På jernvägen. — Ryskt småstadslif. — Umgängesformer och nationella plägseder. — Påsken och baden.
— Den ryska kvinnan.
Den, som inte är förtrogen med landets språk och sedvänjor, skall troligen tycka, att Ryssland är ett synnerligt dyrt turistland. Har man åter nödiga kunskapsförutsättningar samt därjämte förmåga att lämpa sig efter lokala förhållanden, är Ryssland ett ganska billigt resefält. Och ju längre man reser, dess billigare blir det. Detta låter som en paradox, men är bokstafligt sant, tack vare det sinnrika zontariffsystem, som för ej länge sedan infördes i det ofantliga, för detta system väl afrundade tsarriket. Denna princip följes, såsom bekant, i hela österrikisk-ungerska dubbelmonarkien, och Europas yngsta kulturland, Bosnien, tillämpar icke blott detta, utan ock det preussiska fjärde-klass-systemet. Ty man har i dessa länder fått klart för sig, att ett af de första villkoren för nationell förkofran är lättnad i samfärdselmedlen och prisnedsättning för den stora allmänheten.
Enligt det ryska systemet kostar en järn vägsfärd af i—6 ver st (en rysk verst sammanfaller i det allra närmaste med kilometern) 9 kopek — naturligtvis tredje klass ordinarie tåg; sedan ökas priset successivt till 3 rubel 56 kopek för 300 verst. Men från och med 301 :a versten begynner den egentliga zontariffen. Den ryska järn-vägskartan är indelad i 88 zoner, och ju högre upp man kommer på denna skala, dess mindre blir den
motsvarande prisstegringen. Den första storzonen, som kostar 3 rubel 80 kopek, omfattar en väglängd från och med 301 verst till och med 325. Den 88:de zonen (den sista) kostar 21 rubel 20 kopek; men för denna summa, som i rundt tal motsvarar 50 kronor, får man tillryggalägga en sträcka af fyra tusen ett hundra tio verst, det vill säga en väglinie från Petersburg till Tomsk i Sibirien.
Oafsedt de legioner ryssar, som nästan året om vistas i västerländska storstäder och på utländska badorter, äro ryssarna ett rese-lustigt folk, och själfva de ryska stepperna inbjuda ju till nomadiska ströftåg — det första stadiet af den ryska samhällsutvecklingen. Efter att förut ha varit bunden vid jordtorfvan såsom lifegen, har den ryske bonden, tvungen af militärtjänsten och lockad af utsikt till bättre arbetsförtjänst i de stora städerna, allt mer fått lust att se sig om i sitt eget land. De religiösa traditionerna (vallfärder till undergörande kloster) bidraga naturligtvis ock till att nära denna vandringshåg, och ryssen behöfver ej befara att icke känna sig hemmastadd, hvart han än kommer österut: samma religion, samma språk och i hufvudsak samma plägseder på de
oöfverskådliga stepperna! Slutligen har den periodiska hungersnöden gjort sitt till att öka cirkulationen i den ryska samhällskroppen — en rörelse, som ej kan hafva annat än hälsosamma verkningar.
Om nu staten genom ett billigt och praktiskt tariffsystem med rymliga, präktiga vagnar främjar samfärdseln, kan man ungefär tänka sig, huru den ryska järnvägstrafiken svällt ut under de senare åren. Man rent af häpnar öfver denna väldiga, ständigt rörliga människoflod, som kommer främlingen att tänka snarare på en station i London än på en isolerad ort på det ryska bondlandet. Och öfver-raskningen är så mycket större, som man på en längre rysk järnvägsresa upptäcker endast få städer och byar. Järnvägsbolagen, som på dessa vidder ej behöfva riskera
den brittiska eller amerikanska konkurrensen, hafva vid banans anläggning handlat företrädesvis efter egna privata och pekuniära hänsyn, väl vetande att allmän-heten är mer beroende af dem än de af allmänheten. Däraf kommer det sig, att man mången gång knappt ser mer än en flyktig skymt af den ort, som enligt kartan är identisk med ifrågavarande station. Och att anlägga bangården i hjärtat af en stad skulle ju vara alla kuskars och formäns ruin, följaktligen en nationalekonomisk förlust. Bort det!
Detta egendomliga missförhållande framträder kanske märkbarast på Rysslands första och viktigaste järnväg, Nikolajevska banan, som förenar de båda hufvudstäderna, och där man stundtals tycker sig fara genom ödsliga vildmarker. Ja, icke ens den stora stationen Tver ger någon antydan om att man här befinner sig i omedelbar närhet af ett stort industricentrum. Om den historiska anekdoten eljes är sann, skulle ju Nikolai I hafva afgjort den tvistiga bygg-nadsfrågan genom att med ett tsariskt penndrag på papperet visa det kortaste afståndet mellan två punkter. Och om järnvägslinien, hvilken i själfva verket är ovanligt rak, företer några kurvor eller afvikelser, så kommer sig detta mindre af tekniska svårigheter eller af hänsyn till persontrafiken, utan lär ha berott på att — den kejserliga linialen ej varit matematiskt snörrät. Byt po semu! Vare det så!
En förkänsla af trafikträngseln får man redan vid ankomsten till bangården. Vid biljettluckorna väntar folk redan i långa rader; i korridorer, förstugor och väntsalar ligga, sitta och stå bidande passagerare i täta klungor, och kuskarna aflassa ständigt nya skaror. Biljett till själfva perrongen affordras mestadels icke, och när så signalen till instigning ljuder, antar folkvimlet en mycket grotesk karakter, dock alltigenom präglad af rysk godmodighet.
Då ryssen företar en resa — gäller det ock blott en kortare lustfärd, förstår han att förena det billiga med det praktiska och solida. Det enda, han behöfver köpa på vägen är kokhett vatten (för te), som för en kopek tillhandahålles i tredje klassens väntsal; men eljes för han, såsom den grekiske filosofen, allt sitt med sig: te, socker, tekärl, kudde, sängkläder, filt samt matvaror allt efter råd och lägenhet. Då man första gången får se en sådan lustresanderysk familj, måste man tro, att en storartad flyttning vore i görningen. Men det är själfklart, att denna massa bohag och lifsförnödenheter gör utrymmet i kupeerna ännu trängre, och att atmosfären i dessa provisoriska mat- och sofrum efterhand blir ganska tryckande.
För en nogräknad västerländing blir en rysk järnvägsfärd i tredje klass sålunda ingen vederkvickande lustresa, och för att bestå profvet med heder måste han hafva ett godt lynne och — litet mera. Dock kan äfven en
»öfverklassare» begagna sig af tredje klass, om han nämligen i rätta ögonblicket förstår att tala silfver med konduktören. Denne tiger som guld, men öppnar med ett trollslag en så kallad reserverad afdelning, där man kan sträcka ut sig bekvämt och ej behöfver riskera obehagligt grannskap af diverse slag. Detta handtryckningssystem har i Österrike-Ungern och kanske äfven annorstädes fått en nästan legaliserad form och försiggår så öppet, att öfverkonduktören affordrar en krona (50 kreuzer) för en tom kupé. Åtminstone i Galizien har detta händt författaren.
Men vill man lära känna Ryssland, är studiet af lifvet i tredje klass ingalunda öfverflödigt, ty där koncentrera sig familjära interiörer af både tragisk och komisk art. De larmande samtalen dö bort på kvällen, samtidigt med att tepåsar och matkorgar försvinna i den stora resesäcken; under natten blandar sig vagnshjulens rassel med entoniga, regelbundna snarkningar, och då morgonsolen åter belyser steppen, börjar det blifva lif i alla dessa madrasser och kuddar. Vid första hållstation rusa passagerarna till brunnen för att göra morgontoalett vid rinnande vatten, och så är man åter redo att vid sockerbiten sörpla det ena teglaset efter det andra.
En gång hade slumpen gifvit mig till sällskap en kosackfamilj af trefligaste slag. Modern, en ännu ung, men redan utsliten kvinna, hade nog att sköta om det yngsta barnet, under det att familjefadern, en reslig kavallerist, underhöll sig med två parflar, hvilka oupphörligt sysselsatte pappa med sina upptåg. Det var verkligen komiskt att åse, huru den klumpige, men godmodige kosacken än sökte leka med pojkarna, än näpste dem med nyp och luggar undersken af faderlig stränghet, hvarigenom dock den egna tjufpojkaktig-heten lyste fram. Jag bjöd kosackpysarna på vindrufvor, i
förhopp-Kosack från Ural.
ning att det unga Sverige och det unga Ryssland alltid måtte träffas så fredligt, och kosacken fick smaka på mitt vin, så att vi blefvo riktigt såta vänner. Han skulle nu transporteras till tjänstgöringnågra hundra mil längre västerut, men reflekterade ej vidare däröfver. Och bäst det! — Den lilla genrebilden torde vara lärorik för den, som tilläfventyrs i kosacken tänker sig blott en militärisk barbar, en hjärtlös vilde.
I en annan kupé åter gick det mindre trefligt till. Där sutto i trängseln två judiska kvinnor med sjuka, nästan sanslösa barn, som skulle föras till ett lasarett. Det befanns, att barnen hade difteri — en upplysning som i början upptogs med slö likgiltighet. Slutligen lagade dock öfverkonduktören att de sjuka isolerades på en särskild plats, Men i en tredje afdelning hade en kvinna stigit in utan biljett, och då konduktören kom, svarade hon med naivt lugn, att hon ej hade pengar, men att hon måste resa till det heliga klostret i Kiev! Passagerarna togo hennes parti; konduktören måste rymma fältet, och kvinnan fick verkligen resa ostördt.
Enligt mitt blygsamma förmenande hade kvinnan också rätt. Den uppfostran, staten gifvit henne, gör en vallfärd till ett verkligt behof för henne, och denna långtur är en ljusglimt i hennes för öfrigt glädjelösa lif. Staten tar och fordrar så mycket af folket, att en kostnadsfri resa i religiöst syfte på statens järnvägar sannerligen ej är mer än en skälig godtgörelse. Blir åter staten lidande genom minskade inkomster, må den hålla sig skadeslös af
rikedomarna i de ryska klostren, hvilkas munkar predika pilgrimsfärdens nödvändighet!
***
Saltykov-Stjedrin.Om läsaren hunnit tröttna på den ryska järnvägsresan, bör han så mycket mindre hafva något emot att rasta vid en station och i författarens sällskap göra en titt i en rysk småstad och dess kälkborgerliga lif, som i den ryska satiren fått sin bäste skildrare i Saltykov-Stjedrin.
Den ryska kälkborgerligheten är dock i själfva verket mindre »hausgebacken» än i flertalet andra land. Äfven i den obetydligaste småstadshåla, fjärran från de stora stråkvägarna, eller på den mest isolerade herregård, där ankomsten af post är veckans stora tilldragelse, skall man — tror jag — finna mindre konventionell stelhet och apatisk småaktighet i umgängeslifvet än till exempel på det »platta» landet i Tyskland. Ryssen är af naturen språksam, han har stor förkärlek för det utländska (naturligtvis mest det franska, förstås!), och om hans ekonomi det tillåtit, har han ej försummat att se något af utlandet och lära sig åtminstone ett »kulturspråk». Det är sålunda icke ovanligt att på rama »bondlandet» finna en fransk guvernant eller en tysk språklärare i en bättre situerad medelklass-familj. Äfven om denna bildning oftast är lika ytlig, som den utländska lärarepersonalen stundom är tvetydig, så blifva dock umgängesformerna därigenom mer polerade, och intresset näres att få nyheter från den stora världen.
Framför allt frapperas man angenämt af den älskvärda gästfrihet och hjärtliga otvungenhet, som råder i ett äkta ryskt hem och som gör att man genast känner sig hemmastadd i dessa idylliska oaser på den ryska stepp-öken.
Det är den »breda naturen», sjirokaja natura, som omotståndligt tjusar främlingen.
Om väst- och sydslaverna, för hvilka den breda, för en öfversvallande rikedom af känslor och intryck lätt mottagliga naturen ej heller är främmande, snarare äro »politiska varelser» och »sociala kreatur», som gärna uppsöka de offentliga lokalerna och de gemensamma kaféerna, så är däremot nordslaven (ryssen) öfvervägande ett »husdjur», och detta icke blott af de historiska omständigheternas yttre tvång, utan ock af en inneboende benägenhet. Men det ryska hemlifvet innesluter sig icke i otillgänglighetens egoistiska skal,såsom det prisade engelska, utan öppnar gärna porten på vid gafvel för alla bekanta. »Borta är bra, men hemma är bäst!»
(»v'gostjach chorosjo, a doma lutje»), resonerar ryssen, då han återvänder till den kära samovaren och andäktigt gjort sitt pliktskyldiga korstecken för helgonbilden (ikona) med den lilla brinnande lampan i vrån, och så tänka nog äfven de flesta ryssar i utlandet. Den störste »västerländske» romanförfattaren Ivan Turgenjev längtade ofta från det förtjusande Bougival vid Paris tillbaka till det förfallna Spasskoje, och den störste »västerländske»
kritikern Bjelinski vantrifdes förfärligt under sin första och sista resa i utlandet.
Detta sinne för det husliga förenar ryssen med sin böjelse att resa genom att föra sitt bohag med sig och att hellre
passa upp sig själf än att anlita en snuskig och ofta tjufaktig hotellbetjäning. Om utländingen i ett ordinärt ryskt hotell begär logi, får han i vanligaste fall ett oeldadt, nästan omöbleradt rum med ett naket sängställ eller en hård soffa. Uppassaren blir nästan förvånad, då han får höra, att den resande ej har sängkläder med sig (här gäller det naturligtvis blott landsbygdens småstäder), och särskild afgift måste naturligtvis erläggas för dessa persedlar, hvilkas renhet ofta är mer än tvifvelaktig.
Redan det ryska språket i och för sig verkar sympatiskt. Jag vet intet tungomål, som i fonetisk skönhet kan mäta sig med ryskan, åtminstone ej bland de slaviska: det är ljudrikt och smidigt, klart och på samma gång melodiskt, kraftigt och dock mjukt. Det är ock mer än en tillfällighet att Turgenjev afslutar sitt afskedsverk »Senilia» med ett varmt, okonstladt loftal öfver sitt modersmål, hvars skönhet han ock i sina skrifter bäst bevisat. Då ryssen framställer en begäran, har hans blotta uttal redan vunnit halfva segern, och när ett »pozjalujte!» (»var så god!») smyger sig fram från kvinnoläppar, då smälter ett manligt hjärta som en smörklimp i solen. Det låter så
genomhederligt, så godt, att det riktigt vattnas i munnen och kittlar örat, och man glömmer rent af, att man i Ryssland aldrig borde taga händerna ur byxfickorna, och att man med högra armen alltid bör ha en lätt känning af plånboken — allra helst vidträngsel i kyrkorna! Eller då en rysk tjänare svarar »chorosjo/» (»godtl») till tecken att en tillsägelse är förstådd och skall uträttas,
kan man gå ed på att ärendet genast verkställes till punkt och pricka. Och tjänaren menar nog, hvad han säger i detta ögonblick, fast — han glömmer det i nästa!
Äfven det ryska uttryckssättet med dess klassiska lakonism och slaviska hjärtlighet inger förtroende. Då ryskan, som bekant, saknar både artikel och predikats-kopula, vinner det i plastisk klarhet, och som ryssen i likhet med romaren helst besvarar en fråga genom att upprepa hufvudordet med eller utan negation, ger detta en bestämdhet och kraft, som ersätter den praktiska enkelheten med ja och nej. I ytterligheter af grofhet och ömhet, som
frikostigt slösas på både människor och djur, och hvarvid djurvärlden ofta tages till förebild för människorna, står det ryska språket synnerligt högt. Men äfven dessa otaliga okvädingsord, af hvilka »åsna» och »svin» stå lägst på ohöf-lighetens skala, mildras dock af en viss godmodig sordin, och örat vänjer sig lika fort därvid, som vid de oupphörliga »jej Bogu!» (»vid Gud!») eller »nepremenno» (»ofelbart», »absolut»!), hvarmed ryssen anser sig behöfva stärka sina uppgifters trovärdighet.
Men icke minst vinner det ryska umgängesspråket i förtrolighet genom den radikalism, hvarmed ryskan från början och allt fortfarande kastat det löjliga titelväsendet öfver bord och icke ens använder ordet »herre» i tilltal.
I detta demokratiska drag stå rys-sahia främst bland de slaviska folken. I Mohteriegro kan man visserligen än i dag få höra »du» användt riiot främlingar, men montenegrinerna äro ännu ett naivt naturfolk; polskan med sina höga kulturanor begagnar visserligen andra person singularis, men tillägger alltid ett »panie» (herre) eller »pann (fru).
Om två ryssar mötas, uppstår till exempel en konversation af .ungefär följande, ordagrant öfversatta lydelse:
»Hur jag glad se er, Vasili Petrovitj! Hur eder hälsa?»
»Ära Gudi! Och eder, Petr Vasiljevitj ?»
»Tackar — ingenting! Men hos granne hustru icke frisk.»
»Hvad ni! Detta nyheter! Mycket ondt!»
Ryssarna sakna icke en viss fallenhet för skryt och storordighet, men denna svaghet är i grunden af samma oförargliga art som deras muntliga grofkornighet och tar sig ej samma bornerade
ut-Småstad i södra Kyssland.
tryck som till exempel preussarens. Men om de sålunda ej tåla att utländingen nedsätter Ryssland, häckla de gärna själfva, och man kan i storstädernas salonger efter en rätt flyktig bekantskap få höraen oppositionell frispråkighet, som det politiska salongslifvet i Berlin ej har motstycke till, och som man skulle tro förbjuda sig själf i ett så strängt censureradt land. Men just detta tvång måste väcka deras inre motsägelselust; de se i den
privata yttrandefriheten ett surrogat för den politiska, och med en ofta frasihålig »liberalism» söka de väl ock slå blå dunster i ögonen på »tysken», med hvars reflekterande väsen de hafva vida mer gemensamt än med den spirituelle, klart analyserande fransmannen.
Om vi nu inträda i ett välmående ryskt köpmanshem, blifva vi mer fängslade af gedigenheten än af smakfullheten, mer af den öfverflödande gästfriheten än af finheten. Inkommen i den om vintern starkt upphettade förstugan, mottages man af en gråskäggig trotjänare, som med en ödmjuk kyss på handen hälsar gästen välkommen. Sedan man gjort korstecknet för närmaste helgon (och ett sådant behöfver man ej länge leta efter), begynna de egentliga hälsningsceremonierna, som helst bestå däri att man under omfamningar kysser värden i ansiktet — icke blott på mun, utan ock på de båda kindbenen — samt böjer ner sina läppar till värdinnans utsträckta hand.
Den materiella undfägnadens alfa och omega är naturligtvis den oumbärliga samovaren, som intager en
hedersplats på bordet. Värdinnan sköter egenhändigt åliggandet att oupphörligt fylla teglasen och tekopparna: de förra åt herrarna med sockerbitar och en citron-skifva, de senare åt damerna med diverse sylter, honung och andra sötsaker samt — grädde, ett västerländskt påhitt som äfven trängt till det inre af Ryssland. Och ju mer tiden framskrider, dess mer vittna lämningar af aska och pappersmunstycken på golf och i cigarrkoppar om den starka konsumtionen af papyrosser, hvari äfven kvinnorna deltaga. Den lugna säkerhet, hvarmed en korpulent rysk matrona förstår att rulla sin cigarrett, är icke mindre beundransvärd än den behagfulla elegans, hvarmed den unga damen under en paus mellan rätterna drar några bloss. Kindernas blekhet kan möjligen tydas som symptom af nikotinförgiftning; men å andra sidan bevisar tändernas bländhvita färg, att den »turkiska» tobaks-plantans verkningar äro ganska ofarliga — hade man bara garanti att dessa tänder alltid äro äkta! Marmelader och »slisk»
åstadkomma förödande härjningar i de ryska tandgårdarna, och därför är ock Ryssland dentisternas förlofvade land.
Den bastanta supén serveras vanligen ganska sent, men bjuder i stället på så mycket mer: sterljat (den läckra Volga-stören) i olika former, piroger (pastejer med kött eller fisk), den oumbärliga kålsoppan, väldiga stekar med mera gifva det dignande bordet utseendet af ett tyskt så kalladt »Fugger-Gastmahl». Men äfven dessförinnan, under hela aftonens lopp, står i ett hörn af salen eller i ett af smårummen ett mindre bord, fullt med flaskor och kalla till-tugg — det är ryssarnas berömda zakuska, »Imbiss», som något oegentligt förtjänar namnet
smörgåsbord, enär smör i vanliga fall ej brukas, men som i stället är vida smakligare än det barbariska
sammelsurium af »kallskuret»,som dukas upp vid de svenska »sexorna».. Denna zakuska är det ständiga målet för gästerna, då de slutat en dans vid klaverets eller — dragspelets toner, eller då de tillfälligtvis stiga upp från de med kritstreck täckta préférence-borden, där de äldre damerna föra ordet. På de samvetsgranna kalkylerna, de upphetsade kinderna och på det intresse, hvarmed blickarna följa kortens fall,' återspeglar sig här i smått den
sammelsurium af »kallskuret»,som dukas upp vid de svenska »sexorna».. Denna zakuska är det ständiga målet för gästerna, då de slutat en dans vid klaverets eller — dragspelets toner, eller då de tillfälligtvis stiga upp från de med kritstreck täckta préférence-borden, där de äldre damerna föra ordet. På de samvetsgranna kalkylerna, de upphetsade kinderna och på det intresse, hvarmed blickarna följa kortens fall,' återspeglar sig här i smått den