Prestigeprojektets sociala hållbarhet

I citatet ovan belyser också respondenten ett kännetecken som identifieras för stadsutveckling inom den nyliberala urbaniseringsteorin nämligen en ökad konkurrens mellan städer (Mukhtar-Landgren, 2012). Avni & Fischler (2019) utvecklar genom att framhäva att konkurrensen som drivkraft är en vanligt förekommande kritik mot vattennära stadsutvecklingsprojekt där områdena utvecklas till prestigeprojekt som prioriteras ekonomiskt för att användas som marknadsföring i den regionala och globala konkurrensen. Flera respondenter lyfter även utmaningen i att H+ i allmänhet och Oceanhamnen i synnerhet ses lite som ett prestigeprojekt i Helsingborg.

[J]ag skulle inte säga prestigeprojekt, men det ska vara någonting extra om man säger så. Man vill visa upp den här stora varvsparken och alltså det är ju pengar […] som behövs och då finns det ju.

(B, planarkitekt)

Ovanstående visar hur Oceanhamnen åtminstone delvis uppfattas som ett prestigeprojekt vilket varit kritiken mot flera andra vattennära stadsutvecklingsprojekt som byggt på storslagna, kostsamma visioner avseende gestaltning och

ingenjörskonst. Det har i sin tur inneburit att allmänheten fått betala priset genom skattemedel (Taufen, 2014). Respondent C som arbetar med markexploatering uppger hur staden som regel ska sälja byggklar mark, vilket innebär att den ska vara fri från föroreningar och med färdigt ledningsnät. I fallet Oceanhamnen har det gjorts det till viss del, men det har även en överenskommelse med byggaktörerna att täcka kostnader för åtgärder som uppstår om de stöter på problem i marken vilket sker frekvent på gammal hamn- och industrimark. Vidare betonar respondenten hur visionen för Oceanhamnens utformning bygger på en hög ambitionsnivå gällande gestaltning, vilket gör att exploateringen inte bär kostnaderna som uppkommer utan kräver finansiering från allmänna medel. Hen tar bland annat upp avsikten att skapa en stadsdel bestående av tre öar på en plats där det idag inte finns någon ö alls. Kostnadsbilden ska även ses i ljuset av att tomterna som staden sålt i Oceanhamnen är de dyraste någonsin i Helsingborg och att satsningen på Södertunneln, vilken skulle bekostas av markexploateringen, i nuläget inte ens blir av.

[G]enomförandet är ju ganska svårt. Dels så kostar kanske egentligen mer än vad man får ut, man har en hög ambitionsnivå. Det finns väldigt mycket hinder som man kanske inte kände till när man började, med både förorenad mark och gamla vågbrytare och kajkonstruktioner som ligger inne i det man bygger.

(C, exploateringsingenjör)

Mukhtar-Landgren (2012) framhåller samtidigt hur kostsamma, prestigefulla stadsutvecklingsprojekt till viss del kan motiveras utifrån dels ett externt syfte i att locka till sig potentiella investerare och nya invånare dels med ett internt syfte i att ingjuta stolthet, framtidstro och hopp om övergripande positiv utveckling hos stadens invånare. Stolthet hos invånare kan också utifrån en nyliberal stadsutveckling kanaliseras i konkurrensen mellan städer och flera av respondenterna lyfter hur det finns något av en tävlingsanda i Helsingborgs stad och det framhålls hur stadens ambitionsnivå ibland tycks sikta mot internationella storstäder.

[A]lla de här tävlingarna vi har för att vi vill utmana oss och skapa något annat och så känns det ändå som att det blir samma ändå. Att det är lite tråkigt, att det är lite, jag tycker att det ger en ängslig bild liksom av Helsingborg ibland. Vi har så stora ambitioner, men i den här likformigheten […], vi bygger på ungefär samma sätt, gör ju att det blir lite ospännande. Men vi är inte New York eller Barcelona, vi är Helsingborg. Vi är ju den lilla underdogen… Vi är ju en tax med en rottweilers ego på något sätt.

(D, kommunikatör)

Även om just tävlingar inte omnämns i de officiella dokumenten gällande H+ och Oceanhamnen så finns det aspekter av hur projektet är en viktig del i konkurrensen genom att stadsutvecklingen ska bidra till att stärka stadens roll i regionen (Helsingborg stad, 2011). Konkurrens är dessutom något som flera av intervjupersonerna framhåller och bland annat nämner hur en god arkitektur faktiskt kan vara en konkurrensfördel som lockar till sig både investeringar, turister och nya invånare när man ska sälja in en ny stadsdel.

[M]en du sitter där med din snygga utsikt och så känner du dig nästan som de här jättesnygga, välbärgade, smala människorna som är på de här visionsbilderna. Det man säljer med de här visionsbilderna, det är ju att man säljer en dröm. […] det är alltid fint väder, det är alltid körsbärsträd som blommar och alla ser väldigt glada ut. Ingen är trasig, ingen har hijab. […] Och på nåt sätt tror jag också att man säljer en sån dröm va, när man skapar alla de här områdena.

(E, etnolog)

Utdraget ovan visar hur visioner och visualisering säljer området men sätter också fingret på problematiken kring social hållbarhet i Oceanhamnen och andra stora stadsutvecklingsprojekt. Även om Helsingborg i både översiktsplan och detaljplan (Helsingborgs stad, 2011; 2015) samt webbplatser för H+ (Helsingborgs stad, 2019c) benämner Oceanhamnen som en socialt hållbar stadsdel så utvecklas det inte hur det

ska åstadkommas. Den sociala hållbarheten begränsas till att det ska bli en blandad stad som ska främja livskvalitet och ge utrymme för många offentliga platser. Avsaknaden av exempel särskiljer den sociala hållbarheten från exempelvis den ekologiska hållbarheten som i Oceanhamnen åskådliggörs med flertalet olika initiativ i stadsdelen. I en studie av vattennära stadsutveckling i Washington DC konstaterar också Avni & Fischler (2019) att visioner om att uppnå en hållbar stadsdel i vattennära stadsutvecklingsprojekt ofta är svåra att genomföra i realiteten.

Problematiken med att upprätthålla visionen om en hållbar stadsutveckling menar Avni och Fischler (2019) ligger i komplexiteten med den vattennära stadsutvecklingen. Exploateringen av områden i vattennära lägen brukar förvisso ge utrymme till social hållbarhet genom att erbjuda nya offentliga ytor, större utbud av boende och genom att öka tillgängligheten till vattnet, vilket gynnar både invånare och besökare. Samtidigt är det i regel ett dyrare segment av fastigheter som uppförs i områdena vilket gör att de potentiella invånarna utgör en minoritet av stadens samlade befolkning och att området riskerar bidra till viss exkludering och på sikt begränsa möjligheterna till social hållbarhet.