Bestämma ljudlandskapets gränser

I synnerhet intresserade mig tillvägagångssätt som Schafer:s ljudpromena- der och över huvud taget aktiviteter och mötespunkter där man kom i kon- takt med människor och där man bidrog till ljudlandskapet genom att själv

skapa ljud, delta, förändra och gå i dialog med miljö och människor. Jag såg

stora möjligheter i Schafer:s deltagande metoder, så som ljudpromenader, eftersom jag för att lyckas med mitt projekt att komponera IM behövde kunna få människor motiverade att interagera.

Vad konstituerade en vardagsmiljö som en park för människor? Hur skulle jag se på parken utifrån deras synvinkel för att kunna komma med egna motiverande förslag som de ville bemöta? Var det motiverande om det skapade trygghet, lugn, karaktär, identitet? Vad motiverade och inviterade till interaktion, skapande och inspirerade till samhandling? Vad skapade konflikt, provocerade eller stötte bort människor?

Jag förde dessa diskussioner först med Schafer på Malmö Högskola 1999 där han höll en workshop med oss doktorander och en föreläsning om Changing Soundscapes inom ramen för Skiften147 (ovan s. 20) för allmän- heten. Han sa att han inte var intresserad av teknologi utan hänvisade mig till Barry Truax.148 Senare diskuterade jag samma frågeställningar med Helmi Järviluoma och hennes team av forskare när jag fick chansen att un- der vårvintern 2000 delta i en uppföljning av Schafer:s Five Village

Soundscapes, 25 år senare. Det var när projektet Acoustic Environment in Change år 2000 besökte glasbrukssamhället Skruv i Småland, en av 5

Europeiska byar som Schafers team studerat.149 Under en veckas tid var jag deras svensktalande assistent och hjälpte till med dokumentation, inspel- ningar och intervjuer. I samband med utgivningen av en antologi om pro- jektet skrev jag en artikel om projektet som byggde på följande resone- mang.150

Då år 2000 diskuterade vi metoder utifrån mina perspektiv och frågor på att vidareutveckla Schafer:s deltagande metoder. Jag påpekade att jag tyckte det fanns problem kring att upprepa dokumentationer, inspelningar, prome-

Järviluoma 2002a, b, 2009, Vikman 2002, 2007 s. 81-100, http://www.6villages.tpu.fi hämtad 12 mars 2012

150

nader och samtal som Schafer gjort 25 år tidigare. Hur lockande det än var att göra om samma undersökningar för att få en jämförelse så var det för mig en fråga om vad man ville ha ut av undersökningen.

Nu kunde man invända att mitt syfte var ett annat eftersom jag skulle för-

ändra ljudmiljön i den Musikaliska parken mycket mer än vad man normalt

gjorde under en ljudpromenad. Kanske skiljde detta sig alltför mycket från att analysera en ljudmiljö. När jag gav mig ut i den befintliga Augusten- borgsparken sökte jag ledtrådar till hur man kunde omforma miljön musi- kaliskt och fysiskt för att få människor motiverade att interagera och skapa. Detta var kanske inte överförbart till undersökningen i Skruv. Men om miljöer och människor i Skruv hade förändrats under de senaste 25 åren, fanns det då inte en risk att man gjorde om samma undersökningar, enbart av nostalgiska skäl, för att bekräfta det som man redan visste istället för att se skillnaderna, avvikelserna och sprickorna?151 Var det inte att göra Schafer:s politiska och etiska Soundscape projekt en björntjänst om man frös värderingar och metoder kring vad som varit bra och dåliga undersök- ningsobjekt 1975? Det vill säga det som varit sprängkraften i Schafer:s projekt: att inte gå med på vedertagna analysmetoder för visuella media utan uppfinna nya och därigenom bidra till att utveckla kunskap om ljud- miljöfrågor, för det bästa för människor istället för att enbart följa metoder inom ett etablerat vetenskapsområde. Skulle inte vår tids etiska problem och politiska debatt få genomsyra det människor var upptagna av idag?

Både de vetenskapliga metoderna och synen på ljudlandskapet som medium hade förändrats sedan 1975. Synen på resultatens status som kunskap i för- hållande till kontext och mänskliga och tekniska aktörer som ingick hade också genomgått en förändring från en strukturalistisk till en poststruktu- ralistisk syn. Från att sanningen fanns i de bakomliggande strukturerna till att det låg i användningen och tolkandet av en mängd aktörer som kunde vara strukturer, personer, musik, teknik, maktförhållanden och sociala re- lationer.

Naturligtvis kunde det ligga ett värde i att noteringar från upprepade pro- menader varje morgon fördes in i diagram och jämfördes med Schafer:s re- flektioner av promenader på samma plats 25 år tidigare. Men hur relevanta var dessa reflektioner för vad människor upplevde som meningsfullt i sin ljudmiljö och hur de tyckte att den hade förändrats? Vad sade detta om hur de använde sin miljö och relaterade till ljud och andra aktörer i landskapet? Kanske använde man inte längre just den delen av Skruv som Schafer hade undersökt tidigare. Kanske hade den förlorat sin relevans för nutidens män- niskor. Om det var så, hur skulle i så fall vi som forskare kunna upprätthålla

151

vår reflexivitet och våga experimentera med metoder som gav relevanta svar, samtidigt som vi måste repetera alla Schafer:s undersökningar? En fråga som jag särskilt intresserade mig för var hur man kunde motivera människor att gå i dialog kring frågor om vad de upplevde som meningsfullt i sin ljudmiljö. Vid ett tillfälle gjorde jag och en kollega intervjuer med en vänlig äldre man på glasbruket i Skruv. Han svarade mycket snällt och upp- riktigt på våra frågor och det var inte brist på god vilja, men det märktes att han blev matt över vår långa lista med intervjufrågor. Kanske fanns det andra alternativa tillvägagångssätt att nå kunskap om vad som var menings- fullt i mannens ljudmiljö och som inte krävde intervjufrågor? Kanske fanns det metoder som bättre passade oss 25-30 åringar som ställde frågorna? Visst gav glasbruket den lilla byn Skruv en viktig identitet, men genom att upprepa och återigen dokumentera det som var relevant för Schafer:s team för 25 år sedan, bortsåg vi kanske från andra lika relevanta historier år 2000. Det fanns kanske andra ljudmiljöer och mötesplatser med människor som vårt metodval redan uteslutit utan att vi reflekterade över det. Kanske vi också skulle ha intervjuat någon på populära platser som bensinmacken, da- giset eller biblioteket med internetuppkoppling. Det sista fanns inte 1975 och är något alla bibliotek med självaktning skulle ha år 2000. Kanske skulle vi istället för att presentera en ambitiös lista med frågor ha bett att få följa med mannen när han åkte till bensinmacken, ordnat en fest för alla i byn, och att det kunde ha lett till att han och de andra berättat andra historier som inte hade så mycket med oss forskare att göra. Kanske hade dessa eller andra tillvägagångssätt sagt mer om hur de upplevde det att leva i Skruv som ljudlandskap år 2000.

Noora Vikman som deltog i Skruv och vidare runt i Europa skrev i en arti- kel som ingick i hennes doktorsavhandling om vikten av att i liknande fält- studier vara modig och ta individuella beslut, våga experimentera och testa många metoder.152 Jag var enig med henne och hoppades naturligtvis att jag vågade experimentera och testa många metoder. Men jag trodde samtidigt att det för mina syften, där uppgiften från början varit att förändra ljudland- skapet, behövdes ett mer omfattande och aktionsforskningsinriktat (s. 23) experimenterande. Jag menar att det i Schafers metoder som ljudpromena- der (soundwalks) och händelsekartor (sound event maps),153 där forskaren själv skall bidra till sitt ljudlandskap och delta aktivt, ligger de nödvändiga analytiska och praktiska verktyg för att ställa meningsfulla och välreflekte- rade frågor om handlingsmönster, maktförhållanden, identitet, m.fl. Kanske handlar det om att bättre närläsa vad Schafer och hans kollegor faktiskt gjorde. Kanske behöver praktiskt intresserade designforskare vars mål är

152

Vikman 2007, s. 83-84

153

förändring och inte bara analys i högre grad använda och utveckla Schafers metoder vidare.

Jag behövde förstå vad som kunde ske, dvs. vilka handlingar som kunde ske, när jag förde in datormedier som i sig möjliggjorde förändring av ljud- landskapet genom den interaktiva musiken. Detta för att begripa av vad och hur personer kunde motiveras att interagera i olika situationer. Det skulle då inte endast varit en fråga om att få information ur en person. Det skulle inte heller varit fråga om att vara personlig istället för opersonlig, även om jag tror att det första kunde ha hjälpt. Om mötet inte var relevant för individen och jag som forskare inte var förtroendeingivande skulle jag inte få motive- rade, personliga svar och interaktioner i utbyte. Risken att få svar som de ut- frågade trodde att jag ville ha, eller påverkades av mig som person, var ändå en del av förutsättningarna.

De slutsatser jag drog av mina erfarenheter i Skruv var att jag för att kunna använda mig av Soundscaping-metoder inom IM måste söka efter kunskap i bredast möjligaste mån. Det betydde att jag både ville ha informella samtal och intervjuer med innevånare, såväl som beslutsfattare. Jag borde under- söka fysiska, sociala och politiska dimensioner som infrastruktur, stads- planering, demografi, transport, och skolor. Jag borde också gå i detalj och följa olika människor som använde parken, undersöka på vilket sätt de an- vände den och varför de upplevde det som meningsfullt i sin vardag. Med denna kombination av uppifrån- och nerifrånperspektiv, ökade möjlighet- erna att ta reda på hur människor rörde sig och förhöll sig till den befintliga miljön i parken. Detta utan att jag kunde sia om hur den framtida inter- aktionen med musiken skulle bli. Men, min hypotes var att det ökade förut- sättningarna för att designen i större grad skulle vara relevant och motive- rande för dem som bodde i och använde området.

Men i tillägg till analyserande metoder hade jag i egenskap av praktiker, kompositör en fördel, eftersom jag kunde skapa något som jag satte ut och provade i miljön. Något som människor som besökte parken kunde respon- dera på och som jag därför fick reaktioner på. Jag var inspirerad av Schafer:s ljudpromenader där man genom att göra ljud på sina promenader bröt gränsen mellan forskare och forskningsobjekt (om det någonsin funnits en klar sådan gräns) och att man kunde få reaktioner från andra människor i omgivningen. Men så var det ju också mitt mål att jag skulle få respons från de som använde den Musikaliska parken.

Med utgångspunkt i dessa reflektioner kring ljudlandskapet i Skruv, om den befintliga parkmiljön i Malmö, de sociala handlingar som utspelade sig un- der mina ljud- och lyssnarpromenader, började jag formulera vilka krav detta ställde på designen av miljön och komponerandet av musiken. Detta var krav som förändrades och utvecklades med projektet och med att mina kunskaper och erfarenheter växte.