Lagstadgade samråd och invånarinvolveringen potential

Att Oceanhamnens första etapp inte levt upp till den initiala ambitionen gällande omfattande dialog och delaktighet i stadsutvecklingen visar sig i intervjuerna ha flera orsaker. Respondent A beskriver invånarinvolveringen i området som sparsmakad och vidareutvecklar till att det i stort sett begränsats till de lagstiftade samråden. Samrådsförfarandet som föreskrivs enligt plan- och bygglagen (SFS 2010:900) ska rikta sig till kända bostadsrättshavare, hyresgäster eller boende som berörs av utbyggnaden. Gällande Oceanhamnen ser stadsplanerarna dock hur området har en problematisk lokalisering och att det dessutom under lång tid haft väldigt begränsat med verksamheter och inga fastboende, vilket sammantaget inneburit få incitament till invånarinvolvering.

Den där har ju varit svår eftersom området ligger där det ligger och det är ju sa att det precis är att man passerar där på kvällspromenaden, inte alls. Så den har varit jättesvår. Vi försökte tidigt att involvera människor till olika typer av samrådsmöten och informationsmöten men det var ju långt fram, det låg för långt fram i tiden och vi lyckades inte locka massorna. […] För på något sätt så handlar det om att, om inte människor känner till ett område så är det också svårt att bli engagerad i det, svårt att tycka till om det.

(D, kommunikatör)

Antalet deltagare vid de tillfällen som det genomförts samråd har varit få både för Oceanhamnen och för H+området som helhet. Respondenterna lyfter även en del försök med blandat resultat som gjorts för att locka ut folk i området, exempelvis genom att upplåta ytor på den yttersta piren för fritidsaktiviteter och konstuttryck och likaså publika evenemang som arrangerats i samband med byggstart för första etappen

i Oceanhamnen. Ett arbete som två av respondenterna ägnat handlar vidare om att samla in berättelser och minnen från personer som varit aktiva i områdets tidigare hamn- och industriverksamhet för att se om det kunde appliceras i stadsplaneringen. Att samla in berättelser kan sammanfogas med ett av de motiv till vattennära stadsutveckling som Boland et al (2017) ringat in i form av att exploateringen ska ingjuta stolthet. Mukhtar-Landgren (2012) menar just att stadsplanerares ökade användning av storytelling många gånger kan ses som försök till att skapa stolthet hos befolkningen.

Att involvering och dialog skett i en väldigt begränsad skala för Oceanhamnen kan vara problematiskt. Tidigare studier av vattennära stadsutvecklingsprojekt visar att om planeringen inte bygger på en hög grad av invånarinvolvering så tenderar utvecklingen till stor del drivas av marknadens intressen, oavsett om området strävar efter att utveckla fastigheter, boende, miljövärden eller kulturella värden (Avni & Fischler, 2019). Några av respondenterna delar problembilden och pekar på utformningen i sin tur präglar vilka som flyttar in och hur området etableras. I framtida utbyggnadsetapper kommer det sedan troligen finnas ett högre tryck på att tycka till om utvecklingen eftersom det då finns invånare i den direkta närheten.

[D]en här etappen är ju det första av det nya i hela det här området som vi bygger och som någonstans sätter tonen.

(D, kommunikatör)

För H+ och Oceanhamnen var i ambitionen sett till invånarinvolvering uursprungligen högt ställd och i enlighet med Helsingborgs livskvalitetsprogram, men har inte uppfyllts. Programmet är ett av stadens styrdokument och lyfter just vikten av dialog som en viktig faktor för att skapa delaktighet och bidra till en långsiktig hållbarhet (Helsingborgs stad, 2020). Befintlig forskning påvisar hur invånarinvolvering förutom att till fördjupad kunskap om invånarnas behov och önskemål även bidrar det även till en legitimering av utvecklingsplanerna och tenderar ge en positiv injektion till en samhällelig tillit (Ström et al, 2017).

Jag tänker också lite grann på vilka roller man har […] och jag vet att det finns vissa planerare som tycker det är väldigt jobbigt att människor ska in hela tiden och tycka och tycka. Men problemet tror jag är att man ber människor att tycka om saker som de inte kan. Alltså de flesta människor kan ju inte planera ett område eller rita ett hus, men de är väldigt bra på sin egen vardag.

(E, etnolog)

Respondenten ovan är kritisk till att dialoger som genomförs idag ofta ställer fel frågor till allmänheten och därför inte fungerar som det är tänkt. Hen får medhåll från delar av forskarvärlden som menar att trots en ökad tillämpning av dialoger inom stadsplanering så tycks förfarandet i hög utsträckning främst ha ett legitimerande syfte snarare än att faktiskt kunna bidra till att påverka beslutsfattare eller planeringsprocesser (Ström et al, 2017). Sairinen och Kumpulainen (2006) sätter dialogen specifikt i relation till vattennära stadsutvecklingsprojekt där de ser hur det till stor del sker för att legitimera att exploatering sker i områden som är ekologiskt känsliga och utsatta flertalet yttre faktorer.

Jag tycker också att det här med just medborgardialoger vad man har de till så att säga. Det är något man har för att legitimera eller för att man bara vill följa Boverkets procedur. Det ska vara samråd. ”Jamen då har vi samråd”. Och egentligen vill man inte ha in invånarnas åsikt. Man vill förverkliga sin egen vision.

(E, etnolog)

För en framgångsrik invånarinvolvering krävs det ett intensivt arbete med att ställa rätt frågor och att verkligen nå många invånare från olika grupper. Taufen (2014) menar, utifrån sin studie av vattennära stadsutveckling i Seattle, att dialog i stadsplanering har en synnerligen viktig funktion om den lyckas engagera brett. Om det däremot endast attraherar en begränsad grupp av invånare till att delta i dialogen är det tveksamt om det kan bidra till att en rättvis stad med potential för social hållbarhet. Hon menar vidare att det är svårt att framhäva dialogen oaktat deltagarantal

så länge den inte resulterar i att planeringen faktiskt förändras. Såväl de två intervjuade planarkitekterna och kommunikatören lyfter också problematiken i vem som deltar i den organiserade dialogen och att det kanske inte ger en sann eller representativ bild av vad invånarna faktiskt önskar med området.

När vi säger att vi lyssnar är det då för att vi har lyssnat på de som tagit kommandot. Vilket ansvar har vi att säkerställa att vi faktiskt lyssnar på olika representanter för staden? Och jag tror att det ska få ta tid. Hur kan vi baka in det? Att detaljplanen ska ut på samråd. Ja, men det är för sent. Hur kan vi involvera innan vi börjar rita liksom. Hur kan vi involvera tidigare och utifrån vilka parametrar ska man då göra det?

(D, kommunikatör)

I citatet noterar respondenten hur den framgångsrika dialogen kräver resurser, tid och att de förekommer med ökad frekvens. Just tiden är ett aber för stadsutvecklingsprojekt i storlek med Oceanhamnens och H+ utbyggnad. Forsemalm et al (2019) understryker att projekt i den omfattning många gånger är väldigt tidskrävande och att det i ett det viktiga inledande skedet är väldigt svårt att skapa ett intresse och engagemang hos invånarna. Den spaningen kan identifieras tydligt i respondenternas svar avseende Oceanhamnen.

[D]et är ju inte alltid så spännande för medborgarna kan jag känna. Alltså det blir lite tillrättalagt och det blir svårt att gå ut med information innan allting är klappat och klart och alla är med på banan så att säga. […] Ju tidigare, alltså när du jobbar med visionsarbete så, med ett område, så det är jättesvårt att få medborgarna att bli engagerade i ett område som man inte känner till. Alltså som man inte har någon känslomässig koppling till. […] Oceanhamnen som bara var en asfaltsyta som ingen visste någonting om. Så att man får anpassa varje liksom dialog till vad det är för plats. (B, planarkitekt)

Respondenten ovan vidareutvecklar med att utmaningen för i dialog och invånarinvolvering är att påverkansmöjligheterna är som störst i tidiga skeden för de här stora projekten i likhet med Oceanhamnen (Respondent B). Det är först när gestaltningen väl tar form som det tenderar bli större aktivitet hos allmänheten, ett fenomen som ytterligare en respondent resonerar kring men där Oceanhamnen genom sin geografi och de fysiska barriärerna trots allt fört en ganska anonym tillvaro.

[D]et var egentligen först när vi hade första liksom markanvisningstävlingen för bostäderna som det började hända någonting. Att okej, nu planerar de faktiskt att bygga bostäder och så här är det tänkt, jag förstår. Men fortfarande på ett område som folk knappt visste - ”jamen, var ligger det?”. Bortanför Knutpunkten, det är ju ingen som ser det på sin dagliga tur till jobbet liksom. […] Nu är det ju synligt, nu har ju vår skyline börjat förändras. […] Men eftersom att ingen bor där, ingen har haft verksamheter där på ett tag så. Och att där bara har stått fallfärdiga magasin. Så på så sätt har det varit ett lätt område att jobba med och vi har kunnat jobba ganska ostört får jag nog säga. Såhär långt. (D, kommunikatör)