Den röda villan i Lundby på Hisingen har varit Eijas och Untos hem i över 40 år. På senare tid har det börjat smyga in en tanke om en annan slags boendelösning. Åldern gör sig påmind framförallt i trapporna till källaren och övervåningen. Till Sverige hade Unto flyttat som 16-årig pojke och han hann bo på många olika platser innan de flyttade ihop. Eija var bekant redan från skoltiden, men flyttade till Sverige senare.
Unto berättar:
”Jag kommer från Uleåborg. Där bodde vi i en hyreslägenhet i utkanten av stan. Efter skolan började jag jobba direkt. Jag hade ett sånt där springpojksjobb i Uleåborg. Jag hade ett par mostrar i Sverige och dom lockade mig hit. Meningen var att jag skulle passa mosterns barn medan hon arbetade. Nåväl, jag tänkte att visst kunde jag väl tänka mig att åka, jag var lite trött på mitt jobb som springpojke. Men sen blev det så att mostern inte fick behålla sitt jobb, så att jag behövdes inte. Man fick hitta nåt annat. Detta var nära Nora och jag bodde hos mostern. Den andra mostern bodde i Svartå nära Degerfors, bara 50 km bort. Där fanns det bondgårdar och jag tänkte att jag kan väl börja jobba hos en bonde. Och jag fick mycket riktigt en arbetsplats där.
Jag hade nämligen fått ett körkort för motorcykel redan i Finland, så att jag kunde även köra traktor. Jag kunde bo hos dom. Jag hade ett eget rum och det var som att bo på ett hotell. Det fanns mat på bordet och kaffe på termos. Och jobbet var trevligt.
Husbonden visade mig på kvällen va som skulle göras nästa dag, sen samlades även resten av hushållet där. Pengar fick jag nästan inga, men fullt uppehälle var det. Jag var där under ett par månader på sommaren. Det fanns alla möjliga sysslor. Lite åke-rarbete och traktorkörning.
Jag var så ung att det inte var lätt att få andra jobb. Men sen fick jag börja på järnbru-kets sågverk som biträdande sågare. Det var tyngre än jordbruksarbete. Och du måste även kunna tekniken, hur man kastar plankorna på linjen. Men eftersom jag fortfarande var minderårig, kom frågan upp vem som skulle ha ansvaret om det hände något. Där hände nämligen olyckor. Jag kände en finsk familj och dom rekommenderade mig till fabriksledningen och sa att visst kan dom gå i god för mig.
Boendet ordnade sig på järnbrukets barack. Det var såna där enplanshus, en korri-dor i mitten och rum på bägge sikorri-dor. Var och en hade ett eget rum, två gånger tre meter.
Dom var möblerade, så att det fanns en säng, ett bord och sen kunde man köpa till egna prylar som radio till exempel. Sängkläderna bytte dom, och en gång i veckan var det städning. Vid husgaveln fanns ett gemensamt kök, som alla kunde använda. Där kunde man laga enkla maträtter. Det fanns även ett kylskåp, men det var lite si å så med den saken, eftersom det var gemensamt. Tvättmöjligheter fanns det också, en dusch och
javisst, en bastu. Min brorsa var också där, men vi tröttnade på det där barackboendet.
Det var lite oroligt på lördagar när det dracks öl.
Brorsan och jag hyrde ett gammalt litet hus i närheten av fabriken, halva huset hade varit obebott. Detta var på hösten och när det blev vinter kunde vi inte ana vilket jäkla jobb det var att hålla det där huset varmt. Vi jobbade redan på järnbruket, och som tur var jobbade vi i olika skift. Så att vi kunde turas om att elda där. Men vi sa att inte fasiken blir det någon mer vinter här. Huset eldades med ved, och veden fick vi skaffa själva. Från sågverket fick jag ju gratis ved när jag jobbade där. Men det blev ändå dyrare att bo i det där huset så att vi flyttade tillbaks till baracken på våren.
Sen gjorde jag lumpen i Finland, i Karleby, och återvände till Sverige. Jag fortsatte på järnbruket ytterligare ett år, men tröttnade på skiftarbetet. Morgonpasset började klock-an fyra och slutade klockklock-an tolv. Kvällspasset var från tolv till klockklock-an åtta på kvällen.
Nattskiftet började klockan åtta på kvällen och varade till klockan fyra på morgonen.
Lördagspasset slutade klockan två, sen började det igen klockan två på måndagen. Jag och en kompis tröttnade på detta, så vi bestämde oss för att byta ställe.Sen kom vi till Göteborg. Året var 1965. Här fanns redan några bekanta som jag hade träffat i Degerfors.
Dom försäkrade att det nog fanns jobb i Göteborg. Jag kom in på Götaverken och där kom jag i kontakt med en person som fixade bostäder åt oss. Vi fick boende i botten-våningen på ett hus här på Hisingen, i Lundby. Det var en sån där liten källarlägenhet.
Där bodde jag sen tillsammans med en kompis, vad kan det ha varit, i ett års tid. Sen träffade kompisen en flickvän och jag hade ju träffat Eija. När kompisen flyttade till sin flickvän i Mölndal, hämtade jag Eija hit. Detta var efter semestern. Vi hade gift oss under julledigheten, men Eija var kvar i Finland.”
Eija berättar:
”Jag var redan 23 år å jobbade som frisörska i Uleåborg, innan jag flyttade till Sverige 1966. Unto och jag hade känt varandra sen länge. I Finland bodde jag fortfarande hos mina föräldrar och när jag sen flyttade hit till Unto, bodde vi först i den där källarlä-genheten som var ganska primitiv. Det gick inte att laga mat där, bara koka kaffe. En toalett och tvättmöjligheter fanns det, men bra var det inte. Jag måste ju börja leta efter arbete och bostaden var vad den var. Vi bodde där bara en månad efter min ankomst.
Vi letade hela tiden efter ny bostad och till sist fick vi tag i en sommarstuga i Hjuvik, vid havet. Där fick vi bo över vintern, fram till slutet av maj, tills ägarna flyttade dit för sommarn. Då flyttade vi till Olskroken.”
Unto: ”Den där villan var ett härligt ställe till en början när vi flyttat dit, när det fortfarande inte var vinter. Det var en mäktig havsutsikt där ute. Man kunde se fartygen.
Men sen när kylan kom, var det förbaskat kallt. Fönstret var fruset även på insidan, så att det inte gick att se nånting. På den tiden låg flygplatsen fortfarande i Torslanda, så vi måste köra genom flygplatsen för att komma till det där bostället. Och när planet landade, måste vi vänta innan vi kunde åka genom flygplatsen.
På våren flyttade vi till Olskroken, Borgaregatan 15. På Arendal fanns en kille som fixade bostäder, och han ordnade även denna till oss, men det var inte på något sätt en bostad som hade med Götaverken att göra. Det var ett rivningshotat gammalt hus och där bodde vi sen. Där var folk av alla de slag. Där bodde många finnar, även bekanta till oss. Huset revs när den nya Olskroken byggdes. Vårt hus stod alldeles intill där torget finns idag. Första huset från vägen sett var ett pantkontor. Vårt kom därefter. Det var Göta Lejon som ägde dessa hus, dit tillhörde även nästa hus, nummer 13.”
”Till en början bodde vi på första våningen på flygeln. Det var en finsk vicevärd i huset. Han fick sen jobb nån annanstans och frågade mig om jag ville bli vicevärd. Jag svarade att nog kunde jag tänka mig det. På detta sätt fick vi en fri bostad och telefon.
Telefonerna kostade ganska mycket på den tiden. Sysslorna var inte så värst jobbiga, om det till exempel hade snöat på morgonen räckte det med att skotta en smal gång först och ta resten senare.
Dom var såna där landshövdingehus, som man sa. Första våningen var av sten och två våningar av trä. Vi kunde flytta från flygeln och se ut mot gatan. Fönstren satt på gatusidan, när vi tidigare bara hade sett ut mot gården. Vi hade ett rum och kök. Toa-letten var gemensam med bostaden mitt emot i korridoren. Vi hade bara kallt vatten i Bild 9. Gamla Olskroken, längre bort Borgaregatan 15, där Eija och Unto Moilanen bodde. Källa: Gamla Redbergspojkarnas fotosamling. Bild: Jukka Tuominen.
köket, några möjligheter att tvätta sig fanns inte. En gemensam tvättstuga låg i bakre delen av gården, men det var inte mycket vi använde den, vi använde tvätteriet i stället.”
Unto och Eija minns tillsammans, hur det nu egentligen var. Eija anser att det fanns en gasspis i köket, men Unto försäkrar att det fanns en vedspis och en elektrisk kokplatta i köket. I vardagsrummet fanns en oljekamin för uppvärmning, som bränsle användes dieselolja. ”Visst fanns där även en kakelugn, men vi eldade inte den med ved”, säger Unto. ”Vedspisen i köket gav en riktigt trevlig värme. Och nog hade vi även en gasspis i något skede, eftersom jag minns att polletterna alltid tog slut vid fel tidpunkt. Under långa helger var det svårt att hitta ställen där man kunde köpa polletter. Huset skulle ju rivas, men vi bodde där i tre år.”