Besluten inskränker medlemsstaternas fiskala autonomi

internprissättningssituationer alltid innehåller flera beskattningsjurisdiktioner.211 Om en medlemsstat intar positionen att ett visst underlag inte ska tas upp till beskattning inom denna medlemsstat utan i någon annan medlemsstat, och denna medlemsstat tar upp underlaget till beskattning, är det svårt att se att ett statsstöd i meningen av en medlemsstat riktade subventioner till ett eller ett fåtal företag föreligger – förutsatt att bedömningen tillämpas enhetligt för samtliga företag i jämförbara situationer. Även om den andra medlemsstaten inte tar upp underlaget till beskattning, är det enligt mig problematiskt att tillämpa statsstödsreglerna på så sätt att de ställer upp krav på den första medlemsstaten att beakta huruvida andra medlemsstater beskattar vissa händelser och att anpassa sin skattelagstiftning utifrån hur andra medlemsstater beskattar affärshändelser, då detta vore ett rejält ingrepp i medlemsstaternas fiskala autonomi. Konfliktytan mellan medlemsstaternas fiskala autonomi och statsstödsbestämmelserna kommer att diskuteras vidare i följande avsnitt.

4.4 Besluten inskränker medlemsstaternas fiskala autonomi

Som beskrivits ovan är det tveksamt att kommissionens beslut har stöd i praxis från EU-domstolen. Detta tyder på att kommissionen vill utvidga statsstödsrätten eller åtminstone få prövat om statsstödsrätten kan tillämpas på så sätt som görs i besluten.212 Besluten riktar sig mot medlemsstaternas skattehantering av stora multinationella företagskoncerner, som kommissionen tycks anse betalar för lite skatt. I anslutning till att kommissionen beslutade att förhandsbeskeden till Fiat i Luxemburg och Starbucks i Nederländerna utgjorde otillåtet statsstöd uttalade kommissionen att alla företag, stora som små, gränsöverskridande eller inte, bör betala deras beskärda del (eng. fair share) av skattebördan.213

Det har anförts att kommissionens beslut rörande internprissättningar tyder på att kommissionen försöker använda statsstödsbestämmelserna för att motverka skadlig skattekonkurrens mellan EU:s medlemsstater och för att verka för skatteharmonisering inom EU.²¹⁴ Nederländerna har till exempel som ett svar på kommissionens beslut i

211 Forrester s. 31.

212 Se t.ex. Forrester s. 31 och 35.

213 Kommissionens pressmeddelande den 21 oktober 2015 (IP/15/5880), Commission decides

selective tax advantages for Fiat in Luxembourg and Starbucks in the Netherlands are illegal under EU state aid rules.

47

Starbucks infört en rad skatteflyktsbestämmelser som tidigare inte varit aktuella.215 Enligt mig är hypotesen plausibel i och med vad som tidigare anförts i detta avsnitt. Vidare finns idag ett fokus på skattekonkurrens och aggressiv skatteplanering som inte funnits i unionens tidigare historia, och EU har uttryckligen uttalat sin ambition att motverka skadlig skattekonkurrens.216

Med skattekonkurrens menas här staters konkurrens om skattebaser genom sina allmänna skattesystem. En stat kan till exempel försöka attrahera utländska företag att etablera sig inom denna stat genom att sänka den allmänna bolagsskatten. Skattekonkurrens anses ofta vara skadlig då den kan resultera i ett race to the bottom där medlemsstater tvingas fortsätta sänka skattekvoten vilket till slut leder till ett underskott av offentliga nyttigheter.²¹⁷ Vidare kan skattekonkurrens leda till att den reducerade skattebasen kompenseras med ökad beskattning av orörliga beskattningssubjekt såsom inkomst, fastigheter och konsumtion, vilket kan anses utgöra en orättvis fördelning av skattebördan.218 Enligt viss teoribildning är skattekonkurrens istället bra för de iblandade staterna då den ökar nationalinkomsten, handeln och exporten och minskar arbetslösheten.219 Skattekonkurrensen hindrar staterna från att upprätthålla en beskattningsnivå som överstiger den som är nödvändig för att täcka statens utgifter och fungerar på så sätt välfärdshöjande.²²⁰

Jag kan sympatisera med ändamålet att begränsa skattekonkurrens då det enligt mig finns goda skäl att anta att åtminstone viss skattekonkurrens är skadlig för samhället och EU i stort. Det problematiska är dock den metod som kommissionen använder för att förhindra skattekonkurrens.

Till att börja med är det tveksamt om utnyttjandet av statsstödsreglerna för att förhindra skattekonkurrens utgör en ändamålsenlig tillämpning av reglerna.221 Som har beskrivits i denna uppsats syftar statsstödsbestämmelserna till att motverka subventionering av en utvald krets av företag och därigenom förhindra diskriminering av jämförbara företag. Av den anledningen innehåller artikel 107.1 FEUF ett

215 Bacon s. 5.

216 Forrester s. 29.

217 Kube, Reimer, Spengel s. 251.

218 Forrester s. 29.

219 Forrester s. 29.

220 Kube, Reimer, Spengel s. 251.

48

selektivitetskriterium som resulterar i att generella åtgärder som ger samtliga företag en mer fördelaktig behandling inte är otillåtna enligt bestämmelsen.

Vidare anser jag att, om statsstödsreglerna används för att förhindra skadlig skattekonkurrens, så riktas de explicit mot medlemsstaternas fiskala autonomi på ett sätt som inte är önskvärt. Statsstödsrätten innebär givetvis redan en inskränkning i medlemsstaternas fiskala autonomi på så sätt att medlemsstaterna måste respektera de EU-rättsliga konkurrensreglerna, även vid utformandet av sin fiskala politik. En viss begränsning av den fiskala autonomin är nödvändig för europeisk integration och för att EU-rätten och konkurrensrätten ska få ett effektivt genomslag. Utan dessa begränsningar skulle medlemsstaterna allt för lätt kunna kringgå dessa regelsystem genom skatteåtgärder. Den fiskala autonomin bör dock enligt min mening respekteras så långt det är möjligt och ytterligare begränsningar bör i största mån undvikas med tanke på att medlemsstaterna lämnat den fiskala politiken utanför EU:s kompetensområde och för att bibehålla största möjliga legitimitet i EU-samarbetet. Detta gäller särskilt om den fiskala autonomin riskerar att begränsas genom en tveksam tillämpning av EU-rättsliga verktyg, utifrån deras ändamål.

Att statsstödsreglernas ändamål inte är att begränsa medlemsstaternas inbördes skattekonkurrens blir enligt min mening särskilt tydligt vid en jämförelse med artikel 116 FEUF. Enligt artikeln kan kommissionen om den finner att en skillnad mellan bestämmelser i medlemsstaternas lagar eller andra författningar framkallar en snedvridning av konkurrensvillkoren på den inre marknaden som behöver elimineras, samråda med de medlemsstater som saken gäller. Om detta samråd inte leder till ett avtal som eliminerar snedvridningen så ska Europaparlamentet och rådet utfärda nödvändiga direktiv för att eliminera snedvridningen. Artikeln ger således rådet möjlighet att agera med kvalificerad majoritet när en medlemsstats skattebestämmelser är radikalt annorlunda från andra medlemsstaters, till exempel när skattebördan i en medlemsstat är radikalt lägre än i övriga medlemsstater, och detta leder till en snedvridning av konkurrensen på den inre marknaden.222 Artikeln har dock aldrig tillämpats av rådet, trots återkommande klagomål rörande skadlig skattekonkurrens inom unionen.²²³ Det faktum att det finns en fördragsartikel som på ett till synes ändamålsenligt sätt kan användas för att ingripa mot skadlig skattekonkurrens, samtidigt som det är svårt att förena

222 Quigley s. 149 f.

49

statsstödsbestämmelsernas ändamål med en sådan tillämpning, talar enligt min mening emellertid starkt för att artikel 107.1 FEUF inte ska användas för att bekämpa skattekonkurrens.