Vårt västerländska samhälle har sedan länge präglats av ett komplext förhållande till väder och klimat. En idéhistorisk analys av klimatdis- kurser från senmedeltiden och framåt (Hulme 2008) visar ett mönster av rädsla kopplat till extrema väderhändelser och klimatförändringar. I våra dagar relateras klimatfrågan till en rädsla inför framtiden sam- manfattad i uttryck som ”klimatkatastrof” eller ”klimatchock” (Hulme 2008; Linnér 2008). Klimatfrågan kommuniceras idag ofta i apoka- lyptiska termer med fokus på worst-case scenarion, exempelvis genom att klimatförändringen jämförs med – och beskrivs som värre än – krig, terrorangrepp etc. Religiösa begrepp som dom, himmel och hel- vete återkommer också i det offentliga samtalet om klimatförändringar (Hulme 2008). Forskare har emellertid framhållit riskerna med ett så- dant sätt att kommunicera. På sikt kan trovärdigheten för klimatpoliti- ken urholkas och människor kan bli så uppgivna att de upphör med sitt engagemang i frågan (Linnér 2008). Brittiska studier har visat att skrämmande apokalyptiska bilder som relaterar till klimatförändringar kan höja allmänhetens medvetenhet om allvaret i frågan. Samtidigt kan sådana bilder och narrativer leda till känslor av hopplöshet och apati hos allmänheten. För att uppmuntra till handling tycks det vara mer effektivt att kommunicera klimateffekter och responsalternativ med ett lokalt fokus och med betoning på konkreta handlingsalternativ (Ni- cholson-Cole 2005; O’Neill & Nicholson-Cole 2009).
Studier av allmänhetens uppfattningar kring klimatförändringar har visat att klimatfrågan idag har ett starkt fäste i det allmänna med- vetandet. Den senaste Eurobarometern (2008), som analyserat allmän- hetens uppfattningar om klimatförändringarnas orsaker, effekter och hantering i 31 europeiska länder, visar att 75% av respondenterna på EU-nivå ansåg att klimatförändringar är ett mycket allvarligt proble- men i världen idag. Motsvarande siffra för de svenska respondenterna var 77%. Liknande resultat framkom i Naturvårdsverkets senaste enkät kring klimatattityder hos svenska folket (Naturvårdsverket 2008). Där uppgav 91 procent av respondenterna att de såg sig som klimatmed- vetna och 96% trodde att Sverige redan har påverkats eller kommer att påverkas av klimatförändringarna.
När fokus läggs på kunskap kring klimatförändringar framkommer olika mönster i olika studier. I Eurobarometern (2008) ombads respon-
KLIMATETS KRAV PÅ SAMHÄLLET
denterna att själva värdera sin kunskapsnivå och det framkom då att de svenska intervjupersonerna låg i topp i Europa när det gäller att upp- leva sig vara välinformerad om klimatförändringarnas orsaker och konsekvenser. 88% av de tillfrågade svenskarna uppgav att de var välinformerade om orsaker till klimatförändringar, och 85% ansåg sig vara välinformerade om klimatförändringarnas konsekvenser. När det gäller kunskap om hur klimatutmaningarna kan hanteras svarade 77% av svenskarna att de var välinformerade. Motsvarande siffror för hela EU låg på 56% (orsaker respektive konsekvenser) samt 52% (strate- gier för att hantera klimatförändringar). Dessa siffror representerar dock den självrapporterade kunskapsnivån, och säger egentligen ing- enting om den faktiska kunskapen om klimatförändringar. En svensk studie som jämförde faktisk och upplevd kunskap i klimatfrågor bland experter, journalister, politiker och lekmän visade emellertid på en relativt god överensstämmelse mellan faktisk och upplevd kunskaps- nivå. Journalisterna var den grupp som hade den största överensstäm- melsen, medan den var något lägre hos politiker och lekmän. I alla grupperna värderades den egna kunskapsnivån högst för orsaker till klimatförändringar, medan det nuvarande tillståndet i klimatet samt konsekvenser av klimatförändringar ansågs vara svårare att veta nå- gonting om (Sundblad m fl 2009).
Även om många svenskar uppger att de har en hög kunskapsnivå när det gäller klimatfrågor har forskning kring allmänhetens uppfatt- ningar och handlande i komplexa frågor visat att det inte finns något entydigt samband mellan ökad kunskap och förändrat beteende. Istället har många forskare pekat på att det ofta finns ett gap mellan männi- skors åsikter och deras handlande, den så kallade ”attitude-behaviour divide” (t ex Blake 2001; Grob 1995; Nicholson-Cole 2005 ). Detta innebär att även om människor har kunskap om miljöfrågor är det inte säkert att de aktivt agerar på ett miljövänligt sätt (Kollmuss & Agye- man 2002). Det kan finnas många skäl för detta, t ex att klimatfrågan i vissa avseenden omgärdas av osäkerhet. Den är en abstrakt fråga som är global till sin karaktär och som sträcker sig in i framtiden på ett sätt som kan vara svårt att greppa för en lekman (Nicholson-Cole 2005).
Trots den forskning som finns kring ”attitude-behaviour divide” har en hel del klimatkommunikation utformats med utgångspunkt i den så kallade ”deficit-modellen”. Denna modell innebär att allmänheten anses lida av brist på kunskap och förståelse för vetenskap, vilket åt- gärdas genom att allmänheten ges ökad tillgång till information som bygger på expertkunskap. På så sätt ska lekmäns förtroende för veten-
FÖRLAMANDE ELLER FRUKTBAR OSÄKERHET?
skapen växa (Locke 1999). Deficit-modellen har dock kritiserats för att bortse från att tillgänglig information inte kommer att assimileras av lekmän om den upplevs sakna sammanhang eller användbarhet (Kah- lor & Rosenthal 2009). Kritiken mot deficit-modellen har lett fram till andra modeller för vetenskapskommunikation. Som exempel kan nämnas ”the contextual model”, som utgår från att kunskap är bero- ende av sociala sammanhang och att dessa sammanhang påverkar in- dividers tolkning av vetenskapliga budskap, ”the lay expertise model”, som utöver sociala kontexter också betonar den lokala kunskapen, och ”the public engagement model”, som innebär att allmänheten bör ges möjligheter att engagera sig direkt i olika vetenskapliga frågor (Kahlor & Rosenthal 2009; Lewenstein & Brossard 2006). Dessa modeller hanterar dock inte explicit frågan om kommunikation av osäkerheter, vilket kommer att diskuteras vidare i följande avsnitt.