”Finland besöker jag oftare nuförtiden. Det gick några år då jag inte åkte dit. Även förra sommaren var jag där, men bara i Helsingfors. Den yngsta sonen bor i Tammerfors, där var jag tillsammans med min dotter under förrförra sommaren. Dottern hyrde en bil i Finland och vi åkte även till Österbotten och besökte alla de orter där jag har bott. Vi träf-fade gamla bekanta. Männen hade dött för nästan alla, så att de är änkor, mina bekanta.
Den där affären, som jag hade senast i Finland, har för länge sedan rivits och man har byggt ett ståtligt hus på platsen. Jag hade ju jobbat på många orter där. Från Lappos patronfabrik gick jag till linfabriken i Jalasjärvi och jobbade emellanåt på resecentrum-et och på cafresecentrum-eterian och på många andra ställen. Jag är något av en handelsmänniska”, skrattar Pirkko till.
”Trots att jag hade ett fast jobb även här, så jobbade jag på annat håll också. Jag stä-dade på SKF och så serverade jag på restauranger. Ett tag hade jag en manlig partner som arrangerade finska danskvällar på Tre Kronor och Stampen och jag serverade där.
Ibland hade jag tre jobb samtidigt. Först dela ut tidningar på morgonen. Sedan städ-ning på Bostadsbolaget och därefter till SKF för att städa. På kvällen, när jag kom hem, var jag så trött att jag ramlade i säng. Det är inte konstigt att det inte riktigt går att lyfta armen längre. Men då var man tvungen! Inte var det lätt att få ihop pengar här heller.
Men visst orkade man ändå gå på dans på helgerna och även ta lite ’medicin’”, minns Pirkko och ler med ögonen. Finnarna hade då dansaftnar på många ställen i Göteborg.
”Hårt arbete var det även i Finland. När jag slutade klockan fyra på linfabriken, så var det bara att hänga hinken på cykelstyret och styra mot lingonskogen. Man behövde ju mat till barnen och få hyran betald. Dottern gick ju i skola i Raudaskylä i Ylivieska och det kostade. Jag tvingades att gå i pension som sextioåring, eftersom jag hade så mycket
smärtor. Nu har jag varit pensionär i tjugotre år, men ändå hann jag jobba i fyrtiosju år. Sen när jag hade gått i pension cyklade jag mycket tillsammans med en kompis där i Gråbo och till andra ställen. Och visst hade jag dåligt samvete över att jag fick pengar och var ledig, trots att jag inte jobbade. Det var hemskt!
Jag gjorde ett försök att återvända till Finland. Jag tog en ettårig tjänstledighet från Bostadsbolaget där jag jobbade som städerska och gick till en bekant gård i Lappo. Där hade jag varit när dottern i huset var liten. Jag hade då sagt till henne att när jag pensi-onerar mig, så kommer jag tillbaka och hjälper er. När jag träffade dem senare, var den här flickan redan vuxen och hon påminde mig om att jag hade lovat att komma. Nåväl, jag svarade att om jag nu en gång hade lovat, så måste jag ju komma. Jag fick tjänstle-digt och åkte dit, men jag trivdes inte. Det var lite avsides, fem kilometer till kyrkbyn.
Visst hade jag bekanta där, men jag trivdes inte. Detta var i början av 1980-talet, 1982.
Min dotter och min son med sin familj kom och hälsade på hos mig på sommaren.
Och jag visste redan då att jag skulle återvända så jag skickade med saker i deras bil.
Jag stannade kvar i Finland över sommaren. Sen fick jag tillbaka samma jobb som jag hade haft i Hjällbo innan jag åkte.
Då innan jag åkte till Finland, hade jag lite i tankarna att stanna där. Jag tänkte att visst har jag redan hunnit uppleva Sverige! Jag åker i alla fall dit och prövar i ett år.
Men nej, nej, det gick inte. Efter tre månader åkte jag tillbaka, när jag hade lagt in bären och fått allt i ordning. Visst har jag även varit en hel del utomlands. Till och med upp till två månader på sommaren. Då när jag hade pensionerat mig, var tanken att flytta söderut för gott, men då skulle man behövt ha en partner som man hade kunnat flytta tillsammans med. Inte nu längre. Inte heller till Finland. Det räckte med dom där tre månaderna. Visst finns det fortfarande bekanta där, ibland åker vi runt och stannar en dag eller två hos någon. Den ena av sönerna bor i Finland och vi håller kontakt.
Nog stannar jag för gott här i Sverige, trots att jag är finsk medborgare. Det är trevligt att det bor så många finnar här. Jag besöker regelbundet dagcentret och jag brukade även gå till församlingens Mariagården, så länge den fanns. Det var lätt att ta sig dit med spårvagnen. Den här nya platsen för finska församlingen passar inte alls. Det är så svårt att ta sig dit. I Hjällbo deltog jag mycket i Finska föreningens verksamhet. Deras kontor låg alldeles intill.”
”Har du kvar några planer på att flytta från den här bostaden”, frågar jag, och Pirkko svarar utan att tveka: ”Till Rauhala flyttar jag. Jag besöker Rauhala och Onnela varje vecka.
I Onnela bor en bekant som är över 90 år gammal och hennes syster är jämngammal med mig. Och deras bror bor i Rauhala. Jag känner dem redan från min tid i Finland.
Vi dricker kaffe och pratar. Tidigare brukade jag gå dit och sjunga tillsammans med församlingen.” (Rauhala är ett finskt ålderdomshem, Onnela är en demensavdelning, förf. anm.)
Pirkko är fortfarande aktiv – åldern och smärtorna till trots. Hon pekar på en hög med vykort. Dem har hon gjort av papper och limmat på passande bilder. Korten säljs på basarer och till bekanta. Till slut går vi omkring i Pirkkos hem, där hon har bott bara
några månader. I sovrummet pekar hon på en målad träkista med blomsterdekorationer, den är dotterns brudkista, det enda föremålet som är kvar från Finlandstiden. ”Sådana såldes i Jalasjärvi, varifrån jag flyttade hit.” På byrån står en flagga med blått kors på vit botten, som en försäkran om det finska. Pirkko visar upp en liten blåvit börs, som hon har fått i present av finska vänner. Där står namnen på många sydösterbottniska orter: Jalasjärvi, Kuortane, Koskenkorva, Lapua, Kurikka – men inte alls alla de orter där Pirkko har bott.
Pirkko Metsälä f. 1937, Lappfjärd (Lapväärti) Till Sverige 1969