Beskrivning av det svenska systemet

3.2.2.1. Anläggningar inom systemet för låg- och medelaktivt avfall

Anläggningar för behandling av avfall

Behandlingsanläggningar för låg- och medelaktivt avfall finns vid kärnkraftverken och Studsvik.

Slutförvaring av mycket lågaktivt rivningsavfall i markförvar

Markförvar för slutförvaring av mycket lågaktivt driftavfall finns vid kärnkraftverken i Forsmark, Oskarhamn och Ringhals samt i Studsvik. SKB undersöker möjligheten att slutförvara även mycket lågaktivt avfall från avveckling och rivning av kärntekniska anläggningar. SKB redovisar i kapitel 7 mer detaljer om markförvaring av mycket lågaktivt avfall.

Slutförvaret för kortlivat låg- och medelaktivt avfall, SFR

SFR är lokaliserat vid Forsmarks kärnkraftverk. Förvaret är placerat under Östersjön med

cirka 60 meter bergtäckning. Tillståndet för SFR omfattar endast driftavfall. För att kunna

slutförvara allt tillkommande kortlivat driftavfall samt avfall från nedmontering och rivning

planerar SKB att bygga ut SFR. SKB redogör i avsnitt 5 mer i detalj för planering och

milstolpar för utbyggnaden samt för huvudskeden och tidsplan för genomförandet av projektet.

Mellanlagring av långlivat låg- och medelaktivt avfall

Långlivat låg- och medelaktivt avfall mellanlagras vid kärnkraftverken, i Clab och i

34

anläggningar i Studsvik. SKB planerar för att kunna mellanlagra långlivat avfall i det utbyggda SFR eller på annan plats och utreder därför möjligheterna för detta.

Slutförvaret för långlivat låg- och medelaktivt avfall, SFL

SKB planerar för att cirka år 2030 ansöka om att uppföra SFL och kunna ta det i drift cirka år 2045. Anläggningen blir förhållandesvis liten i förhållande till SKB:s övriga slutförvar. Den totala lagringsvolymen uppskattas till ca 16 000 kubikmeter. SKB redogör i kapitel 6 mer i detalj för planering och milstolpar för utbyggnaden samt för huvudskeden och tidsplan för genomförandet av projektet.

Transportsystem för låg- och medelaktivt avfall

Transportsystemet, som också används för transporter av använt kärnbränsle, består av fartyget m/s Sigrid, specialfordon och olika typer av transportbehållare. Kortlivat

lågaktivt avfall behöver ingen strålskärmning och transporteras till SFR i ISO-containrar. Det medelaktiva avfallet behöver strålskärmning och merparten gjuts in i betong eller bitumen och transporteras i behållare (ATB) med tjocka väggar av stål.

Långlivat avfall i form av styrstavar och härdkomponenter transporteras till Clab i en behållare (TK) med tjocka väggar av stål. En ny transportbehållare (ATB 1T) håller på att tas fram för transporter av långlivat avfall i ståltankar avsedda för torr mellanlagring.

3.2.2.2. Anläggningar inom KBS-3-systemet

Clab/Inkapslingsanläggningen/Clink

Clab är lokaliserat vid kärnkraftverket i Oskarshamn. Det använda kärnbränslet mellanlagras i anläggningens vattenbassänger, drygt 30 meter under markytan. I mottagningsdelen tas transportbehållarna med det använda kärnbränslet emot och lastas ur under vatten. Bränslet placeras därefter i lagringskassetter. Två typer av kassetter, normalkassetter och kompaktkassetter, används. Förutom använt kärnbränsle

mellanlagras i dag även styrstavar från kokvattenreaktorer samt härdkomponenter. SKB har tillstånd att lagra 8 000 ton bränsle i anläggningen. Enligt dagens prognoser

beräknas denna lagringsmängd nås 2023. Bassängerna kan rymma totalt cirka 11 000 ton bränsle och SKB planerar att 2018 ansöka om att utöka lagringskapaciteten i Clab. SKB planerar att kapsla in bränslet i en ny anläggningsdel i anslutning till Clab och driva båda anläggningsdelarna som en integrerad anläggning, Clink. Clink dimensioneras för att kunna kapsla in 200 kapslar per år. Ansökan enligt kärntekniklagen om att få uppföra inkapslingsanläggningen och att få inneha och driva den som en integrerad anläggning med Clab lämnades in 2006. SKB har inlämnat kompletteringar dels i oktober 2009, dels i mars 2011 samtidigt som SKB ansökte om tillstånd för Kärnbränsleförvaret, Kärnbräns- leförvaret.

35

Kärnbränsleförvaret

SKB lämnade i mars 2011 in en ansökan om att etablera ett slutförvar för använt kärnbränsle. Slutförvarsanläggningen kommer att bestå av en ovanmarksdel och en undermarksdel. Undermarksdelen utgörs av ett centralområde och ett flertal deponeringsområden samt förbindelser till ovanmarksdelen i form av en ramp för fordonstransporter samt schakt för hissar och ventilation. Deponeringsområdena, som tillsammans utgör förvarsområdet, kommer att ligga cirka 470 meter under marknivån och bestå av ett stort antal deponeringstunnlar med borrade deponeringshål i botten på tunnlarna. Efter att kapslarna placerats i deponeringshålen, omgivna av bentonitlera, fylls tunneln igen med svällande lera och försluts med en betongplugg. När allt bränsle har deponerats fylls även övriga utrymmen igen och anläggningarna ovan mark avvecklas.

Anläggningen ovan mark omfattas av driftområde, bergupplag, ventilationsstationer och förråd. Anläggningen dimensioneras för en deponeringskapacitet på 200 kapslar per år.

Transportsystem för använt kärnbränsle

Transportsystemet, som också används för transporter av låg- och medelaktivt avfall, består av fartyget m/s Sigrid, specialfordon och olika typer av transportbehållare. Använt bränsle transporteras till Clab i behållare (TB) med tjocka stålväggar försedda med kylflänsar för att kyla bort värme. En ny typ av transportbehållare (KTB) avses att tas fram för transport av inkapslat kärnbränsle från Clink till kärnbränsleförvaret. SKB planerar för att behållaren ska vara licensierad och tillgänglig inför det att provdrift av systemet inleds.

3.2.2.3. Anläggningar för forskning, utveckling och demonstration

Forskning och utveckling för inkapsling och slutförvaring av använt kärnbränsle behöver i många delar utföras i en realistisk miljö och i full skala. För detta ändamål har SKB tre laboratorier: Äspölaboratoriet,

Kapsellaboratoriet och Bentonitlaboratoriet. Laboratorierna ger också en möjlighet att demonstrera att barriärerna kan tillverkas och installeras med den kvalitet som krävs för att uppfylla kraven på långsiktig säkerhet.

Äspölaboratoriet

Äspölaboratoriet är beläget på ön Äspö norr om Oskarshamns kärnkraftverk och anlades under perioden 1990–1995. Verksamheten är en vidareutveckling av det arbete som tidigare bedrevs i Stripa gruva i Bergslagen. Laboratoriet består av en tunnel från Simpevarpshalvön, där Oskarshamns kärnkraftverk ligger, till södra delen av Äspö. På Äspö

fortsätter huvudtunneln i två spiralvarv ned till ett djup av 460 meter. De olika experimenten och demonstrationsförsöken äger rum i nischer och korta tunnlar som

36

grenar ut från huvudtunneln. Äspölaboratoriet har haft en central betydelse avseende utveckling, test och verifiering av teknik och metoder för de platsundersökningar som genomförts i Laxemar och Forsmark. Det spelar samma roll inför de kommande detaljundersökningarna i Forsmark. Laboratoriet används också till att undersöka hur barriärerna i slutförvaret för använt kärnbränsle (kapseln, bufferten, återfyllning, förslutning och berget) hindrar de radioaktiva ämnena i det använda bränslet från att nå markytan. Ett annat viktigt syfte är att utveckla och demonstrera metoder för att bygga och driva Kärnbränsleförvaret. I framtiden kommer anläggningen att användas för att utbilda och träna den personal som ska arbeta i Kärnbränsleförvaret. Laboratoriet kommer därför att vara i drift ungefär fram till dess att Kärnbränsleförvaret tas i drift.

Kapsellaboratoriet

Kapsellaboratoriet ligger inom hamnområdet i Oskarshamn och byggdes under perioden 1996–1998. På Kapsellaboratoriet testas och utvecklas tekniken för att svetsa botten och försluta locket på kapseln samt metoder för att kontrollera uppfyllnad av fastställda kvalitetskrav. SKB planerar att använda anläggningen för utbildningsändamål inför den framtida produktionen, bland annat inför driftsättningen av inkapslingen i Clink. Kapsellaboratoriet kommer därför enligt planerna att vara i bruk fram till dess att inkapslingen av det använda kärnbränslet påbörjas.

Bentonitlaboratoriet

SKB bedriver sedan 2007 forskning och utveckling i Bentonitlaboratoriet i Oskarshamn, Anläggningen ligger i direkt anslutning till Äspölaboratoriet och kompletterar de försök som görs där. I Bentonitlaboratoriet testar SKB bentonitens egenskaper och utvecklar metoder för att fylla igen förvarets tunnlar med återfyllningsmaterial och bygga pluggar för att försluta deponeringstunnlarna. De tester som genomförs i laboratoriet är ofta förberedande tester i olika skalor och omfattning inför tester i full skala på förvarsdjup i Äspölaboratoriet.

Remissinstansers synpunkter

Lokala säkerhetsnämnden vid Oskarshamns kärnkraftverk konstaterar att platsspecifika studier för avveckling av kärnkraftverken i Forsmark, Oskarshamn och Ringhals som beskriver avfallsinventarium, teknik och kostnader har slutförts under sommaren 2013. När kärnkraftverken rivs uppstår stora mängder rivningsavfall. Säkerhetsnämnden anser att berörda kommuners behov och synpunkter kring rivning av anläggningar måste beröras, särskilt konsekvenserna av olika tidplaner för rivning.

I dag mellanlagras den största delen av det långlivade avfallet, främst förbrukade härd- komponenter, i förvaringsbassänger på kraftverken och i Clab. Därutöver använder OKG Aktiebolag ett bergrum på Simpevarpshalvön (BFA) för torr mellanlagring av driftavfall. Drifttillståndet innehas av OKG Aktiebolag, men BFA är godkänt för mellanlagring av härdkomponenter från alla svenska kärnkraftverk. Säkerhetsnämnden konstaterar att mel-

37

lanlagringen utökas i Oskarshamn när härdkomponenter från övriga svenska kärnkraft- verk tas emot för torr mellanlagring. Säkerhetsnämnden anser att det bör klarläggas om befintliga markförvar på lång sikt kan avvecklas och hur detta i så fall ska ske.

Opinionsgruppen för säker slutförvaring (Oss) saknar en redovisning av de osäkerheter som är kopplade till den långsiktiga finansieringen av slutförvarsprojekten. Detta med hänvisning till att det finns tecken på att projekten kan vara kraftigt underfinansierade och att utredningar kring detta pågår och har genomförts. Uppgifter har framkommit att reak- torägarnas avgift till Kärnavfallsfonden i realiteten borde vara mycket högre än de nuva- rande 2,2 öre/kWh. Oss saknar också en redovisning av hur kärnkraftindustrins finansie- ringsansvar kan säkras vid t.ex. kortare driftstid på grund av förtida avveckling och/eller vid försämrade förutsättningar på ränte- och finansmarknaderna.