”Jag återvände till Biskopsgården. De var HSB-hus, byggda på 1960-talet. På den här sidan är dom bostadsrätter. Dom på andra sidan av spårvagnsspåret är hyreshus. Där bodde jag kvar även när barnen hade flyttat hemifrån. Sedan började det kännas att det var lite för högt. Hur länge till skulle jag orka gå i trappan. Då var jag dock fortfarande kvar i arbetslivet.
Den här nuvarande lägenheten köpte jag först när jag hade gått i pension. Det var viktigt för mig att ha en balkong. Den förra bostaden hade också en balkong, men vid husgaveln och där blåste det ständigt. Denna är inglasad, men på sommaren kan den ibland bli för varm, när solen skiner. Vardagsrummets fönster och balkongen där bakom ligger i söderläge, så att solen ligger på ganska länge. Jag tittade på det här huset redan då när jag började fundera på att flytta. Jag kollade även på andra tvåor, men dom var mindre, 55 kvadrat, och jag ville ha 60 kvadrat. Som om det nu skulle vara så betydelse-fullt med fem kvadrat mer,” ler Seija.
Biskopsgården är byggt mestadels i slutet av 50-talet. Arbetarna på Hisingens sto-rindustrier, varven och Volvo, behövde bostäder. I Biskopsgårdens kuperade landskap reste sig då Norra och Södra Biskopsgården. I stadsdelen finns dels höghus, dels i
land-skapet slingrande rader av våningshus, oftast på fyra våningar. Stadsdelen klyvs av spårvagnsspår, på ena sidan finns främst HSB:s (och andras) bostadsrätter, på andra sidan ett område med höga hyreshus. Seija berättar att omgivningen har förändrats mycket på senare år, när man har placerat flyktingar och andra invandrare i hyreshusen.
”Grannfrun sa att man inte längre vågar gå ner till parken på somrarna. Där finns en stor damm och bänkar och stigar. Man har gjort fina lekparker åt barn, men inte vågar man gå dit längre.” Senare tiders skottlossningar har gjort att invånarna har blivit försiktigare, även om alla jag har träffat säger att de inte vill flytta någon annanstans och att deras omgivning är fridfull.
Har Finland någonsin hägrat som ett alternativ i Seijas tankar? Skulle hon vilja flytta dit?
”Nej, nej”, försäkrar Seija bestämt. “Under de tre första åren längtade jag till Finland, men inte därefter. Visst har jag ofta besökt Finland, speciellt förr om åren. Nu är alla nära släktingar, min mor, syster och till och med systerdotter döda. Senast var det min syster i Helsingfors som dog. Nu börjar det finnas enbart tredje generationens släktingar, som man inte har så nära kontakt med. Dom är så unga, att man inte har samma intressen längre. I Göteborg bor min son och två barnbarn.
Kan det ha varit 1990, när min syster fyllde 70 år. Vi var i Heinola, där systerdottern hade en stuga. Vi tog vägen via Villmanstrand. Några platser kände man igen, men staden hade förändrats så mycket att inte var det mycket man kom ihåg. Jag har en skolkam-rat som bor i Stockholm och hon berättade att hon brukar besöka Villmanstrand, där hennes föräldrar bodde längst. Hon hade träffat några skolkamrater, men som sagt, jag brukade inte åka dit. Helsingfors besökte jag senast tillsammans med Finska föreningen, men träffade inte några släktingar, eftersom dom var antingen i skolan eller på jobbet.”
Finns det någon bostad som har känts som ett hem framför andra?
”Nog var det den där bostaden på Vintervädersgatan, där jag bodde över 20 år, jag tror att det var 26 år. Barnen bodde fortfarande hemma i början. Över huvud taget är det omgivningarna här i Biskopsgården som har blivit mest bekanta för mig. Här bor mycket finnar och mest äldre. Här finns även parker runt om.”
Under senare år har Biskopsgården fått rykte om sig som ett farligt ställe efter några incidenter med skottlossningar. Seija är dock inte rädd: ”Egentligen kan jag inte vara rädd. Dom flesta bor på andra sidan spårvägen. Visst har det hänt nåt även på denna sida, men eftersom jag inte brukar gå ut på kvällen eller natten, så har jag inte behövt uppleva något sådant.”Under dagtid brukar Seija delta i finska pensionärsförening-ens aktiviteter: ”Det är sång på måndagar, handarbete på onsdagar. Jag sysslar inte så mycket med handarbete, jag läser hellre. På torsdagar deltar jag i konstcirkeln. Den ena gången tar vi fram penslarna, den andra bara pratar vi och dricker kaffe, beroende på vilket humör man är på.
En riktig bastu saknar jag ibland. Någon sådan finns inte i det här huset. Sonen har lovat att bygga en i sitt eget hus, men jag vet inte när han ska hinna, eftersom han
har så mycket annat att göra på huset. Det här nya Lundbybadet har jag besökt ibland, men det är inte riktigt som en bastu ska vara.”
På väggen i vardagsrummet hos Seija sitter en rödsvart dubbelväv. Karelens färger.
En spinnrock har det också funnits, men den gick sönder. Blad från spinnrocken finns kvar som dekoration. ”I Finland bodde jag aldrig på landet, så att det finns inte något fast ställe varifrån jag hade velat ta med mig nånting. Arbete fick jag ju med en gång när jag kom, jag började sy på Andra Långgatan. Arbetat har jag gjort mest hela tiden, utom när barnen var små. Dom två sista årtiondena körde jag stadens bussar. Jobb fick man ju alltid, men att hitta en bostad, det var stört omöjligt”, sammanfattar Seija.
Seija Epäilys f. 1940, Villmanstrand (Lappeenranta) Till Sverige 1963