Att kommunerna har ett tungt ansvar inom vård, skola och omsorg är ett av tre skäl som Montin (2007) nämner för att en kommun inte skall prioritera klimatarbete. De är ansvarsområden som tenderar att öka i betydelse och orsaka växande kostnader, och i konkurrensen med dessa kan klimatfrågan riskera stå som förlorare.
Ett andra skäl är att mycket redan har gjorts i landets kommuner och att ytterligare, i sammanhanget marginella utsläppsminskningar, sker till en hög kostnad. Till den utvecklingen har de statliga investeringsprogrammen LIP och Klimp bidragit. Totalt har utsläppen av fossil koldioxid minskat avsevärt sedan 1970-talet. Ur national-
KLIMATETS KRAV PÅ SAMHÄLLET
LIP –Lokala investeringsprogram. Statligt stöd på 6,2 miljarder kr under åren 1998-2002 (varav 4,4 miljarder utbetalats). Syfte: att stödja den ekologiska hållbarheten i samhället. Riktat till kommuner i samverkan med lokala företag och organisationer. Resultat: 161 kommuner beviljades stöd, minskningen av koldioxidutsläppen beräknas till närmare 1 miljon ton CO2 per år. Därav står fjärrvärmeprojekt (konvertering till biobränsle och utbyggnad av fjärrvärme/närvärme) för drygt 600 000 ton. Största andelen bidrag gick till energiomställning till förnybar energi. Nära hälften av LIP-stödet gick till klimatrelaterade projekt.
Klimp – Klimatinvesteringsprogram. Statligt stöd på 1,8 miljarder kr under åren 2003-2008. Syfte: stödja klimatinvesteringar som minskar växthuseffekten. Riktat till kommuner, företag och andra aktörer. Resultat: 126 program har beviljats stöd samt 23 fristående projekt, genomförandet av programmen pågår till och med år 2012. Programmen förväntas leda till att utsläppen av växthusgaser minskar med 1,1 miljoner ton per år (räknat i CO2- ekvivalenter). Största andelen medel har gått till program inom kategorierna avfall, produktion och distribution av energi och till vägtransporter. Cirka en tredjedel av Klimp-medlen gick till biogasprojekt (projekt som ryms inom kategorierna avfall och vägtrafik).
I båda programmen förutsattes också att kommunerna och andra aktörer investerade egna medel i projekten. Totalt beräknar Naturvårdsverket att 24 miljarder investerats i miljö- och klimatprojekt.
Inga nya pengar tillförs Klimp efter 2008. Istället görs satsningar inom ramen för regeringens ”klimatmiljard” under åren 2008-2010. Satsningen sker på projekt som Hållbara städer, och energieffektiviseringsprojekt, för vilka kom- munerna kan söka medel.
Källa: Naturvårdsverket (2008); Prop. 2007/08:1.
ekonomiskt perspektiv har synpunkter kommit på att ytterligare minskningar (åtminstone med det tidigare klimatmålet om 4 procents minskning) betyder väldigt lite i globalt sammanhang men kostar mycket och kan hota den svenska energikrävande industrins export(Bohm 2004; Carlén 2004). I det senaste klimatbeslutet i juni 2009 fastställdes istället ett högre mål, att utsläppen från de verk- samheter som inte omfattas av utsläppshandeln ska vara 40 % lägre år 2020 jämfört med år 1990. I målet ska också räknas in utsläpps- minskningar som görs i andra länder. Däremot har inga nya medel tillförts Klimp.
Det tredje skälet Montin nämner för kommunerna att inte priori- tera klimatfrågan på den kommunala agendan är att klimatåtgärder kan stå i konflikt med andra mål, främst mål för ekonomisk tillväxt, där
KLIMATARBETE I KOMMUNER…
industrins behov av energi är en öm punkt. Ett exempel på detta kan vi hämta från Sundsvall. Staden Sundsvall förknippas oftast med stor- skalig processindustri, ”en stad med alltigenom muskler”, som den beskrivs av en DN-skribent (Bäcklund 1997). Detta trots att andelen anställda inom tillverkningsindustrin är mindre än genomsnittet för landet (12,8 % jämfört med 16,5 % för riket – en orsak till det är utlo- kaliseringen av flera statliga myndigheter till Sundsvall som förstärkt andelen jobb i tjänstesektorn). SCA pappers- och massaindustri, KU- BAL aluminiumverk och Akzo Nobel kemisk industri är trots allt iögonenfallande blickfång, och industrins närvaro märks också i stati- stiken över elförbrukning. Utslaget per innevånare i kommunen leder Sundsvall tabellen över energiförbrukning (år 2000 var energiför- brukningen dubbelt så hög per invånare i Sundsvall som riksgenom- snittet). Tillverkningsindustrin stod för 81 % av elanvändningen i Sundsvall år 2002) (Sundsvalls kommun 2004). Industrin har varit och är problematisk ur miljösynpunkt - miljöfrågorna orsakade under 1980-talet lokalpolitisk debatt och i slutet av decenniet var situationen föremål för en statlig utredning, Rent till 2000, som år 1990 utmyn- nade i ett lokalt miljöprogram i samarbete med nationella och regio- nala aktörer och med näringslivet. Samtidigt ger industrin arbetstill- fällen i produktionen och indirekt i stödjande verksamheter och hos underleverantörer.
Hur förhåller sig då kommunen till industrin i klimatperspektiv? För det första värnar den om industrin. I Energiplanen från 1997 (Sundsvalls kommun 1997) är en av punkterna att kommunen skall verka för att säkra att tillförseln av el sker på ett sätt så att den elintensiva industrins fortlevnad säkras i kommunen. För det andra kan industrin fungera som en samarbetspartner i klimatarbetet Klimatstra- tegin visar att en enskild källa, KUBAL, stod för 30 % av utsläppen av växthusgaser (Sundsvalls kommun 1997) och en åtgärd i en sådan industrianläggning kan ge ett snabbt och påtagligt resultat. Klimat- målet, en minskning av utsläppen med 30 % på tio år, kan uppnås tack vare energieffektivisering vid KUBAL, utnyttjande av sypillvärme från SCA samt en övergång från fossila bränslen till förbränning av avfall vid värmeverket (Sundsvalls kommun 2004).
Exempel på liknande samverkansprojekt kan man finna i många kommuner, där spillvärme från en lokal industri förs över till fjärrvär- menätet. Andra exempel är samarbete mellan kommunen och det lokala näringslivet om utbildning i energi- och klimatfrågar och konkreta energibesparingsprogram, med organisationer som LRF och
KLIMATETS KRAV PÅ SAMHÄLLET
Hushållningssällskapet för att utveckla lokal energiproduktion eller med folkbildningsorganisationer för informations- eller bildningsverk- samhet. Ofta är det kommunen som tar initiativ till samverkan, men det händer också att någon lokal industri trycker på kommunen att arbeta fram en klimatstrategi för att få del av Klimp-medel. En respondent i en intervju berättade att den lokala större industriföretaget hade insett att det fanns ett marknadsvärde i att visa ett engagemang för klimatfrågorna, och att företaget kunde söka Klimp-stöd tillsammans med kommunen för att genomföra vissa åtgärder. Samtidigt måste påpekas att inte alla kommuner är beredda att göra satsningar på miljö- och klimatteknik eller investeringar i infrastruktur. Det kan ha flera orsaker, som bristande tilltro till projektens lönsamhet, eller bristande resurser för att över huvud taget kunna söka projektmedel för större projekt (Gustavsson 2008). Är satsningar på ”grön teknik” alltför riskfyllda för en kommun att ge sig in i?
Industrins intressen kan alltså vara problematiska med avseende på den lokala klimatpolitiken med tanke på att de kan ha en hög energi- konsumtion och stora utsläpp av växthusgaser samtidigt som de skapar nödvändiga arbetstillfällen och bidrar därmed en ekonomisk utveck- ling. Man kan se på industrin som en resurs i klimatarbetet, åtminstone där man lyckas få till stånd samverkan med industrin om klimatprojekt, vare sig det handlar om att minska utsläppen av klimatgaser från industriprocesser eller värmeproduktion, eller ta vara på kunskap och utvecklingsresurser för att ta fram nya tekniker och produkter.