Ända sedan för utvecklingen av H+ och Oceanhamnen har det funnits en medvetenhet om att exploateringen av området skulle komma att bli kostsam. Trots den uteblivna satsningen på att gräva ner järnvägsspåret har det bibehållits en hög ambitionsnivå avseende gestaltningen i stadsdelen. Det har i sin tur bidragit till att exploateringen inte bär sig själv utan delvis får bekostas med skattemedel. Trots användandet av allmänna medel har dock inte skattebetalarna fått särskilt stort utrymme att göra sin röst hörd gällande stadsdelens utveckling bortom de lagstadgade samrådsförfarandena.
Att exploateringen varit kostsam har också inneburit att tomterna som sålts i området är de dyraste hittills i Helsingborg. Följden blir att bostadspriserna för de nybyggda husen, vilka uteslutande hyser bostadsrätter, landar på en nivå som omöjliggör för en stor andel av befolkningen att bosätta sig där. Risken med att bostäderna riktar sig mot ett smalt segment är att det bidrar till en uppdelad stad och att den ursprungliga visionen för området, om stadsdel som enar norra och södra Helsingborg, inte blir uppfylld.
En hel del forskning inom social hållbarhet påvisar hur den breda invånarinvolveringen och dialogen inom stadsplanering i regel kan gynna en socialt hållbar utveckling och lägga grunden för en rättvis stad. Ur det perspektivet är Oceanhamnen hittills inte något föredöme och det blir tydligt i intervjuerna att arbetet inte når upp till de högt ställda ambitionerna i stadens styrdokument eller i planeringsunderlagen för H+området. Den begränsade förekomsten av dialog med allmänheten, tillsammans med ovannämnda fysiska barriärer och risken att de dyra bostäderna skapar mentala barriärer, bidrar till att det tycks finnas stora utmaningar för Oceanhamnen gällande den sociala hållbarheten.
Samtidigt är det kanske hårt att döma avsaknaden av invånarinvolvering alltför hårt. Området där Oceanhamnen uppförs har fört en anonym tillvaro de senaste decennierna och det finns inga personer som bott i området och därmed haft starka incitament till engagemang. Dessutom tycks det finnas ytterligare några försvårande omständigheter för att kunna hörsamma allmänheten i mer djupgående dialoger. För
det första utgörs vattennära stadsutvecklingsprojekt i regel av väldigt komplexa planerings- och byggnationsförutsättning, för det andra är det ett väldigt omfattande projekt med lång tidshorisont. Dessutom kan man i Oceanhamnens fall se ett visst motstånd till involvering från stadsplanerarna, som dels belyser svårigheten att ha dialog i rätt skede i planeringen dels lyfter fram tveksamheter till om invånarnas åsikter kan bidra till deras yrkesutövning.
Stadsplaneraren är också en av alla de intressenter som styr stadsutvecklingen i Oceanhamnen även om det sker något mer anonymt och främst som en aktör som bemästrar avvägningarna mellan marknadens drivkrafter, stadens politiskt fastslagna visioner, verklighetens förutsättningar och föreställningarna om allmänhetens förväntningar på platsen. För Oceanhamnen blir det tydligt att det är marknaden som fått vara drivande i bostadsbyggandet, att staden står för visionen om den hållbara stadsdel som vilar på den blandade stadsbilden och att stadsplaneraren sen bejakar de offentliga ytorna och tillgång till vattnet.
Det framkommer också hur det för Oceanhamnen finns en slagsida mot den nyliberala urbaniseringen där marknadens privata aktörer ges stort utrymme. Enligt den nyliberala urbaniseringsteorin tillvaratas allmänhetens intressen i dess roll som konsumenter. Det motiveras i intervjuerna hur allmänheten drar nytta av Oceanhamnen utveckling genom ett ökat bostadsbyggande, något som förväntas skapa en rörlighet på bostadsmarknaden, attrahera nya invånare och investeringar till staden och därmed komma helsingborgarna till gagn genom ökade skatteintäkter. Bortom marknadens förmåga att bidra till nyttor för allmänheten framhålls annars framförallt hur stadsbyggandsprojektet bidrar till en bättre åtkomst till vattnet, tillkomsten av flera publika ytor i området och att nya bostäder och byggnader levandegör ett område där ingen tidigare bott.
5.1. Vidare forskning
Samtliga respondenter berörde att Oceanhamnen av flera orsaker riskerar att vara ett bostadsområde för socioekonomiskt starka grupper i samhället. En sådan utveckling riskerar bli en utmaning ur ett socialt hållbarhetsperspektiv och därför hade det varit intressant att följa upp vilka som faktiskt flyttar till området och vilka motiv eller
värden som lockar med platsen. Ytterligare en aspekt på social hållbarhet skulle vara en observationsstudie kring vilka som rör sig i området och att genomföra den typen av studie om några år när Oceanhamnen bebyggts med fler etapper och etablerats som en stadsdel i Helsingborg.
Sett till involvering i stadsutveckling finns det också ett antal spännande uppslag till vidare forskning. Den här studien har varit begränsad till Oceanhamnens första utbyggnadsetapp, men precis som några av intervjupersonerna påtalade kommer det från och med nu att redan finnas boende i utbyggnadsetappernas direkt närliggande kvarter. Hur påverkar den närheten utformningen av Oceanhamnen och den fortsatta utbyggnaden av H+?
Under arbetets gång har det även väckts funderingar kring hur stadsutveckling påverkas av markägarförhållanden. För Oceanhamnen har Helsingborgs stad ensam varit ägare av all mark inför exploateringen med relativt goda möjligheter att styra projektet i en viss riktning och inte samtidigt inte varit tvungna att ha dialog med befintliga markägare. Att komparativt ställa liknande ägarförhållande mot hur em stadsutveckling i likande omfattning kunnat utvecklas i ett område med blandat markägande skulle vara intressant att följa. För Helsingborgs del är ett sådant område också geografiskt nära Oceanhamnen, nämligen Gåsebäck som också är en del av H+.