En blandad, segregerad stad

I den fördjupade översiktsplanen lyfts en farhåga om att det stora stadsutvecklingsprojektet kan få betydande sociala konsekvenser för Helsingborg. Dels identifieras en risk för gentrifiering i några av de intilliggande områdena, men stadsutvecklingen kan också riskera att motverka visionen om H+ som en kraft som kan läka ett delat och segregerat Helsingborg (Helsingborgs stad, 2011). Att de sociala konsekvenser blir belysta i översiktsplanen som inte är juridiskt bindande, till skillnad från vad som gäller detaljplaner, är också till viss del problematiskt.

Enligt respondent C som arbetar som exploateringsingenjör skulle staden skulle ha möjlighet att styra tydligare vilka upplåtelseformer som skulle byggas i ett visst område genom att premiera vissa egenskaper i markanvisningarna. Hen påpekar dock att boendeformer inte varit en del av Helsingborgs strategi utan att det under lång tid handlat om hållbarhet och på senare tid varit stort fokus på att premiera innovation.

I översiktsplanen för Oceanhamnens första etapp (Helsingborgs stad, 2015) omnämns inte området som en blandad stad, men däremot att det ska möjliggöras för blandad stadsbebyggelse. Det uppges vidare att området ska attrahera människor med olika bakgrund, etnicitet och ålder, även om det inte specificeras ifall den ambitionen

gäller för vilka som faktiskt bosätter sig i området. Problematiken i begreppet blandad stad är också något som intervjupersonerna lyfter i sina svar.

Sen är alltid utmaningen med, ja men det här med en blandad stad, vad betyder det? Rent socialt, ja det betyder det väl att vi vill ha olika typer av människor som bor där. Och det där är ju inte så lätt, för allting som är nyproducerat är ju dyrt att bo i.

(D, kommunikatör)

Enligt Fainstein (2005) är den blandade staden en del i arbetet mot en rättvis stad. Hon menar att den blandade staden präglas av en mångfald avseende arkitektur och byggnaders användningsområden. Hon menar också att det bör förekomma en variation av upplåtelseformer för boende och en blandning av socioekonomiska och etniska grupper. Hos samtliga respondenter i studien finns dock en stor medvetenhet kring att bostäderna i Oceanhamnen är dyra både för fastighetsutvecklarna och för bostadsköparna. Målsättningen om en blandad bebyggelse i H+området har således inte uppfyllts i den nuvarande exploateringen av Oceanhamnen och istället lyfts andra aspekter fram som motiv för att se till att stadsdelen ska erbjuda en plats åt en blandad allmänhet, något som kommer alla helsingborgare till del. Det tydligaste exemplet är tillgången till vattnet, att öppna upp en del av Helsingborgs kustlinje som väldigt få personer tagit del av.

[A]lla kan inte bo i de här dyra lägenheterna, men alla ska få ha tillgång till kajpromenaden, strandpromenaden och att kunna sitta här och att nå vattnet.

(B, planarkitekt)

Även om de publika miljöerna i Oceanhamnen kommer alla till del framhåller Boland et al (2017) att exploatering i allmänhetens intresse sällan är applicerbar på de vattennära stadsutvecklingsprojekten eftersom det tas väldigt lite hänsyn till hur de minst bemedlade i samhället ska kunna ta del av området. I Sverige är det idag framförallt privata företag som står för bostadsbyggandet och för att kunna bidra till

skapandet av en blandad stad är kommunens möjlighet i huvudsak begränsade till att genom markanvisningsavtal styra upplåtelseform och utformning av byggnaderna (Ström et al, 2017). För Oceanhamnen har dock inte markanvisningar omfattat upplåtelseform och för en plats där det är dyrt och bygga överlämnas ansvaret till stor åt marknaden att avgöra.

Så är det ju som ett mål att vi ska en blandad bebyggelse och blandade upplåtelseformer. Det gäller i alla områden som vi är med i eller som vi driver. Men […] det är ju inte vi som gör marknadsanalyser – vem ska ha råd och bo där eller vem vill vi ska bo där? Det […] överlämnar vi ju i stort sett till marknaden det vill säga till fastighetsutvecklarna.

(C, exploateringsingenjör)

Med en tyngdpunkt på den nyliberala urbaniseringen ser Fainstein (2010) att det idag i huvudsak är marknadskrafter snarare än demokratiska beslut som avgör i vilken utsträckning det byggs prisvärda boenden i olika former. En utveckling hon ser som problematisk utifrån ambitionen att uppnå en rättvis stad.

I den fördjupade översiktsplanen för H+ finns tydliga formuleringar om att området ska inhysa ”en variation av bostäder och verksamhetslokaler, i olika storlekar och prisklasser och med blandade upplåtelseformer” (Helsingborgs stad, 2011). Dokumentet ger samtidigt inte svar på var i H+området som det ska finnas olika boendeformer och i den hittills enda svenska studie som genomförts av specifikt Oceanhamnen tycks möjligheterna för alla invånare att hitta en bostad i första etappen vara begränsade. Ziegler (2018) konstaterar nämligen att ingen av byggnaderna som uppförs i första etappen omfattar hyresrätter utan upplåtelseformen begränsas till enbart bostadsrätter eller äganderätter. Respondent C bekräftar också att inte heller etapp 2, vilken förvisso omfattar ett betydligt mindre område än den första etappen, kommer att innehålla några hyresrätter.

[M]en om man har fått till en blandning där i den stadsdelen med unga, gamla, svensktalande, icke-svensktalande eller inte svenska som modersmål. Så vet i katten. Och vad gör det med en stad? När vi liksom

samtidigt säger att det är så viktigt med social hållbarhet, när det blir väldigt tydligt att här är ju områden med olika typer av invånare. […] [Ä]r det lättast att bo i områden där andra människor är ungefär som mig? Ja den frågan är ju också relevant att ställa.

(D, kommunikatör)

Citatet ovan sätter fokus på om visionen om den blandade staden är önskvärt eller att det skulle bidra till en mindre segregerad stad. Resonemanget går i linje med Ström et al (2017) som framhåller att det inte finns empiriska bevis för att blandade upplåtelseformer leder till att invånare från olika socioekonomiska eller etniska grupper börjar interagera med varandra i högre utsträckning utan att segregation bygger på andra faktorer.