bort så mycket jag kunde från min familj, kanske jag kunde flytta hemifrån nu direkt, åka utomlands? Hon gav raka svar på vad jag borde göra, men det var saker jag inte klarade av att göra.” (Nielsen 2011, ss. 20-21).

Elisabeth redogör för hur detta gav skuldkänslor samt att hon upplevde det som att något krossades inombords då familjen beskrevs som ett hot mot henne.

Det är möjligt att betrakta kuratorns utlåtande gentemot Elisabeth som en reflektion utifrån Minuchins tes om att gränserna mellan subsystemen inom en familj bör vara tydligt avgränsade för att uppnå balans och harmoni i familjesystemet som helhet. Det är plausibelt att kuratorn bedömde Elisabeths ansvarstagande gentemot sina syskon som ett tecken på avsaknad av differentiering mellan föräldra- respektive syskonsubsystemet inom familjen, något som kan

45 leda till att vederbörande, i detta fall Elisabeth, hämmas från självständig utforskning (jmf. Minuchin 1976).

6 Diskussion

I följande avsnitt kommer inledningsvis tillämpbarheten hos de för studien valda teoretiska utgångspunkterna av Salvador Minuchin och Erving Goffman att utvärderas. Därefter kommer diskussioner att föras med utgångspunkt i vad som framkommit i studiens resultat samt i de slutsatser som kan dras därur. Avslutningsvis kommer delar av resultatet vilket ansetts särdeles intressant att bli föremål för diskussion samt utgöra förslag för fortsatta studier.