”Den här Akaciagården var det enda alternativet vi tänkte oss när vi bestämde oss för att flytta från stugan. Detta var ett bekant ställe för mig sen gammalt. Jag hade varit med om att planera för detta, då man sökte efter ett finskt seniorhus. Det var en arbetsgrupp där det bland annat ingick Göteborgs finska folkhögskola, pensionärsorganisationen PRO och många andra instanser. Nåväl, Sverigefinska riksförbundet (SFRF) ville ha med en egen observatör och när jag på den tiden satt med i förbundsstyrelsen, blev jag fö-reslagen som boende i orten. Nåväl, jag gick med, men det inträffade sådana
menings-skiljaktigheter att jag konstaterade att jag inte kan fortsätta. Jag ringde till förbundet och sa att min förmåga inte räcker till, ni får välja någon annan till arbetsgruppen.
Men jag var fortfarande med när vi kom för att titta på det här huset. Vi var nog över tio som var med i det där gänget. Då var detta helt naket, inga fönster eller nånting, bara stenväggarna som stod kvar. Vi blev förklarade hur allting ska ordnas. Och inte hade jag nånsin kunnat tro, att jag skulle bo här en gång.”
Huset ägdes då av Göteborgs största kommunala bostadsbolag Poseidon och hu-set blev totalrenoverat. Marjatta var inte längre med när det började flytta in finnar i huset. ”Då hade jag inte en tanke på att jag skulle flytta hit. Vi bodde ju där i stugan då.
Det är en helt underbar sak att vi fick det här huset. Jag är väldigt nöjd med att detta finns. Det är fridfullt här. Trots att det finns liv här omkring, och andra bostadshus, så är det lugnt här. Jag vet inte riktigt hur pass lätt det är att kunna flytta hit. Det finns dom som säger att det är svårt och dom som säger att det inte är det. Vi lämnade båda två, min man och jag, in våra egna ansökningar. Jag fick svaret först, så vi flyttade hit.
Men om jag då hade varit åttio år hade jag nog sagt nej tack, jag orkar inte flytta längre.
Och härifrån tänker jag inte flytta nånstans. I början var det längre väntetid, men nu när någon dör, och tyvärr på senare tid är det flera som har dött här, så kommer det en ny istället. Inte en enda bostad står tom.”
Marjatta och hennes man har en rymlig tvåa med en lång inglasad balkong, den räcker förbi både vardagsrummet och sovrummet.
”Helt underbart, där har vi både vårt vardagsrum och vår matplats”, berättar Mar-jatta. Merparten är tvåor, även några ettor finns. Varje våningsplan har två ettor, annars är bostäderna identiska. Det finns ett hundratal boende.
Fastigheten ägs idag av det kommunala Gårdstensbostäder AB. Samarbetet funge-rar väl. Marjatta berättar att hon håller i en pärlkurs i bottenvåningens gemensamma utrymmen; ”och när jag nämnde att vi skulle behöva ha ett skåp där nere, så kom det inom några veckor. Även i övrigt fungerar servicen bra. Om det är något som går sönder så kan du gå till kontoret, som finns i huset intill och felet åtgärdas snabbt.
På gatuplan finns gemensamhetsutrymmen, ett litet kök och en matplats, där det ryms 25 personer samtidigt, en gemensam bastu, som man kan boka. I källaren finns ett bibliotek och där finns det flera hundra böcker. Jag brukar ta alla mina böcker dit.
Om jag har dom här inne, står dom bara där. Men om jag tar ner dom, är det alltid nå-gon som läser dom.”
När jag frågar vem det är som tar hand om de gemensamma utrymmena svarar Marjatta: ”Det är den som använder dom, som håller rent efter sig. Bastubadarna ren-gör bastun och biblioteksanvändarna håller ordning där. Finnarna är ju vana vid att ha städat omkring sig, det är ingen som är någon annans chef”, betonar Marjatta. Och när vi senare under Marjattas guidning går runt i de gemensamma utrymmena, kan jag konstatera att det doftar rent i bastun och att det är städat överallt och sakerna är i sin ordning. Man skulle nästan kunna tro att de inte används, men så är det ju inte.
En städerska kommer regelbundet och städar de allmänna utrymmen, hissarna och
trappuppgångarna. Någon egentlig service finns det inte i huset, till exempel sjukvårds-tjänster anlitar man på samma sätt som övriga kommuninvånare. ”Frisörskan kommer var femte vecka och en fotterapeut har vi i närheten”, tillägger Marjatta.
”Det har inte funnits några tankar på att flytta till Finland”, säger Marjatta bestämt.
”Där finns det inga nära kvar sen mamma dog. Jag var det enda barnet, så att det fanns inte några syskon heller. Dottern ville besöka Rovaniemi för ett par år sedan. Hon hade börjat skolan där och ville besöka alla de bekanta ställen hon kommer ihåg. Där var vi tillsammans.
De enda föremål som har följt med sedan barndomen är en kaffekanna i koppar och en kopparkastrull. Jag flyttade ju tillsammans med min familj, så att i flyttlasset hade vi med oss allt behövligt som fanns i hushållet. Men genom åren har sakerna försvunnit all världens väg.” I vitrinskåpet i vardagsrummet har Marjatta ett antal av Iittalas glas för värmeljus och Mari-skålar. ”Dessa har jag samlat på, men nuförtiden går dom ju att köpa även här.
Från den här bostaden tänker jag inte flytta. Om hälsan inte håller, så skaffar jag städhjälp och annat. Det är viktigt att grannarna är finska. Många känner jag sen gam-malt och många har jag lärt känna här. I loftkorridoren som leder till lägenheterna brukar vi växla några ord. På nyårsafton har jag tagit dit skumpa och glas och sagt varsågod till alla. Förra gången var det någon som sa att nästa gång är det hens tur. Vi skålar in det nya året och i grannskapet har dom fyrverkeri. Detta har blivit en tradition.”
Marjatta Forstén f. 1936, Rovaniemi Till Sverige 1964