Resultatdiskussion

Syftet med studien var att undersöka hur biståndshandläggare från en specialiserad respektive en traditionell arbetsgrupp beskriver sitt arbete med äldre personer som har en

missbruksproblematik samt vilket handlingsutrymme biståndshandläggarna har i arbetet med denna målgrupp. Vi har ställt oss frågor som lyfter fram vilka möjligheter och begränsningar biståndshandläggarna från respektive grupp upplever i arbetet med äldre som har

missbruksproblem samt vilket ansvar biståndshandläggarna har för denna målgrupp.

Vårt resultat visade att de specialiserade biståndshandläggarna har ett större

handlingsutrymme och fler möjligheter i sitt arbete med äldre som har missbruksproblem, jämfört med de traditionella biståndshandläggarna. De har bredare tidsramar och en tydligare samverkan med andra instanser, vilket möjliggör att de kan arbeta mer långsiktigt och

motiverande med de äldre. Specialiserade grupper av biståndshandläggare med inriktning på äldres missbruk presenteras i tidigare forskning som en möjlig lösning på

biståndshandläggarnas pressade arbetssituation med denna målgrupp (Gunnarsson &

Karlsson, 2017). Vi anser att upprättandet av grupper med specialiserade biståndshandläggare och deras arbetssätt är ett steg i rätt riktning för att bättre kunna stödja äldre som har en missbruksproblematik. Vi ser även att de specialiserade biståndshandläggarna har en större trygghet att våga fråga den äldre om dennes dryckesvanor, jämfört med de traditionella biståndshandläggarna. Detta tror vi grundar sig i deras ökade kunskap om målgruppen och de resurser som finns tillgängliga.

Dock ser vi att de specialiserade biståndshandläggarna i likhet med de traditionella

biståndshandläggarna har en pressad arbetssituation med denna målgrupp, därför anser vi att bättre verktyg och arbetssätt behöver utvecklas. En samverkan har påbörjats mellan de specialiserade biståndshandläggarna och missbruksenheten, däremot ser vi att ytterligare fokus bör läggas på att vidareutveckla samverkan. Tidigare forskning talar om att

missbruksvården och äldreomsorgen måste arbeta tillsammans med ärenden gällande

missbruksproblem (Gunnarsson & Karlsson, 2017; Shaw & Palattiyil, 2008). Vi tänker oss att de specialiserade biståndshandläggarna behöver mer inflytande över missbruksvården i ärenden kring denna målgrupp. Exempelvis att biståndshandläggarna får vara delaktiga i beslut kring insatser som missbruksenheten förfogar över.

Gemensamt för respektive grupp av biståndshandläggare är att de upplever att det inte finns tydliga riktlinjer kopplat till arbetet med äldre och missbruk, samt begränsningar i resurser där insatserna inte är anpassade för att hantera äldre som har missbruksproblematik. Detta

stämmer väl överens med tidigare forskning, att rådande riktlinjer och lagar inte är utformade att hantera arbetet med denna målgrupp. Istället arbetar biståndshandläggare i en s.k. gråzon, där de måste tänja på regler och skapa egna strategier för att möta de äldres behov

(Gunnarsson & Karlsson, 2017), vilket även vi ser i vårt resultat. Detaljerade riktlinjer kan vara vägledande för biståndshandläggarna, dock ser vi att det kan begränsa friheten i deras handlingsutrymme och reducera deras möjlighet att agera som policy makers (Lipsky, 2010).

Då ärenden som innefattar missbruksproblematik är unika och skiljer sig från fall till fall, ifrågasätter vi om det är den rätta lösningen i arbetet med denna målgrupp. Även om

biståndshandläggarnas gråzon försvinner anser vi att det finns risk för att annan problematik kan uppstå i relation till detaljerade riktlinjer.

Äldreomsorgens resurser/insatser är främst anpassade till äldre som är i behov av omsorgsinsatser, t.ex. hemtjänstinsatser eller vård- och omsorgsboende.

Biståndshandläggarna måste således transformera de äldre med missbruksproblematik till omsorgstagare för att passa äldreomsorgens standardiserade insatser. Detta stämmer väl överens med tidigare forskning, att biståndshandläggares arbete går ut på att forma de äldres behov så att det passar in i de givna ramarna för organisationen. Den äldre blir istället till ett ärende som i sin tur är hanterbart för organisationen (Dunér & Nordström, 2009). Trots att biståndshandläggarna måste göra detta för att hinna med sitt arbete ställer vi oss kritiska till hur äldreomsorgen är utformad, där äldre betraktas som en homogen grupp med endast omsorgsbehov. I vår studie betonar biståndshandläggarna att ärenden kring äldre med missbruksproblematik är komplexa, de äldre uppvisar ofta andra svårigheter än själva missbruket som t.ex. hemlöshet eller psykisk ohälsa. I vår mening är äldre mer än omsorgstagare och äldreomsorgen behöver anpassa sig till det.

Självbestämmande

I vårt resultat har vi inte funnit någon skillnad i hur respektive grupp av biståndshandläggare beskriver sitt ansvar i arbetet med äldre som har en missbruksproblematik. Samtliga

biståndshandläggare ställs inför dilemman när de äldre tackar nej till stöd, och kan därmed inte använda och utnyttja sitt handlingsutrymme. De försöker dock aktivt balansera mellan sitt ansvar för de äldres välbefinnande och respekt för äldres självbestämmande. Detta resultat stämmer väl överens med tidigare forskning, att professionella inom det sociala arbetet ständigt möter dilemmat där de måste se till äldres rätt att konsumera alkohol men samtidigt risken att den äldre kan fara illa (Wadd & Galvani, 2014; Gunnarsson, 2013; Gunnarsson &

Karlsson, 2013). Vi ser att det inte finns något enkelt svar på hur biståndshandläggarna ska gå tillväga när de ställs inför dilemmat, äldreomsorgens verksamhet vilar på frivillighet men samtidigt har biståndshandläggarna ett ansvar för de svagaste i vårt samhälle (Eliasson, 1996).

Biståndshandläggarna behöver mer kunskap och vägledning i arbetet med de äldre som har en missbruksproblematik för att lättare kunna hantera det svåra dilemmat (Wadd & Galvani, 2014; Gunnarsson, 2013) och även för att undgå att en underlåtenhet eller ett övergrepp på den äldres integritet uppstår (Gunnarsson & Karlsson, 2013).

De traditionella biståndshandläggarna beskrev att de inte beviljade inköp av alkohol till äldre, vilket är en komplex fråga där deras ansvar att inte understödja ett missbruk ställs gentemot äldres rätt att konsumera alkohol. Den tidigare forskningen visar i likhet med vårt resultat att biståndshandläggare har bedömt att alkohol inte ska ingå i insatsen inköp (Gunnarsson &

Karlsson, 2013). Däremot lyfter Gunnarsson (2013) fram att Socialstyrelsens Etiska råd (2012c) betonar att självbestämmande ska råda även när den äldre har ett missbruksproblem.

Vi väcker därför frågan om biståndshandläggarna hanterar situationen rätt genom att neka inköp av alkohol till de äldre och har de rätt att bestämma över äldres konsumtion av alkohol eller är det ett övergrepp mot den äldres integritet. Det finns inte tydliga nationella riktlinjer eller direktiv som beskriver hur biståndshandläggarna ska gå tillväga i dessa situationer, (Gunnarsson, 2013; Gunnarsson & Karlsson, 2013). Biståndshandläggarna ställs därför återigen inför ett svårt dilemma där de måste balansera mellan deras lagliga skyldighet att respektera äldres självbestämmande och deras ansvar att inte understödja ett missbruk.

Den magiska 65 årsgränsen

Samtliga biståndshandläggare diskuterar att missbruksenhetens ansvar för individer som har missbruksproblem förminskas i och med att personen går över den magiska 65 årsgränsen.

Detta tolkar vi som åldersdiskriminering, där äldre på 65 årsdagen klumpas ihop till en homogen grupp hos äldreomsorgen och problematik som missbruk eller psykisk ohälsa upphör. Biståndshandläggare är kritiska till denna magiska 65 årsgräns och menar att ålder inte ska vara en avgörande faktor till hur man ser på den äldres missbruk och vilket stöd den äldre får för sitt missbruk. Diskussionen kring den magiska 65 årsgränsen stämmer väl överens med tidigare forskning, som beskriver att det finns en tendens att äldres problem oavsett komplexitet upphör att ses som giltiga av samhället efter 65 års ålder (Gunnarsson, 2008). Detta grundar sig i den åldersdiskriminering som finns i samhället, där åldrandet förknippas med skröplighet och vårdkrävande (Gunnarsson, 2008; Simpson et al.,1994).

Äldreomsorgen blir således en “slasktratt” där alla personer över 65 år hamnar oavsett vilken social problematik de besitter, vilket enligt oss är ett problem. Äldreomsorgen är inte

uppbyggd för att arbeta med äldre som har en komplex problematik som t.ex. en missbruksproblematik, utan är främst utformad för äldre som är i behov av ordinarie omsorgsinsatser.

Tiden är inne att se de äldre som en heterogen grupp och minska fokus vid den magiska 65 årsgränsen. Vi vet att äldre i dagens samhälle konsumerar mer alkohol än tidigare samt att alkoholrelaterade dödsfall har ökat bland äldre (Socialstyrelsen, 2018). Då äldreomsorgen inte är utrustad för att hantera denna typ av problematik, är utvecklingen oroväckande. De

specialiserade grupperna av biståndshandläggare är ett steg i rätt riktning, då de har ett större handlingsutrymme kan de även utveckla arbetssätt för att hantera den varierande problematik som finns hos denna målgrupp. Däremot behöver samtliga biståndshandläggare mer stöd och resurser för att skapa nya verktyg som på bästa sätt kan möta behoven som finns hos äldre som har en missbruksproblematik.