En stadsdel för helsingborgarna

Oceanhamnen är en stadsdel som byggs i ett område där det tidigare inte funnits några invånare. Att utveckla vattennära stadsdelar som tidigare varit övergivna och inhyst begränsad mänsklig närvaro kan förvisso ses som ett sätt att gynna allmänhetens intresse genom att nybyggnationen ska locka till sig investeringar, skapa jobb samt försköna och levandegöra ett område. Kritiker menar dock att ett sådant förhållningssätt missar den sociala dimensionen i vem som får ta del av utvecklingsinsatserna och vilka som exkluderas från de förändringar som stadsplaneringen för med sig (Boland et al, 2017).

Fainstein (2010) menar att tillgänglighet är en viktig aspekt att bejaka för att kunna uppnå en rättvis stad och i det ligger att stadsplaneringen måste tillgodose ett utbud av offentlig service. För Oceanhamnen har den offentliga servicen varit frånvarande i den första etappen, en brist som tydligt identifieras i detaljplanen (Helsingborgs stad,

2015). Detta ses i ljuset av att den fördjupade översiktsplanen som kom några år tidigare redan slagit fast att utbyggnaden skulle ske i etapper men att det därför var viktigt att varje etapp skulle ha god tillgänglighet och säkerställd offentlig service (Helsingborgs stad, 2011).

[D]et har varit en tanke […] att få dit en förskola. Jag slogs länge för att ”åh vi måste få in det så tidigt som möjligt” så att när de första flyttar in så finns det också en förskola. Att förutsättningarna ska vara på det sättet så att man vågar bosätta sig här som barnfamilj. Men det blev ju inte riktigt så.

(A, planarkitekt)

Att skapa en jämlik tillgång till stadens service och till offentliga platser är en viktig del i stadsplaneringens uppgift ur perspektivet att verka för en social hållbarhet (Ström et al, 2017), vilket inte lyckats i Oceanhamnens första etapp. Det blir även tydligt hur de intervjuade stadsplanerarna är medvetna utmaningen i att uppnå en social hållbarhet sett till att invånarna i Oceanhamnen kommer att vara en relativt välbemedlad skara och därmed inte spegla Helsingborg som helhet. Medvetenheten kring detta gör det tveksamt hur Oceanhamnens exploatering kan motiveras utifrån ett allmänintresse. Å andra sidan menar Mukhtar-Landgren (2012) att stadsutveckling som motiveras just utifrån allmänintresset bygger på ett antagande om att staden är homogen när den i egentligen i högsta grad är heterogen sett till dess befolkning. En av respondenterna är inne på ett liknande resonemang och ställer sig frågande till varför och för vem Helsingborg faktiskt exploaterar H+ och Oceanhamnen.

Vem är det som behöver H+? Vem är det egentligen som behöver H+? Behöver helsingborgarna H+? Ja, det kanske fattas bostäder.

(E, etnolog)

Trots en uttalad ambition om att skapa en social hållbar stadsdel förväntas bostadspriserna i Oceanhamnen vara höga vilket Avni och Teschner (2019) menar är utgör en stor risk till en marginalisering av röstsvaga och socioekonomiskt svaga

grupper i samhället. Ytterligare en fara som påvisats i flera vattennära stadsutvecklingsprojekt som primärt varit inriktat på bostadsbyggande är att de nya stadsdelarna ofta inte lyckats kopplas samman med intilliggande områden till följd av fysiska eller mentala barriärer. Även om ett stadsutvecklingsprojekt bygger bort fysiska barriärer i form av stängsel, vägar och järnvägsspår som tidigare avskärmat stadsdelen så kan den nya bebyggelsen många gånger leda till uppkomsten av mentala barriärer i form av turiststråk och exklusiva bostäder, restauranger och affärer (Avni & Fischler, 2019).

För Oceanhamnen kvarstår de fysiska barriärerna i form av att färjornas uppmarschområde, järnvägen, Malmöleden och Helsingborgs central ligger mellan den nya stadsdelen och centrala delarna av Helsingborg. Respondent A framhåller just de fysiska barriärerna som en av de största utmaningarna men framför en förhoppning om att helsingborgarna kommer ”att uppleva att det här är en stadsdel i Helsingborg och inte lite där utanför”. Respondenterna lyfter också farhågor om mentala barriärer och hur de dyrare bostäderna i Oceanhamnen kommer att särskilja området från de socioekonomiskt svagare grupperna som till stor del bor i de södra delarna av centrala Helsingborg, en risk som påtalades redan i den fördjupade översiktsplanen.

Blir det en alltför homogen invånargrupp inom nybyggnadsområdena i H+ kan det medföra att mentala barriärer med omgivande Söder och Planteringen istället förstärks.

(Helsingborgs stad, 2011)

Utifrån teorin om den rättvisa staden är barriärerna problematiska, för även om Fainstein (2005) förespråkar stadsdelar med en blandad befolkning lyfter hon att befolkningen kan tillåtas vara relativt homogen under förutsättning att det inte finns några tydliga gränser eller barriärer till intilliggande områden. Specifikt för de vattennära stadsutvecklingsprojekten lyfter hon också vikten av att lyssna in behoven från närliggande områden. Taufen (2014) menar därför att stadsplaneraren har central roll i att arbeta för en rättvis stad genom den fysiska utformningen, varierade bostadsmöjligheter och god tillgänglighet till området. Det sammantaget ger förutsättningar för en social hållbarhet och minimerar risken för segregation.

[A]tt påstå att det är alla grupper socialt är ju inte rimligt utan det är ju de som har råd. Tyvärr. Men någonstans så hoppas jag verkligen att det inte blir ett rikemansghetto.

(A, planarkitekt)

Farhågan för att det bildas ett ”rikemansghetto” tangerar ett av de hinder för hållbar stadsutveckling som beskrevs i inledningen där det talas om riskerna med att nya stadsdelar bäddar för monokulturer (Delegation för hållbar stadsutveckling, 2012). I Oceanhamnen har man visserligen jobbat aktivt med att försöka skapa offentliga platser vilket är en del i fördjupningen av delegationens hinderbeskrivning. Samtidigt finns det flera tecken på att projektet riskerar att misslyckas vad det gäller risken för en ökad social och rumslig uppdelning.