Delanalys

”Man vet inte exakt hur men att det blir att äldreomsorgens insatser inte passar rätt och inte insatser som finns på missbruksenheten. Man hade velat ha något mitt emellan som inte finns.” (Traditionell biståndshandläggare, IP 6).

”Det saknas lösningar skulle jag säga för den här målgruppen, i vissa fall och i vissa fall inte. Kanske något typ av mellanboende, när man inte är så sjuk att man behöver ett vård-och omsorgsboende men man är inte heller så pass kapabel eller frisk så att man klarar av ett eget boende.” (Specialiserad biståndshandläggare, IP 1).

5.4 Delanalys

Lipsky (2010) beskriver gräsrotsbyråkrater som den förmedlande länken mellan en

organisation och samhällets medborgare, vilket är i likhet med biståndshandläggarens position inom äldreomsorgen. Skillnaden i handlingsutrymme mellan de specialiserade

biståndshandläggarna och de traditionella biståndshandläggarna återfinns främst i tidsramar och samverkansarbete. De traditionella biståndshandläggarna har ansvar för cirka hundra ärenden och förväntas planera sin arbetstid därefter. De uppger att ärenden kring äldre med missbruksproblematik tar mycket tid i deras arbete och den tiden har de inte möjlighet att lägga vid varje enskilt ärende då de har andra arbetsuppgifter att sköta. Antalet ärenden som de traditionella biståndshandläggarna har ger inte utrymme för att hantera ärenden som går utanför de vanliga rutinerna. De specialiserade biståndshandläggarna har färre ärenden vilket ger dem bredare tidsramar, de har t.ex. möjlighet att gå på flera hembesök hos den äldre för att kunna arbeta motiverande. De specialiserade biståndshandläggarna har på så sätt ett friare handlingsutrymme (Lipsky, 2010) i arbetet med äldre som har alkoholmissbruk, vilket gör att de kan skapa andra arbetssätt med denna målgrupp. Med detta handlingsutrymme har de även möjlighet att göra det som de traditionella biståndshandläggarna beskriver går utanför vanliga rutiner. Ett exempel på att gå utanför rutiner är att biståndshandläggaren gick till en park där den äldre brukade vistas, då de inte hade fått tag på personen via telefon eller i sitt hem.

Dock uppger samtliga biståndshandläggare i vår studie att de upplever en tidspress i sitt arbete och att de inte hinner med på det sättet som de skulle önska i arbetet med denna målgrupp.

Detta visar på den motsägelsefullhet som Lipsky (2010) beskriver inte sällan uppstår i

gräsrotsbyråkratens arbete, det uppstår en motsägelse mellan biståndshandläggarens praktiska arbete och ramarna/strukturen som finns inom organisationen. En motsägelse som uppstått då det praktiska arbetet och de kommunala riktlinjerna inte stämmer överens med varandra. I det kommunala riktlinjerna beskrivs det att ärenden kring t.ex. missbruk eller hemlöshet är komplexa, men inget tidsutrymme ges för att hantera detta i det praktiska arbetet. Det är på så sätt upp till varje enskild handläggare att förhålla sig till de tidsramar som är satta. Vi kan avläsa en frustration bland biståndshandläggarna där tidspressen begränsar arbetet med äldre som har missbruksproblematik, de kan inte använda sitt handlingsutrymme på bästa sätt då organisationens utformning motarbetare det.

Skillnader i arbetssätt återfinns även i samverkan med andra instanser. De traditionella biståndshandläggarna uppger att det finns en viss osäkerhet kring samverkan, främst

samverkan med missbruksenheten i ärenden som berör äldre med missbruksproblem. För de specialiserade biståndshandläggarna är det en självklarhet att samverka med

missbruksenheten i ärenden kring denna målgrupp och att en socialsekreterare från

missbruksenheten följer med på hembesök. De specialiserade biståndshandläggarna har som del av sina arbetsuppgifter att bygga upp samverkan med relevanta samverkanspartners. Det visar även på den flexibilitet som Lipsky (2010) talar om att gräsrotsbyråkrater behöver för att möta medborgare som befinner sig i besvärliga livssituationer. De specialiserade

biståndshandläggarna har ett större handlingsutrymme som möjliggör för dem att ha en mer aktiv kontakt med olika samverkanspartners, jämfört med de traditionella

biståndshandläggarna. Samverkan är däremot en process som behöver ständig reflektion och agerande från båda parterna.

Lipsky (2010) talar om att gräsrotsbyråkrater i arbetet med medborgarna behöver flexibilitet för att bemöta människor som befinner sig i besvärliga situationer. De behöver utföra sitt arbete med medkänsla för individen och se till den enskildes situation. Dessa kännetecken av Lipskys (2010) gräsrotsbyråkrater uttrycker sig på olika sätt hos de traditionella

biståndshandläggarna och de specialiserade biståndshandläggarna. De traditionella

biståndshandläggarnas beskriver att de behöver en ingång till ämnet för att på så sätt kunna tala med den äldre om dennes alkoholkonsumtion. De uppger att det kan vara ett svårt ämne

att tala om och vill därför på ett respektfullt sätt närma sig frågor kring missbruk. De

specialiserade biståndshandläggarna uppger att de hantera situationen genom att ställa frågan rakt ut till den äldre, det finns en viss förståelse till varför biståndshandläggaren är där och det brukar inte vara några svårigheter att ta upp ämnet. Detta kan ses som olika tillvägagångssätt för att eftersträva den medkänsla och flexibilitet i mötet med medborgarna som Lipsky (2010) beskriver.

Gemensamt för samtliga biståndshandläggare är att de uppger att rådande riktlinjerna för arbetet med äldre och missbruk är vagt uttryckta, vilket Lipsky (2010) beskriver som en typisk del av gräsrotsbyråkratens arbetssituation. Bristen på tydliga riktlinjer kan å ena sidan ses som positivt och möjliggörande för biståndshandläggarnas handlingsutrymme. I bristen på uttryckta arbetssätt skapar biståndshandläggarna sina egna strategier för att hantera arbetet med de äldre, vilket stärker deras profession genom att de får ansvar att fatta självständiga beslut. Å andra sidan kan bristen på tydliga riktlinjer även fungera som ett hinder för biståndshandläggarna och begränsa dem i deras handlingsutrymme. De traditionella biståndshandläggarna uppger att i arbetet med äldre som har missbruksproblem finns det tveksamhet kring hur samverkan ska gå till, vilket blir till ett hinder då de inte vet hur de ska gå tillväga för att hantera samverkan. Biståndshandläggarna talar även emot sig själva i diskussionen kring riktlinjer. Samtliga biståndshandläggare uttrycker en önska om förändring i riktlinjerna, samtidigt som de uppger att det är svårt att skapa specifika riktlinjer eller rutiner då det skiljer sig mycket från fall till fall. En specificering av riktlinjer skulle innebära

begränsningar i biståndshandläggarnas handlingsutrymme, då arbetet blir mer detaljstyrt motarbetar det gräsrotsbyråkratens frihet och flexibilitet i deras handlingsutrymme (Lipsky, 2010).

Lipsky (2010) redogör för hur gräsrotsbyråkratens handlingsutrymme påverkas av beslut som har tagits på en högre nivå, inom äldreomsorgen är det politiker och högre tjänstemän som sätter den politiska agendan för socialtjänsten. En biståndshandläggare uppger att rådande politiska vindarna inte fokuserar på äldre med missbruksproblematik utan för närvarande är det våld i nära relationer och jämställdhet som står i fokus. Det går att tänka sig att

biståndshandläggarnas arbetssituation skulle se annorlunda ut om äldres missbruksproblematik var det ämne som stod i fokus.

De specialiserade biståndshandläggarna har en bredare kunskap kring vilka resurser som är lämpliga för äldre med alkoholproblem, däremot upplever samtliga biståndshandläggare brister kring resurser och insatser för denna målgrupp. Lipsky (2010) redogör för att gräsrotsbyråkrater ständigt måste förhålla sig till resursbrist, där tillförsel av medel till organisationen sällan motsvarar efterfrågan av medborgarna. Samtliga biståndshandläggare beskriver att insatserna som äldreomsorgen förfogar över inte är anpassade för äldre som har en missbruksproblematik. Äldreomsorgen har ambitiösa politiska och organisatoriska

målsättningar för verksamheten men utbudet av insatser för att stödja äldre motsvarar inte denna ambition. De givna standardiserade insatserna är inte utformade för att hantera ärenden med äldre som har en missbruksproblematik. De rådande insatser inom äldreomsorgen är främst riktade till “vanliga” äldre som är i behov av serviceinsatser eller dagverksamhet, men insatser för att hantera alkoholmissbruk är bristande. Lipsky (2010) menar att

gräsrotsbyråkrater måste transformera medborgarna till klienter för att passa in i organisationen. Där anpassningen utformar “vanliga” äldre som i sin tur passar de standardiserade insatser som äldreomsorgen har att erbjuda. Denna klientifiering av

medborgare menar Lipsky (2010) måste ske för att gräsrotsbyråkrater ska kunna hanteras sin arbetsbörda.

Sammanfattningsvis visar vårt resultat att biståndshandläggare har en pressad arbetssituation, äldreomsorgens verksamhet har vaga politiska mål och saknar riktlinjer i arbetet med äldre som har en missbruksproblematik samt även resurs- och tidsbrist. I detta har

biståndshandläggarna inom ramen för deras handlingsutrymme möjlighet att skapa sina egna arbetssätt och rutiner med denna målgrupp, vilket är i likhet med Lipskys (2010) beskrivning av gräsrotsbyråkrater som policy makers. Genom att den specialiserade gruppen av

biståndshandläggare har skapats och har ett större handlingsutrymme kopplat till tid och samverkan, ges de även en ökad möjlighet att agera policy makers i arbetet med äldre som har en missbruksproblematik.

5.5 Biståndshandläggares dilemman i arbetet med äldre och