Det går inte att tänka bort samhället från socialt arbete i allmänhet. De olika svårigheter och möjligheter som människor möter och brottas med skapas och upprätthålls i en viss kontext där sådant som traditioner, va-nor och livsstilar, regler har betydelse för att sociala problem överhuvud-taget uppstår, hur de gör det, vilken form det sker inom och vilken bety-delse de får för enskilda och grupper. Uppmaningen som samhällsarbetet riktar till det sociala arbetet är på ett sätt enkel: i konsekvens med att svå-righeter och möjligheter på samhällelig nivå är så intimt kopplade till de sociala problemen, bör det sociala arbetet följdenligt agera för förändring på denna nivå. Detta innebär såväl att stärka de sammanhang och krafter som verkar för att goda levnadsmiljöer ska främjas som att minska in-flytandet från sådana som verkar i motsatt riktning. Och då ett livaktigt, hållbart och demokratiskt samhälle förutsätter aktiva medborgare bör samhällsarbetet bygga på reell delaktighet för de involverade, transparens i processerna som god insyn och kritisk granskning av den egna rollen, inte minst för att syna invanda föreställningar om vad den egna (expert) rollen innebär (Alinsky, 1971; Freire, 1972). Frågan kvarstår dock: vad är då samhället, och mer precist: vad är det för krafter i samhället som samhällsarbetet riktar sig mot att stärka?
En del av ett svar kan ges genom att relatera till stora teoribyggen kring samhällets övergång från en bas i lokala gemenskaper (oaktat ojämlikheter i sådana) till ett varuproduktions- och marknadspräglat samhällssystem. I denna övergång finns en tendens att människors rela-tioner till varandra förlorar sin direkthet och får ett mer distanserat mark-nadsliknande drag genom att utbytet av tjänster och varor medieras av den anonyma marknadsekonomin (Tönnies & Harris, 2001). Eller med Habermas (1988) begreppsbildning kring system och livsvärld, där män-niskors sammanhang under senare delen av moderniteten kolonialiserats av å ena sidan marknaden och å andra av det offentliga systemet. Kvar
lämnas allt mindre utrymme åt människor att själva uppleva inflytande och kontroll över sin tillvaro. Man skulle också kunna lägga till Grano-vetters (1973) diskussion om att lokalsamhällen riskerar att förlora sitt kitt av igenkännande, där människor skapar och upprätthåller band till varandra i vardagen. Många av dessa band är inte särskilt djupa eller starka, utan har sin styrka i att de är svaga. De består av sådant som vardagliga hälsningar, nickningar, kortare utbyten i mataffären osv och skapar en känsla av trygghet och igenkänning – man är del av något och blir bekräftad i den rollen. När sådana svaga band försvinner skapas en känsla av att vara anonym och även en ökad risk för att känna sig otrygg (Ringsby Jansson, 2002). Det finns många fler sådana förståelseramar som visar hur samhället har förändrats och med detta de livsvillkor som erbjuds, men för att inte fastna i dessa kan man mer avgränsat se till vad ett (lokal)samhälle kan innebära.
Ibland blir man avundsjuk på ord som finns på andra språk. Så är det med kärnbegreppet i samhällsarbete. Tillgången till ordet ”community” i svenskan hade varit en välsignelse för samhällsarbete (community work).
Då hade vi haft ett ord som täckte in något som kunde avse en geogra-fiskt avgränsad plats, en gemenskap bland människor i ett lokalsamhälle eller en grupp som samlats på något sätt för att de har gemensamma intressen att verka för. Det skulle inte ens behöva vara frågan om männ-iskor boende på samma ställe, som ett bostadsområde. Det kan också vara frågan om icke platsbundna, virtuella gemenskaper, så som ”gay and lesbian community”, eller grupper med i vissa avseenden gemensam bakgrund ”the Pakistan community” osv. I brist på en direkt motsvarig-het till ordet community får vi nöja oss med att ovan ha angett dess olika konnotationer som tillsammans ger en ingång till vad det är frågan om.
Näraliggande beteckningar på svenska kan vara grannskap – här saknas dock kopplingen till andra former av gemenskap än den som grundar sig på geografi, eller just ”gemenskaper”, men då riskerar vi att förlora kopplingen till geografin. I community-begreppet finns också en tydlig koppling till identitet, man räknar sig till eller på något sätt relaterar till något som har betydelse för hur man uppfattar sig. Fuchs (2012) anger fyra komponenter i vad community kan avse som tillsammans ger vid handen att det rör sig om någon form av identitetsbärande gemenskap.
Denna kan relatera till en viss plats som har betydelse för personens själv-uppfattning, beteendemönster och värden.
1. En plats eller ett geografiskt område där ens behov av näring/ut-komst/stöd tillgodoses
2. Ett mönster för social interaktion
3. En symbolisk identifikation som ger mening till ens känsla av per-sonlig identitet och en känsla av tillhörighet
4. Ett värdesystem, normer och moraliska koder som ger en känsla av tillhörighet till en sammanknuten helhet
Bland unga personer är det mycket vanligt att det egna bostadsområdet är en del av hur man uppfattar sig och värderar andra på. Olika områden relaterar samtidigt till varandra hierarkiskt där vissa platser från en eller annan utgångspunkt uppfattas bättre att komma ifrån än andra. Av bety-delse här är att denna värdering inte stannar vid själva platsen, utan också har följdverkningar för de som bor där. De ungdomar som kommer från områden med dålig stämpel hamnar därför inte sällan i ett försvarsläge såväl vad gäller bostadsområdet som av sig själva. En del kanske väljer att motarbeta själva stereotypen kring området – området är inte så som du/
den allmänna bilden. Andra kan välja att identifiera sig med stereotypen och själv bygga vidare, exempelvis myten om den farliga förorten där man måste vara tuff för att klara sig (Liljeholm Hansson, 2014). Andra kanske försöker skapa en distans mellan sig själv och bostadsområdet – jag kom-mer därifrån, men jag är inte ”sådan”. Det viktiga är att angivelsen av bostadsområdet inte är någon neutral information, utan föreställningar om området provocerar till någon form av (för)svar relaterat till den egna personen, vilket i konsekvens borde innebära att samhällsarbetet på olika nivåer verka skulle för att det egna bostadsområdet blir något man kan känna tillhörighet till och stolthet över.
Säger man att man bor i Backa, då måste man förklara sig. Alltså, för annars tar dom: ”Så jaha, du bor i Backa, då är du sån!” Ja, alltså jag bor i Backa fast jag bor i den lugna delen, säger jag då. Jag umgås inte med dom som hål-ler på med dumheter – Jag gör inte det, jag gör inte det! [viftar med armarna]
För att dom ska fatta alltså. Alla bara: ”Jaha, så du är sån gangsterbrud då?”
Alltså, man måste förklara sig så jävla mycket.
(Forkby & Liljeholm Hansson, 2011b, p. 57)
En identitetsgivande gemenskap behöver inte vara platsbunden. Den kan handla om att man finner personer med liknande intressen och möts i den virtuella världen eller på andra platser. På detta sätt kan en del lyckas fri-göra sig från uppfattade tillkortakommanden i det lokala sammanhanget.
Som en ungdom som var med i föreningen Hikari Kai som träffades på nätet och på ungdomsmötesplatsen Meeths i centrala Göteborg:
Det är ju en vanlig grej med manga, man vågar ju inte berätta, jag vågade inte berätta till någon när jag gick i gymnasiet, för att ingen tyckte om det, ingen förstod manga förrän jag flyttade upp till Göteborg och träffade lika-sinnade. … jag var med från grunden och skapade Hikari … Då satt man plötsligt med likasinnade människor som delade samma sinne, samma sätt att tänka. Och man känner, äntligen, nu har man en plats åtminstone, att dela, att uttrycka sig. (Forkby, 2008a, p. 26)
Ett lokalsamhälles styrka kan analyseras utifrån hur starka inre samman-hållande krafter det finns (bonding capital) och hur relationerna till det övriga samhället ser ut (bridging capital). Ett välfungerande lokalsam-hälle behöver dels en upplevelse av någon form av lokal tillhörighet som uppstår genom inre utbyten och interaktion, dels kopplingar genom arbe-te och andra utbyarbe-ten med samhället utanför. Ett samhälle, eller identiarbe-tets- identitets-givande gemenskaper, kan ha mycket täta intern sammanhållande krafter men svaga kopplingar till yttervärlden. Här kan man tänka sig mindre bysamhällen där man såväl bor och arbetar i närheten. Men man kan också tänka sig det motsatta. En typisk sovstad med boende som pendlar till andra ställen för arbete och nöje har troligen stort överbryggande ka-pital, medan det inre samspelet med närboende kan vara litet då var och en kanske reder sig själv. Samhällsarbetarens uppgift kan här handla om att analysera hur de olika kapitalarterna fördelar sig, och hur det ser ut i olika grupper. Ett sätt att relatera sammanbindande och överbryggande kapital och identitetsfrågor ges av Perkins (i Fuchs, 2012) och anger med några exempel att det kan vara frågan om ganska små eller vardagliga saker som ger ett område styrka och en känsla av tillhörighet.
• A uppleva sig vara en del av e grannskap, inte bara ha någonstans a bo
• A dela intressen och bekymmer med personer i si
grannskap
• A känna sig anknuten ll grannskapet