4. Låg och medelaktivt avfall
4.4. Markförvar
SSM redovisar i detta avsnitt synpunkter på kapitel 7, Markförvar, i SKB:s Fud-program.
SKB:s redovisning
SKB redovisar övergripande den nuvarande planeringen och förutsättningarna för om- händertagande av mycket lågaktivt avfall från kärnkraftverken. Av redovisningen framgår att avvecklingsplanerna för kärnkraftverken i Forsmark, Ringhals och Oskarshamn utgår från att markförvar ska finnas tillgängligt vid respektive anläggning, medan Barsebäcks- verket ställer sig positiva till ett centralt markförvar. I nuläget ingår dock sådant avfall som skulle kunna markförvaras i ansökningarna för SFR, vilket enligt redovisningen ger flexibilitet och handlingsfrihet. Som skäl anges att det i dag inte finns tillstånd att slutför- vara rivningsavfall i befintliga markförvarsanläggningar.
Sedan Fud-program 2010 har SKB bedrivit ett arbete i syfte att kartlägga avfallet från avveckling och rivning. Resultaten tyder på att cirka hälften av det lågaktiva avfallet kan vara aktuellt för slutförvaring i markförvar liknande de som i dag finns tillgängliga för driftavfall. SKB har under 2013 startat ett projekt i syfte att utvärdera om markförvar på ett miljö- och strålskyddsmässigt samt kostnadseffektivt sätt kan fungera som alternativt slutförvar, samt om konventionella avfallsanläggningar på något sätt kan utnyttjas. Visar det sig att så kan vara fallet avser SKB fatta beslut om det ska byggas ett centralt mark- förvar, eller om befintliga markförvar bör byggas ut och användas. Avsikten är att ta be- slut om de principiella frågorna under 2014, och göra efterföljande inriktningsbeslut un- der den kommande treårsperioden.
Remissinstansernas synpunkter
Boverket noterar att SKB utreder möjligheten att bygga ett centralt markförvar. Boverket ser positivt på att utnyttja möjligheten att källsortera mycket lågaktivt, kortlivat avfall vid
65
nedmontering och rivning av kärnkraftverken. Det bör också vara en fördel att detta material kan deponeras på en plats. Om det görs kan det vara lättare att upprätthålla kun- skap om lämplig hantering av materialet och områden för deponering kan begränsas.
Kävlinge kommun noterar att SKB argumenterar för att gå över till mindre kostnadskrä- vande förvaringsutrymmen för lågaktivt avfall i s.k. markförvar. Att mängder av lågaktivt och numera avklingat kärnavfall förvaras i SFR uppmärksammas i högre grad nu än i tidigare Fud-program vilket kommunen anser är bra. Resursslöseri har skett och först när det börjar bli ont om plats och kostnaderna ökar för att bygga ut SFR tycks industrin vilja utveckla metoder för att i ökad grad friklassa avfall, något kommunen anser bör utvecklas ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Det är enligt kommunens uppfattning i slutänden svensk industris konkurrenskraft det handlar och om medborgarnas pengar dvs. de som tvingas betala ett onödigt högt pris för kärnkraftselen.
Kävlinge kommun motsätter sig ett markförvar av kärnavfall på plats i Barsebäck och vidhåller att all förvaring ska ske i nuvarande och kommande SFR i Forsmark. Kommu- nen har också avslagit fastighetsägarens bygglovsansökan om att bygga ett sådant mark- förvar på kärnkraftverkets hamnområde då detta strider mot gällande detaljplan. Kommu- nen måste säkerställa att inget permanent lager finns på området under eller efter riv- ningsfasen av BKAB:s anläggningar. I dagsläget finns inget som garanterar att en rivning blir av och skräckscenariet är om regeringen i ett framtida beslut skulle göra som i Tysk- land och tvinga industrin att i varje kärnkraftskommun anlägga ett slutförvar.
Lokala säkerhetsnämnden i Oskarshamns kommun noterar att utifrån den kunskap som finns om friklassningskrav och krav som ställs på dagens markförvar, bedömer SKB att ungefär hälften av rivningsavfallet kan friklassas eller placeras i markförvar. Säkerhets- nämnden bedömer att friklassning av såväl material, lokaler, byggnader och mark bör innebära att dessa resurser kan återvinnas eller användas för annan verksamhet, vilket innebär en hushållning med naturresurser som är positiv från miljösynpunkt. Nämnden noterar att OKG i sin platsspecifika studie om avveckling framhåller att målet är att hela området ska friklassas och kunna användas för annan industriell verksamhet. Säkerhets- nämnden vill understryka vikten av att det målet uppfylls så att det friklassade området kan användas för andra ändamål
Lokala säkerhetsnämnden noterar vidare att markförvar används för att slutförvara avfall med mycket låg aktivitet. I dag finns markförvar på industriområdena vid kärnkraftverken Forsmark, Oskarshamn och Ringhals samt i Studsvik. SKB undersöker möjligheten att bygga ett markförvar för mycket lågaktivt avfall från nedmontering och rivning av kärn- kraftverken. Efter cirka 50 år har radioaktiviteten i detta avfall sjunkit till så låga nivåer att det kan friklassas från strålskyddssynpunkt. Om SKB kommer fram till att ett centralt mellanlager bör anläggas anser säkerhetsnämnden att etableringen bör blir föremål för en
66
liknande platsvalsprocess som för lokaliseringen av slutförvaret för långlivat avfall (SFL).
Naturskyddsföreningen och Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning (MKG) har noterat att det framtida huvudalternativet för slutförvaring av det mest lågaktiva och kort- livade radioaktiva avfallet från nedmontering och rivning är, enligt tillståndshavarna för kärnkraftverken, markförvar. I nuläget planeras detta avfall att deponeras i ett utbyggt SFR. Föreningarna anser att det inte finns anledning att sänka den långsiktiga säkerheten för slutförvaring av radioaktivt avfall från rivning av reaktorer på detta vis eftersom det inte kan vara fråga om användning av bästa möjliga teknik.
Östhammars kommun konstaterar att delar av det avfall som i dagsläget planerar att för- varas i SFR är mycket kortlivat lågaktivt avfall som skulle kunna förvaras i markförvar istället. Kommunen undrar därför om markförvar visar sig vara fördelaktigt, vilken mil- jömässig nytta skulle då ett centralt markförvar kontra markförvar vid varje kärnkraftverk ha och om deponeringsdispensen kan vara befogad för denna typ av avfall. Kommunen undrar också över om utredningen samt efterföljande beslut kommer att fås i tillräckligt god tid för att hänsyn ska kunna tas till detta i samband med prövningen av ansökan om att bygga ut SFR.
Kommunen anser också att vid lokalisering av eventuellt/eventuella markförvar bör hän- syn tas till högsta troliga havsnivå samt tillgänglig plats.
SSM:s bedömning
Redovisningen av arbetet med markförvar är relativt begränsad och det saknas referenser till planerade åtgärder enligt redovisningen av Fud-program 2010. Vidare är redovisning- en begränsad till frågor kopplade till omhändertagande av sådant avfall som uppstår vid nedmontering och rivning av kärnkraftverken, någon redovisning av omhändertagandet av motsvarande driftavfall ges inte.
Av redovisningen framgår att ett principiellt beslut om det fortsatta arbetet ska fattas sam- tidigt som SKB avser att lämna in en ansökan om utbyggnad av slutförvaret för kortlivat avfall, vilken även ska omfatta det mycket lågaktiva avfallet. Frågan om vilka krav som ska ställas på markförvar har varit föremål för olika utredningar under senare år, bl.a. inom ramen för en lagutredning rörande översynen av lagstiftningen inom strålsäkerhets- området (SOU 2011:18). Vilka krav som kommer att ställas, t.ex. frågan om ett fortsatt undantag till förbudet att deponera brännbart avfall, kan således påverka möjligheterna till fortsatt deponering av delar av avfallet.
En begränsning av mängden deponerat brännbart och annat nedbrytbart organiskt avfall skulle vara i linje med vad SSM och flera remissinstanser förde fram i granskningen av Fud-program 2010. SSM framförde i granskningen att sådant avfall som kan återvinnas
67
eller återanvändas på ett miljö- och strålskyddsmässigt samt kostnadseffektivt sätt, inte bör deponeras i slutförvar. Motsvarande synpunkter förs fram i remissyttranden över Fud- program 2013 och en ökad grad av källsortering och resurshushållning efterlyses. Utöver att främja hushållningsaspekterna (t.ex. genom energiåtervinning av brännbart avfall) skulle en begränsning av deponerad mängd brännbart och annat nedbrytbart organiskt avfall, dessutom leda till en långsiktigt säkrare funktion av markförvarens tätskikt och därmed dess långsiktiga funktion. SSM anser att dessa frågeställningar behöver adresse- ras av SKB och tillståndshavarna i det fortsatta arbetet.
Under senare år har vissa tekniska frågor varit föremål för särskilda utredningar i regi av de olika tillståndshavarna. SSM anser att SKB i det redovisade Fud-programmet mer ingående borde ha beskrivit det arbete som har genomförts.
Rörande lokaliseringen av ett centralt markförvar ser SSM positivt på att SKB även avser att utreda möjligheten till samlokalisering med en konventionell avfallsanläggning. Enligt SSM är det i sig inget självändamål att markförvaren etableras vid de nuvarande kärntek- niska anläggningarna, tvärtom kan det finnas fördelar med en samförläggning t.ex. vad gäller samordning av kontroller och övervakning på lång sikt. En förläggning vid en kon- ventionell avfallsanläggning innebär också att en förläggning nära kusten kan undvikas, vilket även det kan säkerställa en långsiktigt säkrare funktion med hänsyn till eventuella havsnivåförändringar.
Frågan om slutförvaring av lågaktivt avfall i markförvar kan även behöva adresseras till- sammans med andra slutförvar för kärnavfallet i syfte att helhetsoptimera omhänderta- gandet avfallet. Enligt SKB:s nuvarande planer ska allt lågaktivt avfall (som inte kan friklassas) från rivningen av kärnkraftverken slutförvaras i bergssalar som motsvarar BLA i det befintliga SFR.