Biskopsgården ligger på Hisingen på Göta Älvs norra sida, men ändå nära centrum och med goda kommunikationsmöjligheter. Samtidigt är den avskild från näraliggande stadsdelar, delvis beror detta på det omkringliggande landskapet, delvis på bebyggel-sen. Området har en lång boendehistoria, men numera består bebyggelsen främst av stora områden med flervåningshus. Etableringen av den nuvarande Biskopsgården startade på 1950-talet, när man var i behov av bostäder åt arbetarna inom den snabbt växande industrin. På Hisingen låg alla storvarv samt Volvo. Till dessa arbetare erbjöd Biskopsgården en bostad nära arbetet. På detta sätt kunde även många finnar få en modern bostad i Biskopsgården.
Biskopsgården utvidgades genom att man byggde bostadskvarter enligt miljon-programmet. Förorten har främst kommunala hyreslägenheter, men på senare år har antalet bostadsrätter ökat, eftersom en del tidigare hyreshus har förvandlats till bostadsrätter. Den egentliga Biskopsgården innefattar tre områden; Södra och Norra Biskopsgården samt Länsmansgården. Stadsdelen kännetecknas av gatunamn som hänvisar till väderleksförhållanden, så som Vintervägsgatan eller Stormvädersgatan.
Enligt den nuvarande stadsdelsindelningen omfattas Biskopsgården även av Svarte-dalen och Jättesten.
Spårvägen delar Biskopsgården i två delar. På den ena sidan finns främst bostads-rätter, på den andra hyresrätter. Spårvägen trafikeras av tre linjer och resan till centrum tar ungefär en kvart. Arbetsplatser är det ont om och arbetslösheten är hög. I hyreslä-genheterna bor främst utomeuropeiska invandrare. Dessa storfamiljer lever trångt, eftersom det inte finns tillräckligt stora lägenheter i husen. Finnarna började redan tidigt att flytta till området eftersom många arbetade inom näraliggande industrier.
Merparten stannade kvar. Många flyttade tillbaka till Biskopsgården efter pensione-ringen. (Biskopsgården, Arbetsgrupp Stadsbyggnadskontoret 2008)
På senare år har Biskopsgården fått ett dåligt rykte på grund av flera incidenter med skottlossning. Oftast har det handlat om uppgörelser mellan kriminella gäng, där områdets övriga invånare bara slumpmässigt blivit inblandade. Trots oroligheterna vill invånarna inte gärna flytta från Biskopsgården, eftersom det är nära till naturen och förbindelserna till centrum är goda.
Grannfrun sa, att man inte längre törs gå till den där parken om somrarna. Där finns en stor damm, bänkar och stigar. Man har även gjort i ordning fina lekparker åt barn, men inte vågar man ta sig dit. (Seija Epäilys)
Angered
Angered innefattar egentligen flera stadsdelar som i form av satelliter ansluter sig till Angereds centrum. Angered uppgick i Göteborg relativt sent, 1967. Angered och Bergum var på den tiden självständiga socknar. Industrins tillväxt och behovet av arbetskraft utifrån tvingade Göteborg att skaffa fram nya landområden till bostadsbyggnation. I kraft av några politikers radikala beslut införlivades socknen med Göteborg och planla-des för att passa in som ett bostadsområde i enlighet med miljonprogrammet. Angered hade varit relativt glest bebyggt, men enligt planen skulle man bygga hem åt 130 000 invånare samt skapa 70 000 arbetsplatser. (Hansson m.fl. 2005, 6; Hanson mm. 1981, 330)
Etableringen av Angered är ett praktexempel på miljonprogrammet. Speciellt i Gårdsten genomfördes en storskalig industriell bostadsbyggnation. De färdiga beton-gelementen levererades till platsen och identiska husrader reste sig i det tidigare obe-byggda landskapet. Berg jämnades med marken för att bereda byggrund åt stora rader av flervåningshus. På goda grunder kan Gårdsten kallas för en betongförort. Standarden i själva lägenheterna var hög. Enligt folkhemsidealens principer var lägenheterna ljusa, köket var modernt och rummen lätta att inreda. I anslutning till bostäderna fanns en balkong och de största lägenheterna hade en extra toalett utöver badrummet. I husen fanns även en med fönster försedd tvättstuga. (Hansson mm. 2005, 8)
Angered är redan som en stad i sig, med sitt eget centrum och sina stadsdelar. Ang-ereds centrum invigdes 1978. Dessförinnan hade Gårdsten, Lövgärdet, Rannebergen,
Hjällbo och Hammarkullen blivit färdigställda. Redan då trafikerade snabbspårvagnen via Hjällbo och Hammarkullen till Angereds centrum, varifrån man med en anslut-ningsbuss kunde ta sig till de övriga satellitförorterna. Traditionellt har det bott många finnar i Angered, speciellt i Hjällbo och Gårdsten. I Angered har det funnits flera finska föreningar och i Gårdsten har det länge funnits en finsk folkhögskola som fortfarande är verksam som en mångkulturell läroanstalt.
I Gårdsten finns även Göteborgs enda finska seniorhus Akaciagården. I huset finns 47 seniorlägenheter, samt gemensamma utrymmen, bl.a. bastu, tvättstuga och allrum.
Akaciagården ägs av det kommunala företaget Gårdstensbostäder AB. Företagets infor-matör Anki Pettersson berättar att bostäderna, ettorna och tvåorna, är hyreslägenheter.
Hyrorna ligger i nivå med liknande bostäder i Gårdsten. Seniorbostäderna är avsedda för 55-plussare. Det finns en kö till boendet, men man behöver inte ha varit företagets hyresgäst tidigare för att få tillgång till bostäderna. Många sverigefinnar vill bo i en finskspråkig omgivning och upplever samverkan med grannarna som positiv, påpekar Anki Pettersson. (Pettersson, telefonintervju 31.5.2018).
Ett stenkast ifrån Akaciagården ligger ett finskt dagcenter, Iltatähti (Aftonstjärnan), som är en självständig förening. Där finns ordnad verksamhet och en gång i veckan serveras lunch till självkostnadspris. Iltatähti hade tidigare en anställd, men numera drivs centret med frivilliga krafter. På Lövgärdets äldreboende finns en finsk avdelning, Rauhala, som har bostäder för 12 åldringar, samt en demensavdelning, Onnela, med 8 Bild 7. Akaciagården, ett finskt seniorhus i Gårdsten. Bild: Jukka Tuominen.
platser. För att kunna bo i dessa måste man oftast stå i kö och i framtiden spås behovet av finskspråkiga tjänster inom vården växa. (Göteborgs stad, Stadsledningskontoret 2018)
För min egen del minns jag en direktsänd radiosändning som jag på 1980-talet gjorde från Gårdstens mest finska gata. En gårdsplan med rikligt med buskar och träd kantades av rader med trevåningshus. Från sina balkonger hojtade de boende över gården till varandra på finska. Barnen lekte traditionellt finska lekar på gårdsplanen, som kurragömma och brännboll. I hyreshuset fanns även en bastu som de finska hy-resgästerna hade byggt.
5. Materialet och metoden
Jag har intervjuat 29 personer som har flyttat från Finland och bor i Göteborgstrakten.
En del av dem är par (9), en del ensamboende kvinnor (8) och en del ensamboende män (3). De tidigaste kom till Sverige på 1950-talet, de senaste i slutet av 1970-talet. Några hade familj och barn redan vid flyttillfället, en var själv ett barn på tre månader då hen kom tillsammans med sina föräldrar, en var i skolåldern och flyttade tillsammans med sina syskon till fadern i Göteborg (Tabell 2).
Tabell 2. Intervjuobjekt.
kvinna man alla
Ensamboende 8 3 11
Par 9 9 18
Totalt 17 12 29
Många av berättarna hittade jag bland finska pensionärsföreningar i Göteborg. Jag besökte flera finska föreningar för att berätta om min varvsbok Raskas metalli (Tung metall), och i det sammanhanget berättade jag om mina planer på en bok om boendet.
Jag frågade samtidigt om det fanns några intresserade som ville berätta om sitt eget boende. Hälften av de intervjuade hittade jag på det här sättet. Några hade jag inter-vjuat redan tidigare för min bok som handlade om varvsarbetare (Lamér 2015), några anmälde sig när de hade hört om mitt projekt på annat håll och några kände jag till från andra sammanhang. Jag fick exempelvis veta om ett par som hade flyttat till Tur-kiet. De är representanter för den del av sverigefinnarna som under pensioneringen flyttar till varmare nejder. Merparten av de intervjuade kände jag inte sedan tidigare.
Några hade jag kommit i kontakt med via mitt radioarbete.
Min målsättning var att intervjua finnar som kom för att arbeta i Sverige under den stora flyttvågen under 1950–1970-talen. När det gäller paren jag intervjuat finns det några avvikelser från detta. Alla intervjuade har varit länge i arbetslivet, men var pensionerade vid intervjutillfället. Mina intervjupersoner har jobbat inom många olika branscher. De flesta inom industrin, några inom vården eller socialtjänsten. Några har bytt bransch eller yrke genom åren, några har omskolat sig till ett nytt yrke.
De som kom under 1950–1970-talen var unga då, men är i dag i pensionsåldern.
Barnen har flyttat hemifrån och många av dem har bildat egen familj. Jag har medvetet velat lyfta fram den så kallade första generationens boendeerfarenheter, det vill säga personer som har flyttat från Finland till Sverige. Till barnens familjer kan det möjligen
hänvisas ibland, men de innefattas inte av den här undersökningen. (Det skulle nog i sig kunna vara ett intressant forskningsområde.) Jag har velat höra sådana personers berättelser som inte själva skulle kommit sig för att teckna ner sina erfarenheter. Mål-sättningen har varit att dokumentera sverigefinnar som flyttat till Sverige under de stora flyttåren och som blivit bofasta i landet.
Ett halvstrukturerat frågeformulär har fungerat som stomme för intervjuerna (Bilaga), men samtalen har genomförts ganska fritt. Jag har spelat in samtalen och renskrivit dem. Därefter har de intervjuade fått läsa igenom sina egna berättelser, vid behov gjort rättelser och kompletteringar samt accepterat dem skriftligt. De flesta framträder med sina egna namn och har gett ett skriftligt medgivande till att deras berättelse publiceras i boken. I några fall har vi kommit överens om att använda ett täcknamn. Jag har redigerat texterna som finns i boken för att undvika upprepningar och höja läsbarheten. Jag har dock eftersträvat att bevara varje berättarens eget sätt att prata. För autenticitetens skull har jag i berättelserna bevarat allmänna sverigefinska uttryck (t.ex. insats, altaani, pentry). I slutet av boken finns en ordlista där orden är översatta till finska och rikssvenska.
Med ett undantag har jag träffat alla personerna i deras hem. Båda parterna i ett par har i princip varit närvarande under hela samtalet. Jag har oftast gjort intervjuer-na separat med båda två. Jag har blivit förutsättningslöst emottagen och jag är djupt tacksam att alla har förhållit sig öppet och vänligt till ”inkräktaren”. Det kan inte ses som en självklarhet att man i sitt hem släpper in en utomstående, som ställer, ofta även intima, frågor. Vi har suttit vid köksbordet eller i soffan i vardagsrummet. Jag har fått fråga fritt och gå omkring i hemmen. Med hemmet förknippas ofta även familjen. När diskussionen kommer in på barn eller barnens familjer har jag undvikit att använda namn. Vi pratar om sonen eller dottern och barnbarnen.
Berättelserna publiceras i kronologisk ordning, utifrån när berättaren har flyttat till Sverige för första gången. Partner kan ha lärt känna varandra först i Sverige, i dessa fall avgörs berättarordningen efter den som anlände först. Flyttåret har angivits i slutet av berättelsen. Mina intervjupersoner har, som jag tidigare nämnde, varit unga vid tid-punkten de flyttade till Sverige. De äldsta är födda på 1930-talet, de yngsta på 1950-talet.
Det är på sin plats att ställa frågan hur noggrant de kan minnas sin levnadsbana och sitt boende. Min utgångspunkt har varit att grunden för undersökningen är den egna berättelsen utgående från den som minns. Varje berättare har haft möjlighet att pre-cisera sin berättelse efter att ha gått igenom den i skriftlig form.