Jag gjorde intervjuerna i människornas hem. Men framgår det att vi är i ett finskt hem i Sverige? Vi pratar finska eftersom vi vet att alla boende kan språket. Vi har ju kommit överens om intervjun på förhand. De som bor i hemmet har flyttat från Finland, bott länge i Sverige och är nu pensionärer. Många har bytt lägenhet flera gånger och hunnit skära ner på hemmets föremålssamling. Vad är det man har velat bevara?
Aarne har flyttat ofta och han säger ”att hemmet har alltid varit där dit man har flyttat”. I hallen har han renhorn och en lapplandskniv. (Aarne Kakkuri) Skapar dessa föremål från Finland en speciell hemkänsla? I bokhyllan i vardagsrummet finns famil-jefoton. Familjens och släktens, barnens och barnbarnens bilder står framme i de flesta hemmen. Jouko visar sina fotografier på byrån: det första är föräldrarnas bröllopsfoto, det andra är en bild på syskonen och det tredje föreställer Jouko i marinkårsuniform.
”Dom är de enda minnena från Finland: fotografierna och plånboken.” (Jouko Olsen) Aila och Jyrki har tagit med sig fotografier på sina barn och barnbarn till sitt hem i Turkiet. (Aila och Jyrki Ruuskanen)
I bokhyllans glasvitrin finns, vid sidan av både finsk- och svenskspråkiga böcker, minnessaker, men även en ansenlig mängd finskt glas. Detta har man genom åren ta-git med sig från Finland och det har man även skaffat på lokala loppmarknader här.
Där finns bland annat mariskålar och muminmuggar samt Iittalas ljuslyktor. Relativt många av de personer som jag träffade är flitiga loppisbesökare. Är det månne speciellt finska föremål som man söker på loppmarknader? Det kan nog vara så!
Från Finland kommer spinnrocken och smörkärnan, som finns i några hem. Även olika traditionella väggtextilier, som rya, rana och dubbelväv är framme. Föremål från Lappland, som lapplandskniven, renhorn och andra souvenirer från Lappland hälsar gästen välkommen redan i hallen. I sin Salla-forskning hade Hanna Snellman lagt märke till, som hon kallar det, ett hemma-altare: ”…nästan i varje hem hos de intervju-ade fanns det en framträdande plats, där man hintervju-ade samlat souvenirer från Lappland.”
(Snellman 2003, 178)
Några har ärvt föremål, som även kan förknippas med något minne. Milja pekar på en gräddkanna i porslin som står på fikabordet – det enda föremål som räddades undan krigets härjningar. (Milja Oksman) Salme kan vid kaffebordet berätta, hur ett med djupa gravyrer dekorerat kakfat i glas hade varit en 18-års present till hennes mor av hennes fästman som avled i inbördeskriget. (Salme Paasonen)
Det är en sak som fäster sig i örat i många sverigefinska hem. När jag stiger in hörs det finsk musik någonstans ifrån. När jag frågar var det kommer ifrån, kommer det fram att många har internetförbindelse till Finlands radio, ofta till en kommersiell lokalradio i den gamla hembygden. Där spelar man finsk musik. Hilkka berättar om ljudbilden i sitt hem: ”Speciellt roligt är det att lyssna på gammal musik, dottern har installerat alla kanaler.” (Hilkka Hakala) På tv kan det pågå ett idrottsreferat på finska Yle eller så har man kopplat Sveriges Radios finska kanal SR Sisuradio via tv:n.
Mina intervjupersoners livskamrat var, eller är, oftast finsk. Några har haft partners även från Sverige eller andra länder, men skulle det ha varit annorlunda att integrera sig då? Den här frågan togs inte upp separat. Jag frågade inte heller speciellt om språk-kunskaperna, men svenskan blir språket i hemmet om partnern inte är finsk. (Virtala 2012, 27) I samtalen kom det dock fram, att man behärskar svenska åtminstone så pass mycket att man klarar sig i vardagen, vilket naturligtvis är viktigt med tanke på integra-tionen. Enligt Krister Björklunds forskning säger de som har bott länge i Sverige att de kan sämre svenska än de som har kommit senare, men trots detta säger de att de trivs bra i Sverige. (Björklund 2012, 56)
Men har sverigefinnarna försvenskats när Sverige har blivit deras hemland? Jag skulle nog inte säga så. Snarare får man intrycket av att hemmet har blivit ett litet Fin-land, eller åtminstone delar av det. Många av de intervjuade, ungefär hälften, hittade jag via finska föreningar, men man måste komma ihåg att det bara är en liten del av sverigefinnarna som är knutna till finska föreningar. Den bild som intervjuerna ger kunde vara annorlunda, om flera personer än de som är aktiva i finska föreningar del-tagit i intervjuerna. Finnarnas egna föreningar och aktiviteter är viktiga för många även i pensionsåldern. Eller framförallt just då. Via finsk dans har många lite äldre hittat en ny livskamrat.
Speciellt i början har de Finska föreningarna varit viktiga med tanke på integratio-nen. Man bildade föreningar allteftersom det flyttade finländare till Sverige. Samvaro och danstillställningar intog en central roll. (Korkiasaari ja Tarkiainen 2000, 218–) Det bildades föreningar och det lades ner föreningar. På min arbetsplats på SR Radio Göte-borg, räknade jag och min kollega att det inom vårt lyssnarområde i Göteborgstrakten fanns över 100 finska föreningar på 1980-talet.
Vid sin ankomst var finländarna unga, många ensamkommande var rent av min-deråriga. Det fanns ett behov av att träffa andra finländare. Musikforskare Pekka Suuta-ri har forskat i dansverksamheten bland göteborgsfinnar. Speciellt under de åren då stora mängder arbetskraftsinvandrare kom till Göteborg. Göteborgs dansverksamhet var livlig och det fanns många dansställen, och många finska föreningar föddes just
ur behovet att arrangera danser. (Suutari 2000, 56–) Även många av mina intervjuob-jekt minns de finska danserna. Några var där för att hjälpa till, som Inkeri, som idag undrar vart ungdomarna har tagit vägen. (Inkeri Suomela) Många hittade sin blivande livskamrat via dansen.
Finlandshemmet i Göteborg, där även kyrkan hade verksamhet, var en mötes-plats som många minns. Där kunde man spela olika slags spel och studera svenska.
Finlandshemmet stängde sina dörrar på 1980-talet, när föreningarna hade fått egna sammanträdeslokaler.
Alla mina intervjuobjekt är födda i Finland. Deras barn är på ett helt annat sätt ”svens-ka”, trots att några berättar att deras barn som vuxna har hittat det finska i sig och fört detta vidare även till sina egna barn. (Raija Hallikainen) Lotta Weckström har forskat i Bild 14. Före detta Finlandshemmet på Hvitfeldtsplatsen, där det på 1960-talet fanns aktiviteter för unga finländare. Bild: Jukka Tuominen.
hur så kallade andra generationens finnar upplever det finska. Enligt hennes forskning har föräldrarna velat föra över det finska språket även till sina barn, visserligen med va-rierande framgång. Andra generationens sverigefinnar är stolta över sin finska bakgrund, trots att de upplever sig vara mera svenska än finska. (Weckström 2011, 149 –)Kontakten med barn och barnbarn är viktig. Många har åtminstone ett barn som bor i närheten och som kan komma nästan dagligen för att hälsa på. Barn och barnbarn är också en viktig länk till det svenska samhället. De hjälper till med praktiska göromål, som till exempel apoteksärenden eller att tolka brev från myndigheterna, kanske även som stöd på läkar-mottagningen för säkerhets skull, även om de egna kunskaperna i svenska skulle räcka till.
Växelverkan med andra än de egna familjemedlemmarna kan förstärka trivseln.
Med grannarna har de flesta i princip inte annat umgänge än att man hälsar på varan-dra. Man hälsar och växlar några ord. När barnen är små, är umgänget med grannarna livligare: ”Man kan hälsa på hos grannar ibland. I grannskapet bor ett par som fick en son samtidigt som vi fick vår förstfödde. Med dom har vi haft kontakt sen dess, alltså närmare 40 år.” (Raija Hallikainen)
I unga år var det studierna som öppnade många nya dörrar till det svenska sam-hället. Språkkunskaperna förbättrades, vänkretsen vidgades och arbetstillfällena blev fler. Pensioneringen å sin sida kan ha betytt att man har minskat kontakterna med sina arbetskamrater, men speciellt männen håller kontakt även med sina forna arbetskam-rater. (Lamér 2015, 226)