Receptionen går in i fas 1: inlednings- överenskommelsefasen
00.00 Lektionen börjar med att Ted, Jonas och Hanna undrar över om Per ibland träffar de lärarstudenter som var på besök på Backaskolan några månader innan receptionstillfället. Lärarstudenterna är en gemensam länk som Per och barnen delar. Olivia frågar Iris hur man gör bubblor med tuggummit som hon har i munnen. Olivia, Iris och Klara försöker göra bubblor med sina tuggummin. Jonas har också ett tuggummi. Han tappar det på golvet. Ted vrålar ljudligt: ”Ååååhh!”. Troligen för att han tycker att tuggummit blir ofräscht. Han vänder sig mot Anton för att få medhåll. Det får han. Anton och Ted delar en MFF-halsduk som de svept runt sina halsar. Per sträcker sig och tar fram en papperskorg och säger att det nog inte är så bra att stoppa in tuggummit i munnen efter att det legat på golvet. Jonas kastar
tuggummit i korgen. Den enda som inte kommunicerar med någon är Ludvig. Han sitter stillsamt på stolen längst till höger. Han har hamnat en bit ifrån killarna eftersom han kom in från rasten när platserna bredvid de andra killarna var upptagna.
Kommentar: Det verkar inte finnas någon brådska. De första 45 sekunderna av lektionen präglas inte av att det är dags att börja och av att så här skall vi göra. När vi tittar på dessa första inledande sekunder får vi ett intryck av att det finns en lätt förväntan hos barnen. När vi försöker hitta belägg för detta intryck i vår beskrivande utskrift av inledningen så hittar vi inte det. Ändå kvarstår intrycket när vi tittar om igen på samma moment. Denna iakttagelse
återkommer vid några tillfällen; vi tittar på videodokumentationen och får ganska
samstämmiga uppfattningar om vad som händer och vilka känslor som präglar stämningen i gruppen, men vi tycker det är svårt eller omöjligt att genom ord göra en beskrivning av dokumentationen så att det ger stöd för vår tolkning.
00.45 När det gått 45 sekunder frågar Per Mattis om han är klar med filmkameran. (Per vet att Mattis är redo, men det är ett sätt att förbereda barnen på att lektionen snart ska sätta igång.) Per reser sig från sin stol och ställer sig framför barnen. Han väntar på deras uppmärksamhet. Efter ca fem sekunder säger Ludvig bestämt till de andra barnen att de ska vara tysta. Efter ytterligare femton sekunder tycker Per att han kan börja. Barnen ser ut att lyssna noggrant. Per säger följande: ”Jag vet om att ni har gjort digitala berättelser, jag vet att de är inspelade och vi ska titta på dem nu.” Flera barn svarar med att utropa ”Neeej!”. Det är ett motstridigt svar eftersom de ler och ser glada ut samtidigt som de säger nej.
01.40 Per säger att han förstår, att när man gjort en egen film så vill man se den efteråt. Han fortsätter: ”Men varför… jag vill veta varför vi ska titta på de digitala berättelserna
tillsammans?”
02.30 Per väljer ut Olivia och frågar om hon tror att hon klarar av att vänta på sin tur, räcka upp handen och inte tala rakt ut. Olivia nickar, strax efter avbryter hon Per genom att börja prata med Per. Per säger ”Nej” på ett bestämt sätt med något höjd röst.
Kommentar: Vi uppfattar detta som en betydelsefull situation. Pedagogen vill betona att något annorlunda är på gång, nämligen tittandet på filmerna. Per tar på sig en delvis ny roll och menar att samtalet kräver disciplin av alla. Han väljer ut en elev (Olivia) som vid tre tillfällen visar att hon inte uppfattat, eller i alla fall inte rättat sig efter det ”nya” förhållningssättet. Per väljer ut henne för att understryka att han menar allvar med att nu krävs det koncentration och respekt för vem som har ordet. Per vill visa att det är han som sätter vissa normer för hur
samtalet skall gå till.
02.45 Anton säger med låg röst: ”Man får se hur andra typ tänker och så´nt…om OS.” 03.30 Ted säger med stakande tillgjord röst att det är dåligt att se på filmerna tillsammans eftersom det är jobbigt att höra sin egen röst, men att det är bra att få höra de andras röster. Per förstår inte vad han menar och ställer frågor. Ted förklarar att det är dåligt för en själv att höra sin egen röst för den hörs konstig och då nickar flera och säger ja.
03.47 Jonas säger ”Om man har en idol så kanske man har använt den…eller så är det så att man vill veta och höra hur andra tänker”.
04.05 Iris, Olivia och Klara säger att de inte vet. Per försöker få dem till att tänka efter och svara, men de ger inget svar.
05.05 Per säger ”För jag tror inte att det blir så bra här när vi tittar på dem, om man inte tänker att det kan bli bra för att man är nyfiken på någon annan eller få reda på vad de andra tänker om just min.”
05.21 Hanna svarar också: ”Jag vet inte.”
05.26 Olivia uppmärksammar och påtalar att alla tjejer svarar ”vet inte”. Per säger att han tycker att det är lite tråkigt att det är så. Han försöker få Hanna att svara eller tänka efter igen. Hanna svarar att det är komplicerat och återigen att hon inte vet.
05.25 Parallellt med ovanstående går Mattis fram och rättar till mikrofonen som är precis bakom Per. Ingen av barnen fäster sin uppmärksamhet på Mattis med blicken.
06.09 Ted utbrister i spelad eller äkta förvåning: ”Titta! Mattis filmar.” Anton riktar sin uppmärksamhet på Mattis några sekunder. Jonas också, men bara med ett ögonkast. De andra fortsätter att ha fokus på samtalet med Per. Anton och Jonas slutar snabbt att titta på kameran och Mattis.
Kommentar: Det är en intressant fråga hur mycket, och på vilket sätt, närvaron av två kameror och en mikrofon påverkar samtalet. Det verkar som om barnen nästan medvetet bestämt sig för att det inte är det som är det intressanta. När ett barn utbrister ”Titta Mattis filmar!” så väcker det nästan ingen uppmärksamhet alls.
06.20 Iris räcker upp handen. Per riktar sig mot Iris och frågar ”Kom du på någonting?”. Iris svarar ”För att det är intressant att kolla på andras, hur de har tänkt och gjort”.
06.30 Till sist får Ludvig frågan om meningen med en gemensam tittning av Per. Ludvig svarar att han inte vet.
06.35 Per går vidare med lektionen genom att säga: ”Okej nu ska vi se dem” (Han syftar på filmerna) Han visar entusiasm.
06.43 Barnen riktar sin uppmärksamhet mot Per som fortsätter: ”Och när vi har sett den (filmen), så ska vi direkt efter; kommer jag till att fråga: Vad har ni sett för någonting? Så ska man försöka komma ihåg vad man har sett, men den som då har gjort den, får inte säga
nånting. Och så ska vi tänka, när vi berättat vad vi sett, så ska vi också tänka på vad han som gjorde den, har jag fått reda på någonting mer om honom eller är det någonting jag undrar över i berättelsen som jag inte riktigt förstår, så kan man fråga de frågorna till den som har gjort den.”
7.14 Anton poängterar att tänk om personen som gjort filmen inte är i gruppen, utan i ett annat rum. Per försäkrar Anton om att så inte är fallet och att det inte är ett problem. Anton vill veta hur han kan vara säker. Per förklarar, efter att Mattis har försäkrat honom om att filmerna kommer i en sådan ordning, att de närvarande barnens filmer kommer efter varandra i början av bandet.
7.45 Per frågar: ”Är det nervöst?” Många barn svarar samstämmigt: ”Ja.”
7.57 Hanna säger att hon tycker att hennes röst låter konstig. Hon säger att hon inte vill att de andra ska höra hennes röst. Detta blir upptakten till ett sidospår som varar i ca tre minuter. Det blir ett samtal om huruvida man låter likadant på film som i verkligheten. Flera barn blir engagerade i frågan och har olika teorier om hur det ligger till. Barnen vänder sig mot varandra vid ett flertal tillfällen när de talar och flera barn vänder sig mot det barn som för tillfället pratar. Barnen ser ut att intressera sig för diskussionen och för varandra.
Kommentar: Vi upplever samtalet om den egna rösten som en äkta diskussion som berör samtliga barn. Något känns tydligen som nervöst och utlämnande; de andra skall lyssna på min röst. Diskussionen startar när Hanna, som tidigare inte visste varför vi tittade gemensamt på filmerna, visar oro för att hennes röst skall höras av samtliga. Tydligen blir det en
förlösande kommentar som de andra barnen känner igen sig i. De delar alla samma känsla inför det kommande tittandet. De har teorier om varför den egna rösten låter främmande när den är inspelad. Vi upplever det som seriösa teorier. Teorierna får finnas sida vid sida utan att någon verkar tycka att det är viktigt att just den egna teorin skall vinna. Exempel på teorier är att man förställer sin röst när man spelar in den, ungefär som man kan göra när man leker. En annan teori är att det bara är just du själv som tycker rösten låter annorlunda på grund av att du i vanliga fall hör den inne i ditt eget huvud och därför känner du inte igen den när den kommer utifrån.
En reflektion vi gör är att när barnen första gången pratar om det pinsamma med den egna rösten så tas detta inte riktigt på allvar. När det närmar sig det gemensamma tittandet och när det gäller att skapa förutsättningar för det tittandet så tar Per plötsligt detta med rösterna på allvar och låter det ta tid. Detta var han inte medveten om när det hände, utan det blir tydligt för honom först när vi tittar på inspelningen.
Vi menar att det under de första minuterna av receptionstillfället växer fram flera viktiga överenskommelser mellan deltagarna. Överenskommelserna handlar om vad receptionen ska handla om, varför den ska äga rum och hur den ska gå till. Den första handlar om vilka deltagarna är. Den andra handlar, enligt oss, om att Mattis som agerar kameraman inte är viktig, trots att det hela spelas in och att Mattis inte deltar i samtalet. Den tredje
överenskommelsen är en av de viktigaste. Den handlar om att det finns en turordning som måste respekteras av alla i samtalet och om att det är receptionsledarens roll att se till att den respekteras. Slutligen handlar den sista överenskommelsen om att den egna rösten i filmen normaliseras genom att de flesta verkar tycka att den låter konstigt.
Vi slås av hur lång tid alla dessa överenskommelser tillåts ta. I efterhand tycker vi att det var bra att de gavs utrymme. Det måste finnas en beredskap och en gemensam överenskommelse om vad som skall ske, varför det skall ske och hur. Per tycker sig vara färdig med
överenskommelsefasen när Ted utbrister:
10.49 ”Nu kan vi väl titta på dem?” Per instämmer genom att säga: Nu gör vi det va? 10.55 Anton och Ted har vänt sig mot varandra och tisslar och tasslar.
11.00 Per riktar sig mot Ted och Anton och säger med bestämd röst: ”Och då är det, trots att ni har en gemensam halsduk, väldigt viktigt att ni koncentrerar er.” Ted och Anton slutar att prata med varandra.
Kommentar: Det är påtagligt att Pers röst ändrar karaktär när det till sist måste göras klart att tittandet och den efterföljande receptionen inte får påverkas av den gemensamma halsduken. Det är ett exempel på att överenskommelserna som skapades i början inte är självklara utan på olika sätt måste aktualiseras under receptionens gång.
11.15 Per trycker på fjärrkontrollen och den första digitala historien visas på TV´n. När filmen sätts på visar samtliga barn full koncentration på filmen. Barnen sneglar stundtals förtjust på varandra. Flickan som har gjort filmen håller händerna för öronen.
Mottagandet av Ludvigs film
Det har gått 27 min och 51 sekunder in på lektionen och det har visats tre filmer. Det är dags att visa Ludvigs digitala berättelse.
00.00 Anton och Ted sitter nu en bit från varandra (efter tidigare tillsägelse att flytta isär). Anton har halsduken under kepsen så att den hänger ut över öronen. I övrigt är det inga påtagliga skillnader i hur barnen sitter eller vad de har på sig. Jonas får reda på att det är han som skall titta extra noga för att börja med beskrivningen av filmen efter att alla sett den. Per säger till Jonas: ”Då ber jag dig att tänka ´Vad är det jag ser? så får du börja berätta.” Hanna frågar ”Skall inte jag få göra det?”. Per ger besked om att hon skall få börja med att göra beskrivningen nästa gång.
Kommentar: Det har etablerats en överenskommelse om att varje visning följs av att ett utvalt barn börjar beskrivningen. Hanna är tydligen orolig för att hon inte skall få vara den som beskriver, vilket man kan tolka som att hon att tycker det är en viktig del i receptionen. 00.26 Tittandet börjar. Det är Ludvigs digitala historia som visas. Barnen tittar på filmen och visar på intensiv koncentration. Vi upplever att detta är ett återkommande mönster. Denna koncentration vid tittandet uppstår vid varje ny visning av barnens filmer. Inga barn ser ut att drömma sig bort eller tänka på något annat. Anton och Ted sneglar på varandra en gång och Ted kastar även en blick på Ludvig. Annars är allas blickar hela tiden riktade mot TV´n, med undantag från Ludvigs. Han har till stora delar sänkt blick och håller för öronen, medan han dinglar kraftigt med benen.
Kommentar: Det har etablerats en överenskommelse om att varje visning följs av en applåd.
Receptionen går in i fas 2: beskrivningsfasen
01.09 Per säger ”Det är nästan svårare att komma ihåg och berätta när det är en sådan kort berättelse.” Jonas får ordet och börjar beskrivandet med att säga: ”Alltså David Beckham och man såg en toalett och en massa saker. Sen såg jag …ja han sa att det var Casillas, ja jag såg Casillas som var toalettstädare. Han sade att det var kul. Ja att han tycker det är kul att spela fotboll och så. Ja han undrade hur det skulle var om Kassias som var toalettstädare skulle bytt liv med David Beckham som ju är fotbollsspelare.”
02.00 Per: ”Någonting som han har glömt, tycker ni?”. Iris får ordet och svarar: ”Att han tänkte att han skulle byta liv. Fast det ändå var ganska knasigt sa han (berättaren).”
02.19 Per undrar: ”Fick vi reda på något om David Beckham?” Ted berättar om Beckham: ”Att han spelade i landslaget” (Denna slutsats drar Ted troligen för att han såg att Beckham hade landslagströja i filmen.) ”Att han hade så´nt hår där bak” (Ted stryker samtidigt sitt eget hår med handen) ”Och så såg man att han…ååh (Jonas viskar ”frisparkar”) …lade
världens bästa frisparkar” ”Och sen såg man att han spelade i en röd tröja som var Manchester Uniteds tröja.”
02.49 Per frågar om man får reda på något om toalettstädaren. ”Fick vi reda på någonting om honom genom att titta på bilderna och inte bara det som sades?” Ted och Iris räcker upp handen. Iris får ordet men kan inte svara. Iris: ”Det var en annan sak.” Per: ”Vad sade du?” Iris upprepar ”Det var en annan sak” Per: ”Ja, men säg det.” Iris: ”Att…ööh…Nej.”
03.13 Ted får ordet. Han ber Per att upprepa frågan. Han får den upprepad och säger: ”Att han ser ut som om han var utlänning. Och så ser det ut som om han var glad. Och sen hade han sån kavaj” (Ted visar med händerna). Ted fortsätter: ”Sen hade han hår.” Per: ”Vad var det för sorts hår? Kommer du ihåg frisyren?” Ted finner inte riktigt orden. Han stryker sitt eget hår med handen en kort stund, men bestämmer sig sedan för att Jonas hår är bättre att visa på. Jonas tar av sig sin keps. Ted pekar på Jonas hår och säger ”Så som han.” Jonas ler. Per: ”Okej.”
Receptionen går in i fas 3: tolkningsfasen
03.43 Per tycker att det är dags att gå vidare till nästa steg, tolkningsfasen: ”Och nu tycker jag den svåra frågan kommer.” Per tillägger: ”Nu är det en sån fråga igen…som är jättesvår. Varför tror ni att han har valt att göra en berättelse om två? Dels en jättekänd fotbollsspelare som vi får reda på lägger världens bästa frisparkar och dels en toalettstädare. Varför tror vi att han har gjort en berättelse om två? (Jonas räcker upp handen.) Vi har ingen aning, men han har gjort det. (Ted räcker upp handen.) Svaren sitter där (Per pekar på Ludvig) och de får vi reda på sen. Men varför tror vi att han valt att göra en berättelse om två personer?”
04.32 Per ger Ted ordet som säger: ”Liksom när han säger tänk om jag vore David Beckham, tror man att det ska handla om Beckham, men sen bara blir det så liksom; pjiiååånnng (Han gör en nedåtgående rörelse med handen, ner mot golvet), så att det skall bli liksom lite roligt.
Per förtydligar: ”Och då har han valt två då, tror du, för att göra en rolig berättelse. Är det så?” Ted nickar.
04.51 Jonas får ordet och säger: ”Man kanske ska förstå att den ene har sämre jobb och det ena har bättre jobb. Fast ändå så tycker dom om jobben de har.” Per: Att det på något vis ska visa att det är orättvist i jobben, men ändå kan man trivas…?” Jonas: ”Ja. Det kanske är roligare att vara fotbollsspelare än toalettstädare.” Per: ”Okej, att det ändå är det han
vill visa?” Jonas svarar med att nicka svagt. Olivia visar här ett tydligt intresse för samtalet. Hon följer noga med blicken vem som säger och vad som sägs.
05.28 Per vänder sig mot Olivia och säger med eftertryck: ”Vad tror du?” Olivia svarar: ”Jag vet inte”. Per: ”Jag vet att du inte vet! Men vad tror du?”. Olivia är på väg att svara, men det blir istället en lång tankepaus i 14 sekunder och sedan säger hon: ”Han tycker det är roligt att spela fotboll och han tycker kanske att det roligt att städa toaletter också.” (Hon skrattar och tittar på Ludvig). Per: ”Du tror att han har tagit två stycken jobb som bägge är roliga?” Olivia: ”Ja som han tycker är roliga”. (Hon tittar på Ludvig med ett leende igen. Det är svårt att se om Ludvig ler tillbaka för hans ansikte är vänt mot Olivia, men hon får i alla fall ingen större respons ifrån Ludvig) sedan tillägger hon: ”Fast jag tror han tycker mer om fotboll.” Kommentar: Här verkar det ske ett prövande av en idé från Olivia som hon verkar vilja få bekräftad av Ludvig. Ser man till intervjun med Ludvig så verkar hon ha prickat ganska rätt. Men vid receptionen får hon ingen direkt bekräftelse från Ludvig.
06.10 Per riktar sig till Ted: ”Vad skulle du säga?”. Ted svarar: ”Nä, jag glömde.”
Receptionen går in i fas 4: återkopplingsfasen
06.15 Per: ”Ja men då frågar vi Ludvig, tycker jag”. Per riktar sig mot Ludvig och frågar: ”Har vi missat något i uppräknandet?” Ludvig skakar på huvudet. ”Varför gjorde du en berättelse om två? Nu har du hör de här olika förslagen om varför du gjorde två. Vad tycker du? Varför gjorde du två?” Ludvig svarar: ”Vet inte”. Han fortsätter emellertid snabbt med att säga: ”För annars skulle det vara så lätt.” Per: ”Alltså, att bara välja en skulle kännas för enkelt?” Ludvig: ”Ja.” Per: ”Vad tänker du själv när du ser att det är två? När du ser din egen berättelse, vad tänker du då, när du märker att ingen annan har gjort två?” Ludvig skakar på