Rektorerna anser att SSPF är ett viktigt forum för att förmedla oro om individuella elever, och då utbyta åsikter om vad som behöver göras för ungdomen och identifiera gemensamma handlingsplaner, kanske för att täcka upp hela dygnet och alla platser. De kan också se en nytta med SSPF genom att man får färsk information exempelvis från polisen som
ser saker som skolan inte ser, och vice versa. Man upplever inga problem att få samtycke från föräldrar att prata om deras barn på SSPF. Arbetet med SSPF och tillsammans med koordinatorn upplevs som verkningsfullt:
Till exempel i våras hade vi ett arbete kring en elev som vi uppmärksammade där det rådde stor social oro. Då var det ju flera individer också inblandade i det där, flera andra elever på skolan. Då kartlade vi alla de eleverna och försökte ringa in vem är det som spelar en central roll i det hela. Då ringar man ju in den. Istället för att påbörja ett arbete med flera elever samtidigt, påbörjade vi ett arbete kring den elev som vi tror var orsaken till mycket av det här som skedde på skolan, den oron som var. Det lyckades vi ringa in väldigt väl, och det lugnade ner sig. Så att, så ibland kan det handla om att sätta in rätt åtgärder kring rätt individ.
När det handlar om extraordinära situationer upplever rektorerna också att samverkan fungerar bra, och att man när det verkligen gäller kan lita på varandra:
Sedan var det Nancy-mordet och sedan var det de här Kortedala-händelser-na. Det blir lite av verklighetens prövostenar som gör att man dels tvingas till samarbete, dels att man liksom testar och får förtroende för varandra.
Men även om det finns en positiv inställning kring SPPF-möten bland rek-torer, finns det vissa som tycker att SSPF är mindre användbart eftersom det krävs samtycke från föräldrarna, vilket inte alltid ges. Trots detta häv-dar man att det ändå är värdefullt att träffa andra myndighetspersoner och kunna prata om konkreta individer och konkret problematik. Mötet däremot fungerar mer som en översiktlig väderprognos om hur vindarna blåser i området just nu.
I de få fall där man har det man ska, det vill säga då samtycke och kan prata om det, då kan det väl vara så att man får lite mer information. Men att egentligen, den egentliga nyttan som jag ser, det är att man före, under eller efter mötet pratar om konkreta saker som man har. Så det positiva sker inte så väldigt mycket på själva mötet.
Generellt menar rektor att samarbetet med olika myndigheter är gott.
Skolan används som ett forum för att nå eleverna, exempelvis har polisen varit och informerat om sitt arbete och den lokala fritidsgården infor-merar om sina aktiviteter under skolloven. Man har också regelbundna möten med polisen. Man saknar dock ett samarbete med den politiska ledningen, kanske inom SSPF, för att uppmärksamma dem om brister i politiken i Angered. Trots upparbetad samverkan med olika myndigheter känner personal inom skolan, likt andra myndigheter, att de lätt får ta ansvar för händelser som ligger utanför deras egentliga mandat.
Själva händelserna låg utanför skolan, det var ju på en söndag. Å andra sidan
var elever här och det var ju faktiskt så att just de eleverna plus några till var de vi hade en oro för. Så det går ju ändå inte att säga såhär ”det är inte vår grej”. Det var ju det mötet med föräldrarna skulle visa på och att de fick känna då att, att det var polisen och socialtjänsten också. Det var ändå så, ungefär som när någon är för mycket borta och vi har oro för någon, vi gör vad vi kan men sedan när vi har uttömt våra möjligheter då är det ju inte enbart eller ens i huvudsak vårt problem eller vår arbetsuppgift. Men det är ju en svår gränsdragning det där. Det var det arbetet som vi hade gjort innan så att det, det här med Bettan och samverkan inom den delen av SSPF, som funkar. Det är ungefär som när vi pratar om elever och skolorganisationen och liknande, organisation är väl bra men du klarar inte av vare sig elever, klasser eller samverkan med andra myndigheter om det inte är en relation.
Rektor betonar här också vikten av att ha en upparbetad relation med anställda på andra myndigheter för att samverkan ska fungera, något som kompliceras av den höga omsättning på personal som präglar både socialtjänsten och skolan. En tillitsfull relation till samverkanspartners och individuella tjänstemän är också viktigt för att anpassa arbetet efter områdets behov:
Det [kan vara som] att jag ringer upp dem och säger det ”jag har ingen lust att göra en orosanmälan för det kan, det kan vara till förfång både för elever och för familjen, men jag har denna oro. Vad kan vi göra? Finns det någon-ting som vi tillsammans kan göra? Kan vi erbjuda stöd via resursenheten istället, eller på något annat sätt så att de inte har direktkontakt med tjänst?”. Ibland är det så att människor häruppe är livrädda, därför social-tjänsten är likhetstecken med omhändertagande. I och med att de har sett det i närheten, grannens barn blev omhändertagna utan att de själva vet orsaken.
Sammanfattning
Rektorerna för högstadieskolorna i Angered beskriver en vardag där sko-lornas anställda arbetar under stark press. Att hålla eleverna från kri-minalitet är ett Sisyfosarbete, där samhällsutvecklingen uppfattas arbeta emot dem. Skolorna uppfattas vara påverkade mer eller mindre direkt av kriminaliteten i området, och exempel ges på droghandel utanför rektors fönster och vandalisering av lärares egendom. För att försöka nå ungdo-marna arbetar man för att försöka hålla föräldrarna informerade, men uppger att detta inte går friktionsfritt. Kunskapen, däribland om skolplik-ten är ibland bristande, och det kan vara svårt att få föräldrar att komma till skolmöten kring barnens utbildning. Men även de föräldrar som prio-riterar barnens skolgång kan ha svårt att förebygga skolmisslyckanden, eftersom stämningen och förväntningarna om goda prestationer kan vara låga för vissa grupper. Det är också en utmaning att hålla lärarna motive-rade och se till att de inte vänjer sig vid låga skolresultat som ett nödvän-digt normaltillstånd, eller att de blir uppgivna och förlorar styrfart.
Skolornas gemensamma strategi för att komma tillrätta med elevernas låga prestationer är att fokusera på närvaro. Alla skolor har ett sam-arbete med socialtjänstens resursenhet genom en trappstegsmodell för hanteringen av frånvarande elever och flera skolor har dessutom satsat på ”närvaroteam” som motiverar elever till att gå på sina lektioner, dels genom korridorsnärvaro, dels genom hembesök vid oanmäld frånvaro.
Det framkommer också en upplevelse om att en del andra myndighe-terna har gett upp hoppet om de mest kriminella ungdomarna, något som kan innebära en känsla av ensamhet i arbetet med denna grupp.