Biståndshandläggares dilemman i arbetet med äldre och alkoholmissbruk

Samtliga biståndshandläggare i våra intervjuer upplever att de äldre som har en

missbruksproblematik ofta är svåra att hjälpa då de inte är mottagliga till att ta emot stöd från äldreomsorgen. Biståndshandläggarna beskriver att vissa äldre inte anser att deras

alkoholkonsumtion är ett problem som i sin tur kan få negativa konsekvenser. Konsekvenser av en riskfylld alkoholkonsumtion kan vara t.ex. försämrad hälsa, förlust av familj och vänner samt risken att förlora sin bostad.

”Ibland är det ganska svårt med äldre och alkoholmissbruk, det kan vara en svårighet just att man har svårt att förstå att man faktiskt behöver hjälp. Det är nog ganska lätt att bara putta bort att man inte vill inse att man har ett problem och att man behöver då hjälp. Så det är inte alltid så lätt heller att hjälp.” (Traditionell biståndshandläggare, IP 4).

“Den här målgruppen tycker jag oftast inte vill ha hjälp, man tycker inte det är ett problem att man dricker eller att man håller på att förlora sin lägenhet, utan man tycker det går bra eller har man olika syn på vad som är en skälig levnadsnivå eller har man inte insikt alls i sin situation.”

(Specialiserad biståndshandläggare, IP 1).

Biståndshandläggarna betonar att deras arbete med äldre som har ett alkoholmissbruk

försvåras då de äldre inte inser att de har ett problem och tackar nej till erbjudande av stöd. De beskriver att de har en laglig skyldighet att lyssna på och respektera den äldres egen vilja och de kan inte tvinga den äldre att sträva efter nykterhet eller ta emot hjälp. Äldreomsorgens verksamhet vilar på självbestämmande och frivillighet.

“Det är alltid svårt med ärenden som inte samtycker liksom, för det är ju det vi utgår ifrån hela tiden, den enskildes vilja liksom. Samtidigt är det svårt för man vill såklart att den äldre ska ha det så bra som möjligt också, så det är svåra situationer.” (Traditionell biståndshandläggare, IP 4).

”Allt bygger ju på frivillighet. Så det är en hårfin balans där, vi har också en uppsökande skyldighet, men vi kan inte jaga personer som inte vill ha något med oss att göra. Men samtidigt måste vi informera vad vi kan bidra med om man vill.” (Specialiserad biståndshandläggare, IP 1).

Samtliga biståndshandläggare betonar att de har det huvudsakliga ansvaret för äldres

välbefinnande och rätt att leva ett värdigt liv. De beskriver en motsättning mellan individens rätt till självbestämmande och hur de ska hjälpa äldre som tackar nej till stöd men har eller misstänks ha ett alkoholmissbruk.

Biståndshandläggarna upplever detta som ett ständigt dilemma i arbete med målgruppen och fastslår att de aldrig får ge upp när de äldre tackar nej till stöd, då de i grunden har ett ansvar för de äldres välbefinnande. Dock diskuterar de att om de uttömt sin möjlighet att hjälpa individen, den äldre fortsätter att neka stöd och bedöms vara en fara för sitt eget liv så överväger de att göra en orosanmälan till missbruksenheten. Missbruksenheten får sedan ta beslutet om LVM (lagen om vård av missbrukare i vissa fall) behövs göras, vilket möjliggör ett tvångsomhändertagande av personen.

Samtliga biståndshandläggare diskuterar vidare att de har utvecklat arbetssätt för hur de ska gå tillväga i dessa situationer och hur de ska hantera “att aldrig ge upp”. Arbetssätt som fokuserar på att följa upp kring personen och inte släppa taget om personen tackar nej till stöd.

“Jag kan göra så gott jag kan och motivera för att sätta in insatser, men det är ändå den som bestämmer hur det ska vara. Jag försöker ändå följa upp och ringa till personen, kanske erbjuda insatser igen vid ett annat tillfälle, för att inte släppa personen liksom.” (Traditionell

biståndshandläggare, IP 7).

”Om den äldre inte vill ha hjälp och blir aggressiv så går jag därifrån och säger att jag får komma tillbaka en annan dag men jag kan inte bara ge upp tänker jag. Man får be om lov, får jag komma igen eller kan jag få berätta lite om äldreomsorgen och vad man kan erbjuda. Om den säger nej då kan man fråga om man får lämna en broschyr och om det går bra kan jag få ringa lite senare, men säger folk nej då får man respektera det så får man vänta tills nästa orosanmälan kommer in och höra av sig igen då.” (Specialiserad biståndshandläggare, IP 1).

Traditionella biståndshandläggares diskussion om inköp av alkohol

En insats som endast uppmärksammas av de traditionella biståndshandläggarna är inhandling av varor och huruvida inköp av alkohol ska ingå i denna insats. De specialiserade

biståndshandläggarna uttalade sig inte kring det ämnet under intervjuerna. De traditionella biståndshandläggarna betonar att de inte beviljar inköp av alkohol i biståndsbedömningen då de har ett ansvar att inte understödja ett missbruk. Dock uppger biståndshandläggarna att direktiven för detta kan varierar mellan kommunerna och hemtjänsteutförarna.

”Det där har varit lite fram och tillbaka om hur man ser på det, för inköp en gång per vecka är egentligen inte alkohol för det handlar om det man behöver få varje vecka för att överleva.

Personen bestämmer över sig själv och hemtjänsten måste vara tydliga med att det här handlar om inköp av varor och det andra får man lösa på annat sätt, vilket de äldre har rätt att göra.”

(Traditionell biståndshandläggare, IP 6).

De traditionella biståndshandläggarna menar att det är en komplex fråga och i vissa fall kan upplevas som hårda direktiv, särskilt för de äldre som konsumerar alkohol i små mängder. De beskriver att äldre genom rätten till självbestämmande även får konsumera alkohol om de så önskar samtidigt som de inte vill bidra till att den äldre fortsätter sin konsumtion så det får negativa konsekvenser i deras liv.

”Det blir också svårt tycker jag, i vissa fall där man har någon äldre som vill ha och köpa något från systembolaget någon enstaka gång, till jul eller så, för då blir det ju helt plötsligt väldigt hårt. För det är ju inte så att man inte har rätt att nyttja alkohol men sen om det är ett problem så ska vi ju inte understödja det problemet såklart.” (Traditionell biståndshandläggare, IP 7).

I gränslandet mellan äldreomsorgen och missbruksenheten

Samtliga biståndshandläggarna beskriver att äldreomsorgen inte är utformad för att bedriva missbruksvård och med detta ser de missbruksenheten som en viktig samverkanspartner i ärenden med äldre som har alkoholproblematik. Dock upplever biståndshandläggarna att missbruksenheten ofta inte är lika engagerade i dessa ärenden och förlitar sig mycket på de äldres självbestämmande. Missbruksenheten arbetar utifrån självbestämmande på samma sätt som äldreomsorgen men biståndshandläggarna uppger att de inte har samma möjlighet att släppa ett ärende om den äldre tackar nej till stöd, utan då sätts ett aktivt motivationsarbete igång.

”Det enda jag vet om missbruksenheten är att de kommer utreda ansökan om den äldre ansöker. Man vet att eftersom de arbetar med personer under 65 år försöker de inte motivera på samma sätt till äldre, utan det är den egna viljan som gäller. De skulle inte följa med som jag upplever det att motivera honom till att ansöka som vi måste göra, för ansöker han inte måste vi höra av oss igen, gå dit igen och hela tiden försöka få in mer och mer. Missbruk är mer att han får ansöka, gör han inte det så gör de inte något åt det, och då blir det vårt ansvar.” (Traditionell biståndshandläggare, IP 6).

“Ja, men det kan vara så att vi ska gå tillsammans på hembesök men så frågar missbruksenheten innan besöket om personen vill ha hjälp. Det vet inte jag då, utan vi ska ju gå dit tillsammans (personal från missbruksenheten och personal från äldreomsorgen) och ta reda på det.”

(Specialiserad biståndshandläggare, IP 2).

Biståndshandläggarna upplever en frustration i arbetet med missbruksenheten och efterfrågar ett mer aktivt motivationsarbete och agerande från deras sida. Samtidigt som de förstår att självbestämmande även spelar en viktig roll i deras arbete. Det finns situationer där den äldre tackar nej till stöd och missbruksenheten har då nöjt sig med att äldreomsorgen är involverad och tillsatt insatser i ärendet.

“När man involverar missbruksenheten så tycker jag nog alltid att det är så att de tar åt sig all information och tycker och tänker men sen blir det inte något mer. Utan de är nöjda i att det finns någon där, att äldreomsorgen är inne och ger hemtjänst och där personen inte frivilligt vill ha någon hjälp så är de nöjda med det.” (Traditionell biståndshandläggare, IP 3).

Biståndshandläggarna diskuterar även att missbruksenheten och äldreomsorgen har olika syn på äldre och deras missbruksproblematik, vilket delvis kan förklara varför äldreomsorgen får ta ett större ansvar i dessa ärenden.

“Jag tror att man har lite olika syn, att man ser lite annorlunda på äldre. Så fort man blir 65 så blir det ja “de kan ju flytta till ett äldreboende”, alltså de är lite synen tror jag som finns kvar tyvärr. Jag tror att man bör organisera om det hela bara för man fyller 65 år så är det inte slut, det finns liksom äldre äldre och yngre äldre. Det är ingen skillnad att du är 63 eller 66 år liksom. Så att synsättet förändras lite, och det kan vara lite störande ibland. När enheternas tankesätt inte är samma i samma ärende.” (Specialiserad biståndshandläggare, IP 2).