Huvudfrågan och presentation av underfrågor
När vi nu ska redovisa hur vi tolkar och reflekterar över den beskrivna receptionen, så utgår vi från den frågeställning som vi presenterade i samband med vår syftesbeskrivning:
Finns det något som visar på att samtalsdeltagarna har en inställning som stämmer överens med tankarna om den radikala estetiken? Vad visar i så fall på detta?
Detta är vår centrala och bakomliggande fråga, men för att kunna närma oss
videoobservationerna behöver vi skapa underfrågor till denna, eftersom den radikala estetiken rymmer flera tänkbara infallsvinklar. Alla infallsvinklar kan inte undersökas på en och samma gång. Vi har valt ut fyra grupper av underfrågor som vi menar fokuserar på vad som är
centralt för den radikala estetiken, var och en utifrån sitt perspektiv. Dessa är:
1. Förhåller sig barnen och pedagogen till något som berör, till något som känns angeläget?
2. Hur betraktar barnen filmens innehåll och form? Ses innehåll och form som en helhet?
3. Är barnen och pedagogen nyfikna på att möta andras erfarenheter och tankar för att få perspektiv på de egna?
4. Förvaltar samtalet många tolkningar och perspektiv?
Det är utifrån dessa underfrågor som vi har valt att tolka och reflektera över vårt videomaterial. Vi börjar med fråga nummer ett.
Förhåller sig barnen och pedagogen till något som berör, till något som känns angeläget?
Vi tänker oss att frågor som är berörande kan vara mer eller mindre berörande. På samma sätt tänker vi att det som är angeläget kan vara mer eller mindre angeläget. Längst ut på skalan tänker vi oss ett intensivt känsloregister. Det som berör kraftigt och det som verkligen är angeläget tar sig tydliga konkreta uttryck i människors metakommunikation. Att någon visar upprördhet i någon form, att någon får ett glädjeutbrott, att någon talar med djupt allvar i rösten, att någon visar på enormt fokus eller koncentration, att någon blir hetsig i en
diskussion, skulle t ex kunna vara yttre tecken på att en person är kraftigt berörd av något eller att man uppfattar något som mycket angeläget.
Iakttagelser där detta blir tydligt är svåra att göra med hänvisning till vårt videomaterial, förutom på en punkt. När barnen tittar på Ludvigs film är de mycket koncentrerade. Fokuseringen på filmen är total. Ludvig som ju har gjort filmen skiljer ut sig. Han har till stora delar sänkt blick och håller för öronen, medan han dinglar kraftigt med benen. Men även om Ludvig inte tittar på filmen ser det ut som att han är berörd av den. Det verkar som att han är besvärad av att den visas, alternativt att han vill visa de andra barnen att han är besvärad i ett slags spel barnen emellan. Det ligger nära tillhands att tänka sig att det är ett
återkommande mönster att som barn visa att man tycker att det är lite pinsamt att visa sin film. Detta skulle i så fall vara en sorts dold överenskommelse mellan barnen.
Redan när vi såg videomaterialet för första gången slogs vi av hur fokuserade barnen var när filmen visades. Vad är det som skapar denna intensiva koncentration där alla tycks angelägna om att inte missa något av Ludvigs film? Det finns säkert flera faktorer som skapar detta. Är en faktor mediets förtjänst? En digital berättelse kommunicerar med både rörliga bilder och ljud. Två sinnen upptas samtidigt. Dessutom visas den digitala berättelsen via TV´n, ett medium som är ett förhållandevis sällsynt inslag i skolans värld och som ofta förknippas med nöje och fritid, samt med den marknadsestetik som spelar en så stor roll i många barns liv. Det visade intresset för att titta på någons film står många gånger i kontrast till det svala intresse som barnen ibland visar när deras klasskompisar redovisar muntligt.
Är en annan faktor att Ludvig lyckas fånga barnen med sin berättelse, med sitt tema, sitt innehåll och sitt sätt att uttrycka detta? Om det är fallet, vilket vi håller för troligt, så har det funnits utrymme inom ramen för uppgiften att skapa något som berör och engagerar50. Något säger oss att barnen skulle ha visat mindre intresse om detta utrymme hade krympts och om Ludvigs film hade handlat om något som inte intresserade barnen.
I samtalet som följer visningen av Ludvigs film är det svårare att se tecken på att barn och pedagog förhåller sig till något som berör eller till något som uppfattas som angeläget. Det går visserligen att peka på frånvaron av det starka känsloregister som vi beskrev i korthet ovan, men att anta att en absolut frånvaro på engagemang skulle gälla tycks emellertid inte heller rimligt. Kanske präglas situationen delvis av en skolkod som säger att det gäller att vara duktig och tillfredställa pedagogens önskan. Samma skolkod skapar lätt en gissningslek där det gäller att hitta de svar som pedagogen (Per) tros ha. Kan detta vara en anledning till att barnen kontinuerligt vänder sig mot Per när de talar? En annan anledning, som kan tänkas förstärka skolkoden, är placeringen av stolarna. Per är placerad framför barnen på ett sätt som gör att han blir i centrum för samtalet. Barnen kan visserligen se varandra, men då måste de vända på huvudet.
Det är heller inte otänkbart att situationen präglas av en barnkultur (motkultur?) som vuxit fram i skolan, där det ses som lite udda att leva sig in i diskussionen med för mycket
engagemang. Gör man det så framställer man sig kanske som lite ”nördig”. Om det är fallet, så möts den receptionskultur som vi vill etablera av två kulturer som skapar visst motstånd. Dels en traditionell skolkultur och dels en motkultur som skapas mellan barn i relation till skolkulturen.
Antagligen är följande lilla episod rätt så talande vad gäller nivån av engagemang hos barnen. Den är inte hämtad från receptionen av Ludvigs film, utan från slutet av samma lektion när Per utvärderar receptionen tillsammans med barnen (se utvärdering sidan 59). De flesta är allmänt positiva och tycker att det har varit bra. Alla barn får komma till tals. När Per kommer till Olivia säger hon att hon längtar till nästa receptionstillfälle för då ska hennes film visas, men tillägger hon: ”Jag längtar till på måndag mer.” Per frågar henne om vad som händer på måndag. Olivia svarar med ett stort leende att hon ska rida.
50
Det är en annan fråga huruvida barnen är intresserade av att samtala om det som upplevs som berörande i filmen.
Denna episod säger säkert en del om receptionen ifråga om barnens engagemang, men den säger inte lika mycket om Per som var pedagog och samtalsledare. Förhöll sig Per till något som berörde honom och kändes angeläget? Var han uppriktigt intresserad och nyfiken på innehåll och form i Ludvigs film? Var han nyfiken på vad barnen sade om filmen? Per är medvetet restriktiv med att ge sin mening om filmen och om vad barnen säger. Han är medveten om att det finns en risk att hans ord blir som ett facit för barnen.
I efterhand har Per frågat sig själv huruvida han faktiskt var nyfiken på Ludvigs film och intresserad av vad barnen sade om den eller om han var mer angelägen om att statuera
exempel på hur en bra reception går till. I den mån som receptionsmetoden blir en teknik som ska fullgöras för sin egen skull och inte ett redskap för att skapa värdefulla möten, så är man fel ute menar vi. Det är förmodligen lätt hänt att metoden skymmer sitt syfte och man kan förmodligen inte påminna sig tillräckligt ofta om det.
Per säger att det var en ovanlig situation att komma in på ett sådant sent stadium i ett arbete; ”Uppgiften för de digitala berättelserna hade redan getts, barnen hade letat bilder och fått handledning för att kunna göra sina berättelser. Jag visste inte om barnen hade kastat sig in i uppgiften och inte hur olika barn reagerade på den och i lösandet av den. Hände det något på vägen med berättelserna och engagemanget? Allt detta visste jag inte när jag kom in som receptionsledare och jag kan erkänna att jag funderade lite över om det verkligen var angelägna frågor för barnen som behandlades i deras filmer, sådant som var personligt berörande och engagerande. Jag tyckte mig få detta bekräftat när barnen så starkt betonade sina röster och hur pinsamt det var att de skulle höras av alla. Ingen nämnde att det kunde vara svårt och lite pinsamt att de andra skulle få syn på vem jag helst skulle vilja vara i OS
sammanhang.” Huruvida uppgiften i sig skapade möjlighet för engagerande och berörande frågor utvecklas mer i våra slutreflektioner. Här är det intressant eftersom det var en inställning som Per stundtals hade under receptionen. Det är svårt att säga om denna inställning påverkade samtalet märkbart.
I kapitlet om reception tar vi upp att frågorna man ställer under tolkningsfasen är avgörande för hur samtalet blir. Var Pers fråga i tolkningsfasen en fråga som öppnade upp för ett
berörande samtal? Han frågar barnen om varför de tror att Ludvig valde att göra en berättelse om två, dels en jättekänd fotbollsspelare och dels en toalettstädare. Tagen ur sitt sammanhang verkar frågan inte ha så stora förutsättningar att beröra. En existentiell fråga som fokuserar på skillnaden mellan att vara en världskänd och framgångsrik fotbollsstjärna kontra en som städar toaletter, hade kanske varit mer berörande. I situationen minns Per emellertid att han ställde frågan med förhoppning om att den skulle beröra. Anledningen var att Per såg ett nytt mönster i Ludvigs film. Alla andra hade bara haft en central person i sina filmer, medan Ludvig hade två. Ludvigs film bröt av på denna punkt och Per blev nyfiken på och ville göra de andra nyfikna på varför Ludvig valt detta berättargrepp. Sedd i sitt sammanhang kan vi tycka att frågan hade potential att bli berörande. När barnen svarade på frågan fanns det åtminstone några som tog frågan på allvar. Ted tar upp en intressant effekt som
berättargreppet får för honom. Jonas säger att det är för att man ska förstå orättvisor vad gäller yrken (och livssituation?). Olivia verkar fängslad av samtalet. Hon funderar över hur Ludvig själv förhåller sig till de två yrkena och riktar sig mot Ludvig för att få något slags svar. Ludvig själv verkar mena att orsaken var att det var en större utmaning att göra en berättelse om två än om en. Det går inte att svara entydigt och enkelt på frågan om barnen och Per förhåller sig till något som berör, till något som känns angeläget. Något har vi ändå kunnat säga.
Formulerar barnen sig kring filmens innehåll och form? Ses innehåll och form som en helhet?
Frågorna med vilka vi granskar vår empiri är ställda utifrån vad vi menar vara centrala inslag i den radikala estetiken. Är frågan om innehåll och form en av de väsentligaste frågorna att ställa sig när man vill närma sig frågan om den radikala estetikens förverkligande? Det är uppenbart att innehåll är viktigt i fråga om den radikala estetiken. Är även fokuseringen på form oumbärlig? Ja, enligt oss är även form centralt om man tar uttryck på allvar. Om man har inställningen att något väsentligt sägs i ett estetiskt verk, borde man också vara intresserad av om andra uppfattar samma verk, d v s samma form, på samma sätt. Uppfattar vi verket lika eller olika? Vi har samma form framför oss. Hur läser vi av denna? Vilket innehåll skapar var och en av oss i formen? Om man medger att detta är viktiga frågor när man har med radikal estetik att göra, så borde det vara centralt att reflektera över vad formen gör med oss och vad vi kan göra med den. Det borde vara viktigt att intressera sig för det formmässiga när man är noga med vad man vill förmedla eller med vad som förmedlas. Därför vill vi att innehåll och form betraktas som en helhet i receptionen. Vi ser det som en förutsättning om man ska behandla estetiska uttryck radikalt.
Vår strategi är att hitta en framkomlig väg, genom att sluta oss till en enkel bild för vad form respektive innehåll är, när vi reflekterar över hur barnen betraktar Ludvigs film. Vi menar att en sådan bild är att form handlar om hur51 något sägs och att innehåll handlar om vad som sägs. Vi är medvetna om att denna bild kan problematiseras. Ibland kan t ex hur syfta på innehåll, som när någon frågar ”Hur tolkar du det? På samma sätt kan en uppmaning som ”Beskriv vad du ser” leda in en person så att han eller hon beskriver formerna, t ex linjer och färger i en bild. Men i huvudsak finner vi vår uppdelning användbar.
Vidare menar vi att innehåll och form ses som en enhet endast om de relateras till varandra. Detta kan ske på två sätt. I det ena fallet knyter man ett innehåll till formen; Du talar om vad det handlar om och sedan hur det visas. I det andra fallet utgår man från formen när man formulerar innehållet; Du talar om hur något är utformat och utifrån denna beskrivning ges ett innehåll.
Innan vi granskade vårt videomaterial var vår tro att detta var ett förfarande som
receptionsdeltagare näst intill tvingades in i eftersom vi antog att receptionen som metod var så pass styrande, särskilt med tanke på beskrivningsfasen. Men vilka svar får när vi betraktar vårt videomaterial? Vad händer när barnen ska försöka återbringa Ludvigs film? Vilka direktiv ger Per och vilka frågor ställer han? Är det möjligt eller rent av oundvikligt att relatera form och innehåll när man som barn svarar på dessa frågor och direktiv?
Innan Ludvigs film visas får Jonas i uppgift att berätta vad han sett. Jonas får sedan ordet efter att filmen visats. Jonas beskriver vad filmen förmedlar. Han fokuserar endast på innehåll. Han utelämnar hur den förmedlar sitt innehåll, d v s det formmässiga. Iris beskrivningar är också innehållsliga. Som vi ser det utesluter inte Pers direktiv möjligheten att beskriva det
formmässiga. Ändå väljer barnen att fokusera på innehållet.
51
Hur något sägs kan dels handla om vilket medium eller språk ett budskap presenteras i (i vårt fall handlar det om digitala berättelser, ett slags filmspråk) och dels hur saker formges inom detta språk, t ex hur en bild
komponeras eller hur man använder sig av berättargrepp. Alla dessa formaspekter påverkar och står i relation till det innehållsliga.
Per ger samtalet i beskrivningsfasen en ny riktning genom att fråga om man får reda på något om David Beckham. Denna fråga är direkt inriktad på det innehållsliga, därför är det inte förvånande att konstatera att barnen sedan svarar i linje med detta.52 Lite senare frågar han om barnen fick reda på något om toalettstädaren. Han säger: ”Fick vi reda på någonting om honom genom att titta på bilderna och inte bara det som sades?”. Per säger i efterhand att hans intention med att betona ”titta på bilderna” var att få barnen att uppmärksamma det
formmässiga. Direkt efter Pers fråga kommer samtalet av sig. Iris vill säga något som hon menar inte hör till samtalet men ångrar sig. När Ted fortsätter samtalet kommenterar han vad man får reda på genom att titta på bilderna. Det gjorde han även innan Per betonade detta. Han uppmärksammar alltså formen och fokuserar på den, men hans svar rör det innehållsliga. Det är antagligen vad han tror att Per förväntar sig av honom. Ted resonerar inte kring hur form och innehåll hör ihop.
Överhuvudtaget behandlas filmen under beskrivningsfasen ensidigt ur ett innehållsperspektiv. Vikten av att koppla innehåll och form, samt hur det kan göras är en insikt som har vuxit fram i skrivandet av denna uppsats. Vi har blivit mer medvetna om vad vi egentligen efterstävar. I beskrivningsfasen menar vi att uppmaningen till barnen borde ha varit något i stil med
följande: ”Formulera vad vi fick reda på. När fick vi reda på det? Hur fick vi reda på det?”. Vi tror att barnen skulle ha gjort fler kopplingar mellan innehåll och form om andra frågor hade ställts och om direktiven hade varit tydligare. Att kunna koppla innehåll och form är
naturligtvis också en färdighet som kräver övning. Det kräver att man får öva vid återkommande tillfällen.
Är barnen och pedagogen nyfikna på att möta andras erfarenheter och tankar för att få perspektiv på de egna?
Stundtals verkar barnen upptagna av sig själva, sina egna erfarenheter och tankar. Vad betyder det? Är det inte önskvärt? Det ser ut att vara motsatsen till att vara intresserad av andras tankar. Att formulera sina egna tankar och begrunda sina egna erfarenheter ser vi emellertid som en förutsättning för dialog, såvida det kopplas till ett intresse för andra. Sker det en sådan växelverkan mellan självupptagenhet och nyfikenhet på andra? För oss är det framförallt det senare som är ett frågetecken?
Att de som talar lyssnar på varandra verkar vara en rimlig iakttagelse, eftersom det de säger passar in i samtalet. Det är inte taget ur luften. Detta är dock det minsta man kan begära och säger inte så mycket om deras intresse för andra. Vad betyder det att dialogen sker mestadels via Per som är samtalsledare? Barnen riktar sig i stort sett aldrig mot varandra. Vad betyder det? Det första vi tänker är att barnen intresserar sig främst för Per, hans tankar och svar (i enlighet med ett skolkodsmönster). Ifråga om intresse för andra verkar det därför vara
begränsat till pedagogen och samtalsledaren. Det är hans tankar som är de viktigaste att ställa sig i relation till för att få perspektiv på vad man sade. Vi har redan tagit upp hur vi bidragit till att förstärka detta mönster genom vår placering av stolarna.
Men kanske är det inte så enkelt att bara för att man riktar sig till samtalsledaren så betyder det att man inte är intresserad och tar del av andras tankar. Vi reflekterar över våra egna erfarenheter av att sitta med i en reception eller någon annan form av samtalsgrupp med
52
Vi tolkar deras svar som ett svar på Pers fråga och då behandlar deras svar innehåll. I ljuset av en annan fråga skulle samma svar i vissa fall kunna tolkas som formmässiga kommentarer.
samtalsledare. Vi erinrar oss att uttalandena från samtalsdeltagarna i huvudsak gått i riktning mot samtalsledaren, även i de samtal där deltagarna varit verkligt engagerade och intresserade av varandra. Om det stämmer verkar det som att kommunikation mellan deltagarna blir möjlig genom eller via samtalsledaren. Uttalandena stannar inte där, utan möts och fördelas där. Samtalsledaren blir mittpunkt för ett samtal mellan alla.
Vi menar att detta är en intressant teori som är värd att utforska vidare, men det finns saker som tyder på att teorin inte ger en fullständig bild ifråga om receptionen av Ludvigs film. Barnen riktade sig faktiskt mot varandra när de talade om den egna rösten. Det verkade ske i en stund då det fanns något som verkligen berörde var och en. Troligen tyder detta på att man som barn är ensidigt upptagen av sina egna svar såvida det inte finns något i ett samtal som