Den magiska 65 årsgränsen

Äldreomsorgen har ansvar för alla personer över 65 år som är i behov av stöd, vilket

innefattar människor med vitt skilda livssituationer. Samtliga biståndshandläggare uppger att det finns en sorts magiska gräns vid 65 års ålder, där människor i samhället har en

föreställning om att problem som t.ex. missbruk, hemlöshet och våld i nära relationer upphör vid en viss ålder. Äldres problematik får inte samma uppmärksamhet när det gäller yngre personer med liknande problematik. Biståndshandläggarna menar att problem som

alkoholmissbruk inte upphör vid 65 år ålder utan fortskrider och att social problematik även kan förvärvas senare i livet. De uppger dock att äldreomsorgen förväntas ta hand om all sorts social problematik då personen blivit 65 år.

“För det är väl en begränsning tänker jag lite grann, inom äldreomsorgen för där blir det ju att vi får alla personer över 65. Det betyder ju egentligen att vi behöver extra bred kunskap, jämförelse med andra avdelningar där man är väldigt inriktad på till exempel socialpsykiatri, LSS eller missbruk och så vidare, sen blir man då 65 och då hamnar alla hos oss.” (Traditionell biståndshandläggare, IP 7).

“Jag tänker att det egentligen inte finns någon skillnad om man är 65 eller 55 utan har man ett missbruk, så är det ett missbruk och det är ofta samma problematik. Det som är skillnaden är när man blir äldre är just att man blir äldre och man får krämpor, sjukdomar, man har inte samma ork, det tillkommer kanske demenssjukdomar, psykisk ohälsa osv. Man har levt ett långt och svårt liv i många fall så det är väl det som tillkommer, men jag tänker att inget ändras ju för att du blir 65 år utan det bara fortsätter. Om man har haft social problematik innan i livet, som missbruk, våld i hemmet så är det inget som försvinner bara för du fyller 65 år utan det fortsätter. Så ibland kan det vara så att vi träffar personer här som har olika inslag av den här sociala problematiken som jag just beskrev och inte har gjort något direkt åt det och sen så kommer det till oss på 65 årsdagen och det är ju inget som man bara fixar utan det är ett svårt arbete.” (Specialiserad biståndshandläggare, IP 1).

5.7 Delanalys

Biståndshandläggare har ett visst handlingsutrymme (Lipsky, 2010) i arbetet med äldre som har en missbruksproblematik, däremot kan de inte använda och utnyttja sitt

handlingsutrymme om den äldre inte vill ta emot stöd. Biståndshandläggarnas

handlingsutrymme är således låst av frivillighet. Samtliga biståndshandläggare betonar att äldre med alkoholmissbruk ofta är motvilliga att ta emot stöd samt att de ställs inför dilemmat mellan att lyssna på de äldres enskilda vilja och deras ansvar att se till de äldres

välbefinnande. I biståndshandläggarnas beskrivning av dilemmat blir den konflikt som

Eliasson (1996) framställer tydlig. Konflikten handlar om att omsorgspersonal å ena sidan ska respektera de äldres självbestämmande och att de äldre är aktiva subjekt som kan ta ansvar för sitt eget liv. Å andra sidan att omsorgspersonal har ett kollektivt ansvar för de äldre, att de äldre är beroende objekt som styrs av andra och av dem samhälleliga villkoren.

Samtliga biståndshandläggare prioriterar i sitt arbete de äldres självbestämmande vid erbjudandet av stöd, vilket kan försvaras utifrån Eliasson (1996) syn på människan som ett aktivt subjekt. Äldre betraktas således som självständiga individer som har rätt att leva som de vill och konsumera alkohol i den mängd de anser lämplig utan att biståndshandläggarna lägger sig i. Äldres självbestämmande understryks även tydligt i lagstiftningen och ska respekteras i samband med biståndsbedömningen, vilket samtliga biståndshandläggare i våra intervjuer betonar. Men om man däremot hela tiden hänvisar till att den äldre inte vill eller har rätt att bestämma över sitt eget liv kan det i sin tur leda till en underlåtenhet och ett

disengagemang (Eliasson, 1996). De äldre kan följaktligen konsumera hur mycket alkohol de vill och riskera sitt välmående med hänvisning till att de äldre är enskilt ansvariga för sitt liv och det är inte biståndshandläggarnas uppdrag att ge de äldre stöd som de inte efterfrågat.

Detta är svårt för biståndshandläggarna att hantera och det är där konflikten blir synlig.

Biståndshandläggarna vill å ena sidan inte inskränka den äldres självbestämmande men samtidigt vill de skydda den äldre så individen inte riskerar sitt välbefinnande.

Biståndshandläggarna kan inte låta de äldre fara illa eller supa ihjäl sig, eftersom de har ett ansvar för de svagaste i samhället (Eliasson, 1996). Samtliga biståndshandläggare menar att de inte får ge upp i de ärenden där de äldre tackar nej till stöd. Men ett för stort

ansvarstagande för den äldre kan leda till ett förmyndarskap och ett övergrepp på de äldres självbestämmande och integritet (Eliasson, 1996). Biståndshandläggarnas arbetssätt att “aldrig ge upp” kan ses som ett övergrepp på de äldres rätt till självbestämmande, där

biståndshandläggarna inte acceptera att individen tackar nej till stöd. Även i diskussionen kring LVM överväger samtliga biståndshandläggare att gå mot den äldres vilja och göra en orosanmälan till missbruksenheten om LVM ifall den äldre är en fara för sitt eget liv. Detta kan ses som ett övergrepp på den äldres integritet och självbestämmande, men samtidigt försvaras handlingen med att det är ett skydd för den äldre, vilket kan legitimera

tvångsåtgärden. Biståndshandläggarna i den traditionella gruppen lyfter även fram att de inte beviljar inköp av alkohol till de äldre, det kan också ses som ett övergrepp mot de äldres självbestämmande och integritet. Biståndshandläggarna beskriver i våra intervjuer att detta är en komplex fråga, de anser att äldre har rätt att dricka vad de vill men samtidigt vill de inte understödja ett missbruk. Även här blir konflikten (Eliasson, 1996) tydlig, där respekten för de äldres självbestämmande ställs mot ansvaret de har för denna grupp.

En gemensam uppfattning hos samtliga biståndshandläggare är att missbruksenheten inte engagerar sig tillräckligt i ärenden med äldre som har en missbruksproblematik utan fokuserar endast på om den äldre vill ansöka om stöd eller inte. Om den äldre väljer att inte ansöka så sker ingenting hos missbruksenheten och äldreomsorgen får fortsätta motiveringsarbetet. Här blir konflikten som Eliasson (1996) beskriver mindre tydlig och ett uttryck för att

missbruksenheten väljer att se den äldre endast som ett aktivt subjekt och arbetar då utifrån principiella lösningar. Missbruksenheten ser således de äldre som kapabla individer som kan bestämma över sig själva. Deras ansvar för denna grupp minskar när personerna nått den magiska 65 årsgränsen, istället är äldreomsorgen involverad och förväntas ta ansvaret för dessa personer, vilket biståndshandläggarna i våra intervjuer lyfter fram. Missbruksenheten kan således låta bli att ingripa så länge den äldre inte frivilligt vill ansöka om hjälp.

Äldreomsorgen har däremot ansvaret för alla över 65 år oavsett vilken social problematik den äldre har. Det blir således en åldersfråga då missbruksenheten kan tänkas agera annorlunda i ärenden med personer under 65 år där äldreomsorgen inte är med och ger stöd.

Sammanfattningsvis betonar samtliga biståndshandläggare vikten av respekt för de äldres självbestämmande, en fråga väcks då om biståndshandläggarna har en syn av de äldre som endast aktiva subjekt. Vissa uttalande från våra biståndshandläggare talar dock emot den synen och framhäver istället att handläggarna inte ger upp när den äldre nekar att ta emot stöd, att de kan göra en orosanmälan till missbruksenheten om LVM ifall den äldre är en fara för sitt liv och slutligen att de tar ansvaret för de äldre när missbruksenheten inte gör det. Det

av alkohol som en del av insatsen inköp. Det är en svår konflikt som biståndshandläggarna ställs inför, det finns inget rätt svar utan konflikten kräver olika hanteringar i olika

sammanhang (Eliasson, 1996). Det viktiga är att biståndshandläggarna försöker se den äldre både som ett aktivt subjekt och ett beroende objekt, således försöka se den äldre i sin helhet.

Detta i sin tur för att undvika att de principiella lösningarna styr deras arbete med denna målgrupp och istället möjliggöra för biståndshandläggarna att reflektera, diskutera och ha en förståelse för den äldres situation (Eliasson, 1996).