Bernkonventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras na-turliga livsmiljöer trädde ikraft 1982. Konventionen har kommit att bli en omfat-tande konvention för skyddet av djur- och växtarter med ett stort antal ratifice-rande stater där både EU och medlemmar och icke-medlemmar i Europarådet återfinns. Det övergripande ändamålet med konventionen är att bevara Europas vilda djur- och växtarter samt deras habitat.97 Ständiga kommittén är
97 Díaz, Carolina L. “The Bern Convention: 30 Years of Nature Conservation in Europe”, Review
36
Bernkonventionens styrelseorgan och inkluderar alla parter, observatörer och or-ganisationer.98
Uppbyggnaden av Bernkonventionen består av nio kapitel och fyra bilagor. Bernkonventionens första kapitel innehåller generella bestämmelser. Första arti-keln stipulerar konventionens tre huvudsyften. Dessa inkluderar att bevara vilda djur- och växtarter och deras habitat, att främja mellanstatliga samarbeten för arter och habitat vars bevarande kräver det samt att särskilt uppmärksamma ho-tade och sårbara arter. Konventionen strävar förvisso efter att skydda individuella djur men det övergripande syftet är att bevara hela populationer.99 De huvudsak-liga skyldigheterna för staterna återfinns i konventionens andra artikel och följer av de huvudsakliga syftena i första artikeln. Staterna är skyldiga att vidta åtgärder för att bevara populationer av vilda djur och växter på en nivå som korrespon-derar med särskilda ekologiska, vetenskapliga och kulturella krav. Tredje artikeln beskriver de generella och individuella skyldigheter som varje stat åtar sig. Varje stat ska bland annat ta steg mot att främja nationell politik för bevarandet av vilda djur- och växtarter samt deras habitat och främja utbildning och spridning av generell information om behovet av att bevara djur, växter och deras habitat. Dessa inledande bestämmelser innehåller ett antal begrepp som tolkats av Bern-konventionens ständiga kommitté i resolution no. 1 från 1989. Med bevarande menas underhåll och, i förekommande fall, återställande eller förbättring av de abiotiska eller biotiska egenskaperna som utgör livsmiljön för en art eller en na-turlig livsmiljö. Bevarande inkluderar även kontroll av aktiviteter som indirekt kan leda till försämring av sådana livsmiljöer. Begreppet habitat ska tolkas som de abiotiska eller biotiska faktorerna i miljön, vare sig de är naturliga eller modi-fierade, och som är avgörande för individers eller populationers liv och repro-duktion och som förekommer inom det naturliga geografiska området för arten, eller för populationen. Med naturliga habitat menas en biotop, det vill säga en särskiljande typ av land- eller vattenmiljö som kännetecknas av geografiska, abi-otiska eller biabi-otiska drag, vare sig de är naturliga eller modifierade till följd av mänskliga aktiviteter.100
Konventionens andra, tredje och fjärde kapitel tydliggör de generella skyldig-heterna som följer av första kapitlet genom ett antal specifika lagstiftnings- och administrativa åtgärder som staterna ska vidta.101 Nödvändiga åtgärder har defi-nierats som sådana åtgärder som säkerställer bevarande av livsmiljöer för de arter
98 Ibid, s. 188.
99 Linnell, John D. C., Trouwborst, Arie, & Fleurke, Floor M. “When is it Acceptable to Kill a Strictly Protected Carnivore? Exploring the Legal Constraints on Wildlife Management within Europe's Bern Convention”, Nature Conservation, no. 21, s. 129-157, 2017, s. 148.
100 Resolution No. 1 (1989) on the Standing Committee on the provisions relating to the conser-vation of habitats.
101 Jen, Sandra. “The Convention on the Conservation of European Wildlife and Natural Habitats (Bern, 1979): Procedures of Application in Practice”, Journal of International Wildlife Law
37
som har identifierats av kommittén, på grundval av vetenskapliga bevis, som krä-ver specifika åtgärder avseende bevarandet av livsmiljön, och särskilt den del av deras geografiska område som är avgörande för bevarandet av arter, så kallade kritiska platser. Lämpliga åtgärder har definierats som sådana åtgärder som kan säkerställa bevarande av livsmiljöer för vissa arter eller av särskilda naturliga livs-miljöer.102 Andra kapitlet med artikel 4 behandlar skydd av habitat, medan tredje kapitlet med artiklarna 5, 6, 7 och 8 behandlar skydd av arter som återfinns i konventionens bilaga I, II och III. Tredje kapitlets artikel 9 ställer upp ett antal kriterier som ska vara uppfyllda för att undantag från skyldigheterna i artiklarna 4, 5, 6, 7 och 8 ska godtas. Undantagen får bara göras i de fall det inte finns någon annan godtagbar lösning och att undantaget inte får förödande effekter för över-levnaden av populationen i fråga. De kriterier som behöver uppfyllas för att ett undantag ska få göras är att undantaget krävs för skyddet av flora och fauna, för att förhindra allvarlig skada på grödor, boskap, skogar, fiske, vatten och andra former av fastigheter, av hänsyn till folkhälsa och säkerhet, flygsäkerhet eller andra allmänna intressen som väger tyngre, för forsknings- och utbildningssyfte, återintroduktion och för nödvändig avel samt för att tillåta, under strikt överva-kade villkor, på selektiv basis och i begränsad utsträckning, tagandet, hållandet eller annan exploatering av vissa vilda djur och växter i ett litet antal. Enligt artikel 9.2 är de avtalsslutande parterna skyldiga att vartannat år rapportera de undantag som gjorts i enlighet med artikel 9.1. Det bör noteras att inget av förbuden gene-rellt sett är tänkta att gälla vid självförsvarssituationer och därmed behöver ex-empelvis dödande av djur i självförsvar inte uppfylla undantagskriterierna i artikel 9 för att godtas.103 Fjärde kapitlet behandlar särskilt migrerande arter medan femte kapitlet består av kompletterande bestämmelser som bland annat upp-muntrar både samarbeten mellan stater och införandet av striktare skyddsåtgär-der för bevarandet av vilda djur- och växtarter än de som föreskrivs i konvent-ionen.
Vidare består konventionen av ett sjätte kapitel som behandlar Bernkonvent-ionens ständiga kommitté. Här återfinns bestämmelser om bland annat kommit-téns sammansättning, ansvarsområden och möten. Sjunde kapitlet beskriver för-farandet vid ändringar av konventionsbestämmelserna eller bilagorna medan åt-tonde kapitlet behandlar tvistlösning. Enligt artikel 18 ska ständiga kommittén använda sina bästa ansträngningar för att underlätta en vänskaplig lösning på alla svårigheter som genomförandet av denna konventionen kan ge upphov till. Vi-dare föreskrivs att varje tvist mellan anslutna stater om tolkning eller tillämpning av konventionen ska avgöras genom skiljedom. Konventionen avslutas med det nionde kapitlet som innehåller artiklar som liknar de flesta avslutande artiklar i
102 Resolution No. 1 (1989) on the Standing Committee on the provisions relating to the conser-vation of habitats.
103 Explanatory Report to the Convention on the Conservation of European Wildlife and Natural Habitats, European Treaty Series No. 104, Council of Europe, para. 31.
38
Europarådets överenskommelser och konventioner.104 Här inkluderas, inter alia, möjligheten för nya stater att tillträda, möjligheten för stater att undanta vissa geografiska områden inom deras territorium och möjligheten att göra reservat-ioner för särskilda arter.