Känsla av avvikelse, ensamhet och utanförskap

Såväl Elisabeth, Iris och Ann-Charlotte beskriver omgivningens fördomsfulla bemötande som ansträngande samt som något som utgör ett hinder för dem. De uppger sig känna känslor av avvikelse, ensamhet och utanförskap. Detta, samt övrigt resultat under denna rubrik, kommer att analyseras utifrån Goffmans begrepp stigma samt ställas i förbindelse till Larsson Abbads (2007) avhandling.

Ann-Charlotte och Iris beskriver känslor av underlägsenhet i förhållande till sin omgivning. Ann-Charlotte berättar att hon först i efterhand insett att dessa känslor lett henne till depressiva perioder, hon lärde sig att dölja de tankar, beteenden och känslor som kunde betraktas som avvikande. Hon utvecklade hatiska känslor inför sig själv eftersom hon inte kände att hon uppskattade sådana saker som de flesta andra såg som självklart positiva, exempelvis att vara i fysisk kontakt med en annan människa. Ann-Charlotte skriver att hon i sociala sammanhang ofta får tillrättavisningar och tillsägelser för något hon gjort, det är emellertid sällan som någon förklarar för henne vad det var hon gjorde fel. Att ideligen få kommentarer om att hon misslyckats, att hon är oförskämd, otacksam, att hon fullständigt saknar empatisk förmåga samt att hon är egoistisk, envis, trotsig, lynnig, en som alltid bråkar samt att hon är icke anpassningsbar är något som gör Ann-Charlotte förtvivlad och förvirrad. Hon skriver att dessa kommenterar bryter ner henne samt trasar sönder hennes självförtroende. Ann-Charlotte hävdar att hon nu inser att alla fel och misslyckanden beror på en begränsning hos henne som andra inte verkar ha. Detta gör henne rädd och osäker i sociala sammanhang. I takt med stigande ålder har hon också blivit alltmer tillbakadragen;

”Känslan av att jag för det mesta misslyckas med det jag gör, och känslan av att vara missförstådd, gör att jag inte vågar riskera att utföra handlingar om jag inte är säker på utgången. Hellre undvika, än chansa och riskera att misslyckas, är mitt motto.” (Sternefält 2010, s. 100).

35 Såväl Ann-Charlotte som Gunilla redogör för hur de strävar efter att passa in i normen. Skildringar förekommer i respektive verk angående hur de söker efter kärleksrelationer, inte för att de innerst inne känner någon längtan efter att leva i tvåsamhet utan för att detta är något som de uppfattar som normativt förväntat. Ann-Charlotte beskriver hur hon i efterhand kommit till insikten om att hennes längtan efter en pojkvän snarare handlade om en strävan efter att passa in;

”Jag ville inte ha en pojkvän för att jag saknade ett förhållande, utan bara för att jag ville vara ’normal’ […] Jag vet nu att jag inte vill ha ett förhållande. Det jag vill är att bli accepterad för att jag inte vill det, bli accepterad för den människa jag är, för de egenheter jag har och mitt sätt att fungera!” (Sternefält 2010, ss. 105-106).

Ann-Charlotte skriver också om hur hon under åren känt sig oerhört ensam. Hon fick, i likhet med Gunilla och Iris, sin diagnos först i vuxen ålder. Känslan av att vara annorlunda infann sig emellertid långt innan diagnostiseringen, om detta är de tre författarna eniga. Nämnda författare beskriver omgivningens fördomsfulla bemötande som ansträngande och begränsande. Ann-Charlotte upplever det som att hennes självförtroende trasas sönder av de negativa kommentarer som hon ständigt möts av samt att hon har en begränsning som inte andra människor besitter. Detta kan tolkas som ett förfarande i enlighet med Goffmans tes om att en individ som känner sig stigmatiserad kan komma att återspegla omgivningens ofördelaktiga bild på själv. Denna process kan, likt i Ann-Charlottes fall, leda till att individens självbild skadas (jmf. Goffman 1963/2014).

Gunilla berättar att hon inte kände tillhörighet till omvärlden, men också att hon sällan brydde sig om känslorna av utanförskap. Som ung vuxen inleder emellertid Gunilla relationer med män, anledningen till detta är hennes starka längtan efter att bli, som hon uttrycker det, ”en riktig människa”. Gunilla uppger att hon använde sina partners för att förstå sociala koder. Kärlek förstår hon inte, men hon utvecklade ett behov av att ha partnern i sitt liv då det får henne att verka normal. En av hennes pojkvänner, Jon, hjälper henne dessutom att anpassa sig till vuxenlivet;

36 ”Jag behövde honom av praktiska skäl. Jag behövde honom för tak över huvudet och för att kunna bli en riktig människa […] Jon blev en måttstock jag kunde inrätta mig efter.” (Gerland 1996, ss. 186-187).

I Larsson Abbads (2007) avhandling uppgav ett flertal informanter att de, vid det tillfälle som de diagnostiserades med autismspektrumtillstånd, upplevde att de fick en förklaring till sina känslor av utanförskap. Vår studies biografiförfattare, Ann-Charlotte, Gunilla och Iris delgavs diagnos först i vuxen ålder. Iris antyder att detta inneburit att hon levt i oförståelse under många år;

”Det yttre livet – det som man vanligen tänker på när det gäller livet, vad de flesta är överens om, att äta, sova, gå i skolan, bilda familj och leva i civilisationen – värdet av det var jag omedveten om under mina första tio år i livet. Jag kallade detta för den vanliga verkligheten eller den vanliga världen. Jag hade en annan hemvist där jag kände världen […] Jag var över trettiofem år när jag började sätta ord på mina upplevelser i den riktiga verkligheten.” (Johansson 2007, s. 182).

Ann-Charlotte och Gunilla uttrycker blandade känslor i samband med diagnostiseringen;

”Under hela mitt liv har jag fått gå igenom mina svårigheter utan någon förståelse från andra eller hjälp från professionella […] Om någon hade agerat kanske jag hade fått någon form av hjälp och mitt liv idag hade kanske sett helt annorlunda ut […] Jag kan inte påstå att jag är lycklig idag, inte ens riktigt glad. Däremot känner jag en lättnad och lite mer hoppfullhet inför framtiden, allt sedan jag fått min aspergerdiagnos för en och en halv månad sedan.” (Sternefält 2010, ss. 8-9).

”Jag var ledsen och samtidigt hade jag fått många insikter om hur allt hängde ihop, om hur jag fungerade och varför. Det gjorde att delar av livet blev lättare att hantera. Jag ville inte ha insikterna men jag ville inte heller vara utan dem. De var en sorg och samtidigt en upprättelse. En lättnad och samtidigt en smärta. Och jag kunde helt enkelt inte mäta denna bekräftelse på mitt handikapp i bra eller dåligt fast jag försökte.” (Gerland 1996, s. 238).

37 Att få diagnosen föranledde enligt informanterna i Larsson Abbads (2007) avhandling, till att de fann gemenskap i en annan grupp, en tillhörighet med individer med likställda diagnoser. Det är enligt egen reflektion tänkbart att vår studies biografiförfattare Ann-Charlotte, Gunilla och Iris känslor av avvikelse och utanförskap skulle varit mindre utpräglade om de hade utretts, och därmed upplevt sig fått en förklaring, redan som barn. Det är vidare plausibelt att ett sådant förfarande hade kunnat leda till att författarna ifråga, likt informanterna i nämnda avhandling, hade etablerat känslor av gemenskap till andra personer med autismspektrumtillstånd. Förloppet kan tolkas utifrån Goffmans (1963/2014) tes om att en stigmatiserad individ finner sin verkliga grupptillhörighet bland dem vilka delar vederbörandes uppmärksammade attribut. Håller sig personen ifråga, i detta fall Ann-Charlotte, Gunilla respektive Iris, till denna grupp anses hon lojal och autentisk av såväl de inbördes gruppmedlemmarna som av utomstående. Ett avståndstagande förhållningssätt föranleder i motsats till detta att vederbörande ses som feg eller obegåvad (jmf. Goffman 1963/2014).