Beroendeförhållandets ökade betydelse

Under de senaste åren har EU-domstolen har utvecklat sin praxis kring hur man ska bedöma vilken typ av beroendeförhållande som finns mellan unionsmedborgaren och tredjelandsmedborgaren. Domstolen har kopplat detta beroendeförhållande till risken för att unionsmedborgaren kommer att tvingas lämna unionen till följd av ett beslut. De rättsfall som är ämnet för detta avsnitt kan därmed ses som en tydlig utveckling av Zambrano-doktrinen i och med att de specificerar hur principen om kärnan av unionsmedborgarskapets rättigheter kan användas.

Inledningsvis beskrivs utvecklingen i de fall där ett underårigt barn är unionsmedborgare och tredjelands-medborgaren som vill härleda uppehållsrätten är förälder till unionsmedborgaren. Därefter diskuteras möjligheten för vuxna unionsmedborgare att härleda en uppehållsrätt till en vuxen familjemedlem.

4.2.1 Beroendeförhållande mellan barn och vuxna

EU-domstolen uttalade sig angående hur bedömningen av kärnan av unions-medborgarskapets rättigheter på ett tydligt sätt i Chavez-Vilchez från 2017. Domstolens fokus för bedömningen av om en åtgärd hindrar en unionsmedborgare från att kunna utöva kärnan av sina rättigheter har etablerats kring begreppet faktiskt

beroendeförhållande. Om unionsmedborgaren som vill härleda en uppehållsrätt till sin

familjemedlem är i ett beroendeförhållande i relation till tredjelandsmedborgaren finns det en större risk för att unionsmedborgaren faktiskt kommer att behöva lämna unionen vid ett avslag av tredjelandsmedborgarens ansökan om uppehållsrätt, enligt Domstolen. För att avgöra om det finns ett beroendeförhållande mellan

25

unionsmedborgaren och dess familjemedlem ska en individuell bedömning utifrån alla relevanta omständigheter göras.86

I Chavez-Vilchez ställdes frågor till EU-domstolen angående åtta

tredjelands-medborgare som alla var mödrar till barn med nederländskt medborgarskap. Samtliga fäder var nederländska medborgare och hade varierande kontakt med sina barn. Ingen av dem bodde tillsammans med sina barn och mödrarna hade det primära ansvaret för vårdnaden av barnen.87 Frågorna som ställdes från den hänskjutande domstolen handlade om vilken betydelse det har att fäderna skulle kunna ta hand om barnen i det fall att mödrarna utvisades. Skulle det ha en inverkan på bedömningen av om utvisningen skulle kunna utgöra hinder för barnens fria rörlighet?88

Domstolen fokuserade på bedömningen av om barnet förlorar möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan av de rättigheter som tillkommer dem med stöd av unionsmedborgarskapet i sitt svar. Det lyftes fram att vem som har vårdnaden om barnet ska ha betydelse i bedömningen och även huruvida föräldern som är tredjelandsmedborgare är den som har det rättsliga, ekonomiska och känslomässiga ansvaret för barnet.89 För att avgöra frågan om det känslomässiga ansvaret ska det bedömas om det finns ett faktiskt beroendeförhållande mellan barnet med unionsmedborgarskapet och tredjelandsmedborgaren.90

Ett faktiskt beroendeförhållande ska avgöras med stöd av samtliga omständigheter i det enskilda ärendet. EU-domstolen specificerar att barnets ålder, dess fysiska och känslomässiga utveckling, styrkan i det känslomässiga bandet mellan barnet och föräldern som är unionsmedborgare och föräldern som är tredjelandsmedborgare ska vägas in i bedömningen. Slutligen ska risken för att separationen påverkar barnets välbefinnande vägas in.91 Barnets rättigheter som kommer av rätten till familjeliv i artikel 7 i EU:s rättighetsstadga ska också beaktas.92

Sedan Chavez-Vilchez finns därmed en utförlig metod för att bedöma när det finns en risk för att barnet måste lämna unionen vid en utvisning av sin förälder och därmed

86 C-133/15, Chavez-Vilchez, EU:C:2017:354, p 72.

87 C-133/15, Chavez-Vilchez, EU:C:2017:354, p 20.

88 Se den hänskjutande domstolens frågor i punkt C-133/15, Chaves-Vilchez, p 39.

89 C-133/15, Chavez-Vilchez, EU:C:2017:354, p 68.

90 C-133/15, Chavez-Vilchez, EU:C:2017:354., p 69.

91 C-133/15, Chavez-Vilchez, EU:C:2017:354, p 71.

26

också berövas möjligheten att utnyttja rättigheterna som tillkommer hen med stöd av unionsmedborgarskapet. Av rättsfallet framkommer även att det centrala för att bedöma huruvida det finns hinder för artikel 20 FEUF är om det finns ett faktiskt beroendeförhållande mellan unionsmedborgaren och tredjelandsmedborgaren. Därför har det en mindre betydelse om det finns en till förälder med ett unionsmedborgarskap som potentiellt skulle kunna ta hand om sitt barn. Om beroendeförhållandet är starkt mellan barnet och tredjelandsmedborgaren kan det trots detta finnas en risk för att barnet behöver lämna unionen vid en utvisning av föräldern som är tredjelandsmedborgare. Detta stärker bilden av att det är barnet som är förmånstagare av rättigheterna och att tredjelandsmedborgarens eventuella härledda rätt är beroende av hur beslutet påverkar barnens rätt till fri rörlighet.93 Detta synsätt faller även väl i linje med tidigare liknande rättsfall, till exempel de förenade målen O, S och L från 2012.94 Båda fallen i O, S och L rörde familjesituationer

i Finland där familjerna haft en ursprunglig anknytning genom giftermål med en unionsmedborgare. Inom äktenskapet föddes ett barn som därmed blev unionsmedborgare. Efter skilsmässa hade mödrarna som var tredjelandsmedborgare fått ensam vårdnad om barnen som var unionsmedborgare. Efter några år hade mödrarna, som båda hade permanent uppehållstillstånd, gift sig med tredjelandsmedborgare som saknade uppehållstillstånd i Finland.95 Målen rörde om barnen kunde härleda uppehållsrätt till mödrarnas nya makar, det vill säga om artikel 20 FEUF kunde utgöra en grund för att härleda uppehållsrätt mellan ett barn och dess styvförälder. I båda fallen hade mödrarna och deras nya makar även ett barn som var tredjelandsmedborgare, båda födda och bosatta i Finland.96

Det beroendeförhållande som sedan har beskrivits på ett tydligare sätt i

Chavez-Vilchez är det som blev avgörande i O, S och L. Eftersom det inte fanns något tydligt

faktiskt beroendeförhållande mellan unionsmedborgarna och deras styvföräldrar kunde artikel 20 FEUF inte utgöra grund för en uppehållsrätt för styvföräldern. På ett liknande sätt som i McCarthy kan man dock ifrågasätta vad de faktiska

93 Detta har lyfts fram i fler domar sen Zambrano. En vanlig formulering är att det inte finns bestämmelser i fördragen om självständiga rättigheter för tredjelandsmedborgare. Se Mål C-133/15, Chavez-Vilchez, EU:C:2017:354, p 62 och Mål C-82/16, K.A med flera mot Belgien, EU:C:2018:308, p 50.

94 Förenade målen C-356/11 och C-357, O, S och L, EU:C:2012:776.

95 Förenade målen C-356/11 och C-357, O, S och L, EU:C:2012:776, p 18, 20 och 25–26.

27

konsekvenserna av domen blir. Om familjerna vill hålla ihop är de i princip hänvisade till att flytta till ett annat EU-land eller utanför unionen. Samtidigt är barnen med unionsmedborgarskap de enda personerna i familjekonstellationen som kan hävda några rättigheter från sitt unionsmedborgarskap. För EU-domstolen stannade därmed bedömningen vid vad konsekvenserna av beslutet i målen blir för unionsmedborgarna själva. Det var först när Chavez Vilchez kom 2017 som en tydligare betoning gjordes i förhållande till rätten till familjeliv i artikel 7 rättighetsstadgan.

4.2.2 Beroendeförhållande mellan vuxna

EU-domstolen uttalade sig 2013 om vuxna unionsmedborgares möjlighet att härleda uppehållsrätt till familjemedlemmar i Ymeraga.97 Fallet gällde en vuxen person (Y) som hade fått medborgarskap i Luxemburg och det var hans föräldrar och syskon som ville ha uppehållsrätt med stöd av Y:s unionsmedborgarskap.98 EU-domstolen återupprepade att fördragets bestämmelser om unionsmedborgarskapet inte ger några självständiga rättigheter till tredjelandsmedborgare.99 Det främsta skälet bakom ansökan var unionsmedborgarens egen önskan om att återförenas med sin familj i sitt nya hemland. Det ansågs inte vara tillräckligt för att kunna anta att Y skulle förvägras möjligheten att åtnjuta kärnan av sina rättigheter som unionsmedborgare.100 Detta är enligt mig en väntad slutsats eftersom Y som vuxen inte tvunget hade behövt lämna unionen när hans familjemedlemmar fick avslag på sin ansökan.

Härledd uppehållsrätt med en vuxen unionsmedborgare som anknytningsperson prövades igen inom ramen för KA101 2018. EU-domstolen formulerade en

huvudregel vilken är att vuxna generellt är kapabla att leva självständiga liv avskilda från andra familjemedlemmar. Endast i exceptionella fall kan alla relevanta omständigheter leda till en situation där den vuxna unionsmedborgaren inte kan skiljas från sin vuxne familjemedlem.102 Även om möjligheten för vuxna att härleda en uppehållsrätt till en familjemedlem finns är alltså denna möjlighet väldigt

97 Mål C-87/12, Ymeraga, EU:C:2013:291.

98 Se Mål C-87/12, Ymeraga, p. 14 och 23.

99 Mål C-87/12, Ymeraga, EU:C:2013:291, p 34. Domstolen hänvisar till mål C-40/11, Iida, EU:C:2012:691, p 66.

100 Mål C-87/12, Ymeraga, EU:C:2013:291, p 39.

101 C-82/16, KA med flera mot Belgien, EU:C:2018:308.

28

begränsad. Ingen av situationerna i de tre ärenden som rörde vuxna unionsmedborgare i KA ansågs kunna ge en härledd uppehållsrätt till familjemedlemmarna.103 Domstolen betonade att ekonomiskt beroende inte är skäl nog för att ett tillräckligt beroendeförhållande ska anses finnas.

Generaladvokaten Sharpston föreslog i sitt förhandsavgörande att en äldre person skulle kunna vara en sådan vuxen som kan härleda uppehållsrätt till ett vuxet barn som är tredjelandsmedborgare.104 Detta kommenterades inte specifikt av EU-domstolen. Frågan är dock intressant och rättsläget kan diskuteras ytterligare. En unionsmedborgare i så pass hög ålder att hen är i beroendeställning har rimligtvis i många fall inte ett lika stort behov (eller möjlighet) att utnyttja sin fria rörlighet. Är ett nekande av en familjemedlems ansökan om uppehållsrätt då verkligen något som rör kärnan av den äldres rättigheter som unionsmedborgare? Eller rör kärnan av rättigheterna som någon har som unionsmedborgare snarare att man ska ha möjligheten att nyttja och utveckla sin europeiska identitet?105 Fokuset på barns möjligheter att utnyttja sina rättigheter tycker jag talar för ett sådant synsätt. När det gäller frågan om äldre unionsmedborgares beroendeförhållande i relation till yngre familjemedlemmar är det alltså inte säkert att en uppehållsrätt skulle kunna motiveras utifrån artikel 20 FEUF. I stället skulle bedömningen då falla tillbaka på nationella regler om familjeåterförening. En annan tänkbar situation när en härledd uppehållsrätt skulle kunna ges till en förälder skulle även kunna vara när unionsmedborgaren har en varaktig funktionsnedsättning som innebär att hen har behov av vård av en närstående.106

Sammanfattningsvis är det endast i exceptionella fall som en vuxen unionsmedborgare kan härleda en uppehållsrätt till en tredjelandsmedborgare med stöd av artikel 20 FEUF. Dörren är alltså inte helt stängd, men det måste ändå anses vara relativt få fall där en sådan uppehållsrätt kan uppstå. Den typen av beroende som

103 C-82/16, KA med flera mot Belgien, EU:C:2018:308, p 66.

104 Generaladvokat Sharpston, förhandsavgörande i mål C-82/16, KA med flera mot Belgien, EU:C:2017:821, p 79.

105 Med europeisk identitet menar jag inte nödvändigtvis en identitet som är kopplad till EU:s institutioner utan snarare till Europa som kontinent.

106 Möjligheten till vård av andra än familjemedlemmar skiljer sig rimligtvis åt mellan medlemsstater. Därmed kommer situationerna när ett beroendeförhållande mellan en vuxen unionsmedborgare och en vårdande familjemedlem att variera beroende på vilka individuella omständigheter som finns i varje fall.

29

krävs ska exempelvis leda till att unionsmedborgaren måste lämna unionen om familjemedlemmen utvisas.