Det finns flera argument som talar för kommunen eller staden som en viktig aktör inom klimatpolitiken, både i vårt land och i internationellt perspektiv. I allmänhet kontrollerar olika länders lokala myndigheter policyåtgärder som påverkar mellan 30 och 50 procent av de nationella emissionerna av växthusgaser (Lindseth 2004: 325). Utsläppen av växthusgaser har i regel en lokal utsläppskälla, och därför bör de åtgärder som vidtas för att minska utsläppen också vara lokala, oavsett om de är resultatet av insatser som görs av lokala institutioner, av människor enskilt eller aktörer i samverkan (se t ex Agyeman & Evans 2002).
Kommunernas ansvar för och erfarenhet av lokal planering för ut- veckling och för transporter och energistyrning gör alltså den lokala nivån till en viktig aktör, om än beroende av institutionella och poli- tiska förhållanden på högre nivåer, som riksdag och regering (se t ex Bulkeley & Betsill 2005; Coenen & Menkveldt 2002; Lindseth 2004). Man kan till och med påstå att kommunernas klimatarbete är nödvän- digt för att nationerna ska klara av sina åtaganden gentemot internatio- nella institutioner (Aall et al 2007, Bulkeley & Betsill 2005). Vidare är kommunen den politiska nivå som är närmast medborgaren och som kan överföra klimatfrågan till en mindre och därmed mer begriplig skala (Aall et al. 2007). Tack vare Agenda 21-arbetet har många kommuner skaffat sig erfarenhet av att arbeta med hållbarhetsfrågorna nära medborgarna (Bulkeley & Betsill 2005, Eckerberg & Forsberg 1998). Genom att kommunen är en myndighet med ansvar för sam- hällsplaneringen, är konsument och producent av varor och tjänster
KLIMATETS KRAV PÅ SAMHÄLLET
och arbetsgivare, kan den också ses som modell eller förebild för andra. Som möjliggörare kan den spela en viktig roll i arbetet med att på ett effektivt sätt implementera den nationella klimatpolitiken (Bul- keley & Kern 2004; Lundqvist & Biel 2007; Montin 2007). I den kli- matpolitiska propositionen En sammanhållet klimat- och energipolitik
– Klimat (Prop. 2008/09:162) uttrycks denna roll för de lokala och
regionala aktörernas tydligt: ”Länsstyrelser och kommuner är tillsam- mans med de regionala självstyrelseorgan och samverkansorgan som etablerats i delar av landet viktiga aktörer i arbetet med att genomföra den nationella klimatstrategin.” (Prop. 2008/09:162, s. 130).
Klimatarbete – något för kommunen eller inte? NEJ • Fortsatta klimatvinster marginella och till hög kostnad • Vård, skola, omsorg måste prioriteras för klimatsatsningar • Långt tidsperspektiv för klimatåtgärder– korta mandatperioder • Risk för konflikt mellan klimat‐ och tillväxtmål • Begränsad rådighet över vissa frågor JA • Tradition av samspel mellan kommun och stat, möjliggör implementering av nationell politik • Nivå nära medborgarna • Erfarenhet av Agenda 21‐arbete • Professionell kunskap hos tjänstemän och politiker på klimatområdet • Kommunen arena där lokala drivkrafter komma till tals • Samförstånd mellan kommun och lokalt näringsliv – ekologisk modernisering • Ryms inom kommunens verksamhet, som fysisk planering, transporter, energi
Kommunen är också en arena, en geografisk bas för aktörer från den privata och offentliga sektorn, för föreningar och organisationer och för enskilda hushåll och individer. Dessa agerar enskilt men också till- sammans, i olika slag av allianser eller nätverk över sektorsgränser (Elander et al. 2003). Som organisation deltar även kommunen i nätverk med andra kommuner, representerad av tjänstemän och ibland även av politiker. Inom nätverken tas initiativ till olika samarbets- projekt och sker utbyte av kunskaper och erfarenheter inom olika områden (Gustavsson 2008).
Statsvetaren Stig Montin (2007) samlar argumenten för att en kommun skall bedriva klimatarbete i fyra punkter: För det första (och som visats ovan) finns en tradition av institutionellt samspel mellan
KLIMATARBETE I KOMMUNER…
stat och kommun. För det andra har miljö- och klimatarbetet i kommu- nerna professionaliserats, det finns en stor kunskap hos tjänstemännen som arbetar med dessa frågor, och denna kunskap påverkar också po- litikernas beslutsfattande. För det talar bland annat erfarenheter från studier av kommuners deltagande i miljö- eller klimatnätverk. Särskilt tjänstemän som har ansvar för klimatarbetet i kommunerna säger sig få ökad kunskap och möjlighet att påverka de lokala politikerna att inten- sifiera klimatarbetet eller driva det i en viss riktning (Gustavsson 2008).
För det tredje kan lokala politiska drivkrafter komma till tals på lokal nivå, vilket innebär att den lokala klimatpolitiken tar sig olika uttryck på olika platser. Med en lokal politisk prioritering av klimat- frågan öppnar sig möjligheten att driva en klimatpolitik som går längre än den nationella för att därigenom kunna profilera den egna kommu- nen som ”framkantskommun” i klimatarbetet. Ett exempel på en sådan kommun är Växjö, som effektivt utnyttjar epitetet ”Europas grönaste kommun” i marknadsföringen av kommunen som attraktiv etable- ringsort. Men det finns även exempel på kommuner som är blygsam- mare i sin marknadsföring men som har en lokal ambition i klimatar- betet som går längre än den nationella. Det visar Naturskyddsförening- ens klimatindex från 2007, där 23 kommuner hade som mål att minska utsläppen av växthusgaser med motsvarande 40 % till år 2020 (SNF 2008) – att jämföra med det dåvarande nationella målet om en minsk- ning med 4 % till år 2008-12 i jämförelse med 1990 års nivå. Den lo- kala politiska viljan kan också uttryckas i målsättningar att utveckla lokala energikällor eller att samarbeta med andra lokala aktörer inom näringslivet eller organisationer av olika slag. Det är projekt som för- utom klimatnytta också kan visa sig vara, åtminstone på längre sikt, ekonomiskt lönsamma för alla parter.
Det för över till den fjärde av Montins (2007) punkter, att lokalt klimatarbete kan stimulera till en samförståndsanda mellan kommun och näringsliv baserad på tankegångarna i ekologisk modernisering (se diskussion om begreppet ekologisk modernisering längre fram). Istället för att betrakta ekologiska och ekonomiska mål som motstridiga ser man dem som förenliga, något som stämmer väl överens med regeringens mål i den nya klimatpropositionen:
Den svenska energipolitiken – som hänger samman med klimatpolitiken – ska bygga på samma tre grundpelare som energisamarbetet inom EU. Politiken syftar till att förena ekologisk hållbarhet, konkurrenskraft och försörjnings- trygghet” […] Klimatutmaningen ska användas som ekonomisk hävstång. I
KLIMATETS KRAV PÅ SAMHÄLLET
Sverige ska de lösningar tas fram som resten av världen efterfrågar. (Prop 2008/09: 162, s 19)
Målsättningen är dock inte ny, den har varit utgjort en grundläggande inriktning för 1990-talets miljöpolitik. Målsättningen återkommer också i regionala och lokala program och strategier. I Vision Väs-
ternorrland 2010, som är Västernorrlands läns strategi för hållbar re-
gional utveckling (Västernorrlands län 2005) är målet att det regionala miljöarbetet skall vara tillväxtorienterat – miljöintresset skall därmed förvandlas till en konkurrensfördel aktörerna i länet. Visionen inrym- mer också förhoppningar att länets miljöteknikföretag tillsammans ska utgöra ett kluster ”i en bransch som har en betydande tillväxtpotential” (Västernorrlands län 2005, s 25).
Nätverket BioFuel Region, som idag (våren 2009) omfattar 13 kommuner i Västernorrlands och Västerbottens län, regionala och statliga aktörer, företag och universitet, är ett exempel på en aktör på området. Nätverket, vars vision är att regionen ska vara ”en världsle- dande region i omställningen till biodrivmedel och produkter från för- nybara råvaror” (BFR 2009a) driver flera projekt för att mobilisera intresset för biodrivmedel, liksom för forskning och utveckling av pro- dukter och teknik. Samtidigt visar utveckling på bränslemarknaden under vintern 2008-09 att efterfrågan på alternativa drivmedel som E85 är priskänslig. Enligt oljebolagens branschorganisation Svenska Petroleuminstitutet (SPI) mer än halverades E85–försäljningen vintern 2008-09 i jämförelse med året innan (SPI 2009a). SPI menade att ned- gången i etanolförsäljningen berodde på det låga bensinpriset som gjorde att ägarna av flexifuelbilar tankade bensin istället för E85 i sina bilar (SPI 2009b). Nedgången drabbade bland annat företaget SEKAB, som ingår i BioFuel Region.
SEKAB står för nästan all import till Sverige av etanol för in- blandning i bensin, en verksamhet som dock på sikt kommer att tas över av oljebolagen. SEKAB framställer också olika kemikalier med hjälp av ”gröna” processer, och bedriver forskning och försöksverk- samhet med cellulosabaserad etanol i en pilotanläggning i Örn- sköldsvik. Råvaran är restprodukter från skogsbruket i regionen, men man använder också importerade restprodukter från produktion av socker från sockerrör. Ett projekt som SEKAB påbörjade men numera har sålt vidare, var sockerrörsodlingar för etanolproduktion i Tanzania och Moçambique, en verksamhet fått stark kritik, bland anat från orga- nisationen ActionAid (2009). Fokuseringen på verksamheten i Sverige och regionen välkomnas av de tre kommuner som är huvuddelägare i
KLIMATARBETE I KOMMUNER…
SEKAB, Skellefteå, Umeå och Örnsköldsvik som, enligt rapporte- ringen i lokal media, inte ville att det kapital de investerat i företaget satsats i riskfyllda internationella projekt (Mittnytt 23 februari 2009).
Exemplet ovan får illustrera en utveckling man kan se på flera håll, där kommunerna engagerar sig i storskaliga projekt tillsammans med aktörer från andra samhällssektorer och nivåer. Växjö kommuns engagemang i utvecklingen av ett annat cellulosabaserat drivmedel, DME, och planer för ett centrum för forskning om och utveckling av klimatteknik, är ett annat exempel. Det man kan konstatera är att å ena sidan finns det ett lokalt och regionalt intresse av att ta vara på lokala resurser som naturresurser, kunskap om material och processer, kon- taktnät och så vidare. Det kan ge arbetstillfällen och sätta kommunen på den nationella och internationella ”klimatkartan” vilket kan ge po- sitiva effekter på längre sikt för kommunens och regionens utveckling. Å andra sidan konkurrerar andra tunga verksamhetsområden och mer omedelbara problem om kommunens begränsade resurser. Alltför äventyrliga investeringsprojekt, även om avsikten är att minska utsläppen av växthusgaser, på allt för långt rumsligt och innehållsmäs- sigt avstånd från kommunen och dess kärnverksamhet får då träda tillbaka. Även nätverket BioFuel Region har fått märka av den kärvare ekonomiska situationen för kommunerna, fyra kommuner har lämnat samarbetet 2009 (BFR 2009b). BioFuel Regions VD uttalar att ”Vi konkurrerar med vård, omsorg och skola nu […]. Kommunal medverkan och finansiering av externa satsningar blir mycket svårare när ekonomin är kärv” (BFR 2009b). Det för över till några skäl som talar mot ett fortsatt eller ökat klimatengagemang i landets kommuner.