Gyllene Prag - SLAVIA ALFRED JENSEN. Förord till den elektroniska utgåvan

Det ålderdomliga Prag. — Judestaden och Beth Chajim. — En promenad på Karlsbron och en gudstjänst hos den helige Nepomuk. — Det moderna Prag.

På den 320 meter höga Petrinkullen vid Moldau-floden reser sig ett Eiffel-torn af nästan samma ansenliga höjd som berget. Då man hunnit till tornets topp — med hiss eller på spiraltrappa —, lönas man af en utsikt, som i naturskönhet ej kan täfla med Mose-backe, men som öfverträffar genom historisk stämningsrikedom och ett yppigare landskap. Rundt omkring omväxla skogiga kullar med bördiga tegar, vid synranden kransade af blånande berg; midt igenom landskapet slingrar sig en flod, och djupt under åskådarens fötter utbreder sig en målerisk stad på kullar och dalsänkningar med oräkneliga tornspiror och gråbruna tak. Detta land är Böhmen;

floden heter Vltava (Moldau) och staden är Zlata Praha, det gyllene Prag.

Få städer äro så ålderdomligt intressanta och på samma gång dock så modernt sevärda som denna stad, där det trettioåriga krigets blodbad begynte och afslutades. Man återser gärna de gamla sevärdheterna och påträffar ständigt nya, och därför har hvarje besök iPrag nyhetens friska behag. Det är med Prag som med en flaska vin eller en tobakspipa: det »ligger till sig» och endast vinner på att man en tid håller sig därifrån.

Jag har sett Prag i högsommarskrud, då »vinbergen» och holmarna i Moldau lett och grönskat i solglans; jag har sett det i höstlig kväll, då månskenet täflat med ljusraden på den prydliga Franz-kajen och belyst de båda tornen på den åldriga Tmz-kyrkan, där Tyge Brahes stoft hvilar; jag har sett det i midvinterdräkt, då isen fjättrat den breda floden, och då snö och rimfrost glittrat på Yeit-katedralens tornspiror och Hradcanys (Hradschins) slottstak

— alltid har det varit en njutning för ögat och en lyftning för sinnet. Den, som är klentrogen, må på ort och ställe själf öfvertyga sig! Och den som ej ens då vill medge, att Prag är en af Europas mest sevärda orter—honom vore bättre, att en kvarnsten bundits vid hans fot, så att han icke alls kunde resa!

Turisten skall här kunna tillfredsställa alla rimliga anspråk: en vacker omgifning med berg och skog och vatten, ett rörligt folklif, en intressant arkitektur och en rikedom på historisk romantik. Där finnas gator, t. ex. Wenzel-platz och Gråben, som i bredd och elegans kunna mäta sig med många moderna storstäders; men där finnas också i den gamla stadsdelen kvarter, som äro lika svåra att med åkdon passera, som för kameler att gå genom ett nålsöga.

Tein-kyrkan i Prag.Svenskarna under Königsmark storma Prag.

Efter Petrin-tornets diorama.

Denna ålderdomlighet, som Prag bibehållit trots både spårvagnar och annonsväggar och ny- eller ombyggnader, röjer sig framför allt i arkitekturen med dess mörka hvalf och portgångar, arkader och gulbruna stenmassor, omslingrade af rankor och akasieblad. Medeltidens prägel hvilar fortfarande öfver dessa trånga gränder och den ärevördiga Karlsbron, som byggdes snedt enkom för att kanoner och andra skjutvapen ej skulle få fritt spelrum.

Den smutsiga judestaden förblir, hvad den var, ehuru den nu mera till god del bebos af schackrande kristna, och kastar man en blick genom den öppna dörren till en butik i Altstadt, kunde man tro sig förflyttad till

skråväsendets protektionistiska guldålder. Eller går man i skymningen förbi Nepomuk-stoden eller Mater Dolorosa, svagt upplystaaf ett rödt lampsken, behöfves ej mycken fantasi för att i minnet återkalla den stormiga tid, som återgifvits i Petrin-tornets diorama, då svenskarna 1648 störtade fram öfver bron från »Lill-sidan», men tillbakaslogos af Prags borgare. Till och med smutsen i Prags återvändsgränder kan — på vederbörligt afstånd — betraktas med samma ästetiska intresse som på en tafla, och om man i närheten af den gamla synagogan antastas af en trasig individ, som på underlig tyska erbjuder sig att visa den gamla stadens »intressante Wirthschaften», kan man knappt förarga sig öfver det godmodiga sätt, hvarpå detta »intressanta» ciceronskap påtrugas och hvarpå det vägrande svaret mottages.

Vid det stora Ring-torget i den gamla staden ligger det ålderdomliga, gotiska rådhuset, hvars märkligaste prydnad är det af magister Hanusch förfärdigade astronomiska uret från slutet af 1400-talet. Bland mycket annat kan det vid ett visst klockslag visa liemannen, skakande på hufvudet och vinkande åt en gubbe, som räcker fram en späckad börs. Den kristna folktron gaf figuren namnet: juden, och troligen hade hon därmed gissat konstnärens mening.

Judarna i Prag — det ämnet fyller ett helt kapitel i det mänskliga lidandets och eländets foliant. Redan år 1124 hade de den första af de 23 synagogor, som vuxit upp i Josefstaden, och från denna tid vet historien ock att tala om judeförföljelser från de kristnas sida, hvilka kröntes med att judestaden lades i aska. Men upp stod hon igen med sina trånga, smutsiga, krokiga »Gässchen» och återvändsgränder, sina stinkande bakgårdar och spetsgaflade hus. Och samma lif sorlade åter inom dess murar, hvilkas nio portar hvarje kväll stängdes utifrån, tills Maria Teresia utdref alla judar, till och med de sjuka och lytta. De beskylldes grundlöst för att ha stått i hemligt förbund med fransmännen och Bayern under successionskriget, och det var glömdt, att judarna hjälpt till att försvara Karlsbron mot Königsmark. De anklagades med rätta för ocker, men det förbisågs, att de genom sin rättslöshet och affärsrisk nästan tvungos till höga räntefordringar; de hade utestängts från landtbruket, som adeln slagit under sig; från den bokligabildning, som var prästerskapets och universitetets monopol; från handtverket, som borgareskråna organiserat för sig, och i krigets blodiga handtverk höllos de goda nog blott såsom kanonföda.

Och så stod judestaden alldeles öde hela två år. Man föraktade judarna själfva, men — man behöfde deras guld, och därför fingo de återvända — mot en löseskilling af 300 gulden pr hufvud. Så vardt Josefstaden åter hvad den är än i dag: ett kaos af mörker, smuts och kram i denna stenlabyrint, där hvarje hus hade flere ägare och hvarje rum ofta flere hushåll. Det är än i dag samma handelsvaror, språk, sedvänjor och klädedräkt — man frestades säga: samma kläder, som hvarje morgon i tunga bylten vandra till Tändelmarkt, trasbörsen, för att på kvällen åter stufvas in i de mörka kyffena. Ännu stå dessa ruskiga butiker i porthvalfven och dessa nedsölade stånd under de uppspända bomullsparaplyerna, där magra, svartmuskiga män och brunögda, tidigt vissnade kvinnor under oafbrutet ordsvall söka locka slantar ur de förbigåendes fickor genom sina läckerheter: mer eller mindre friska äpplen och päron, rökt fisk och persikor af tvetydig renhet, lås utan nycklar och nycklar utan lås, rostiga spikar

och gamla hästskor, fragmentariska klockor och skosulor, pepparrot (»kren») och cigarraffall. Likasom för sekler sedan tumla halfnakna, smutsiga barnungar omkring i rännilar, dit ingen solstråle tränger, och än i dag finnas dessa »intressante Wirthschaften», där lifvet tar vid, sedan det somnat i den öfriga staden, men ligger i dvala, då det öfriga Prag arbetar.

Men hvad som aldrig sedan fått lif — det är judarnas gamla kyrkogård, Beth Chajim, »de lefvandes stad», som i dubbel mening blifvit de dödas, ty aldrig mer öppnas dessa portar, hvarpå följande inskrift läses på hebreiska och tyska: »Vördnad för ålderdomen, aktning för egendom, frid åt de döda!» Sida vid sida i hopgyttrad massa stå i tusental de gamla grafstenarna med förvittrade inskrifter och tecken för de olika stammarna (två händer = Arons stam, drufvan = Israels, kannan = Levis o. s. v.), alla lutande åt sidan, som om en stormvind gått fram. Den yngsta hällen bär årtalet 1787, men den äldsta — 5547 »efter världens skapelse», hvilket blir ungefärliktydigt med 1200-talets midt. Hade de aflidna ej fått njuta ålderdomens vördnad eller egendomens rätt, fingo de åtminstone frid i döden, ty här är tystare än på någon annan kyrkogård, enär de tjocka murarna utestänga allt larm. Men här finnes, hvad den öfriga judestaden saknar: sol och grönska. Sommarstrålarna leka med det frodiga ogräset och fläderbuskarnas gulnade blad, dem ingen hand ansar.

Beth Chajim.

Men utanför kyrkogården begynte omsider en ny dag gry. Karl IV:s förordning om de olika handelsvarornas begränsning till vissa gator (Ledergasse o. s. v.) vardt länge sedan upphäfd, och för 50 år sedan föll den skranka, som skilt Josefstadt från den öfriga Altstadt. Nu schackra judar och kristna samfäldt i de unkna kyffena, och tolf tusen tecknade af Juda stam spredo sig öfver hela staden, likasom öfver hela jorden efter Jerusalems förstöring.

För mången ha de nötta kopparslantarna vuxit till stora guldhögar, och mörka gårdsrum ha utbytts mot ljusa praktvåningar. Äfven nu handlas detmed lump och gammal metall; men nu heta dessa papperspackor rentes, obligationer, effekter, som bestämma öfver »världsfreden», och den metalliska handelsvaran är själfva guldet, hvarmed furstegunst köpes. Har lidandet varit svårt, är hämnden så mycket ljufvare, ty penningen ger makten, stundom ock äran, och den bestämmer »den allmänna opinionen» genom talangfullt redigerade tidningar och pålitliga telegrambyråar.

En författare yttrade en gång: »Judarna äro världshistoriens ogräs», hvarpå han fick det beriktigande svaret: »De äro en samvetsfråga för kristenheten». Detta är sant, men endast delvis: de äro en samvetsfråga äfven för

judendomen, för sig själfva. Den böhmiska antisemitismen och företeelserna i Wien eller Warschau vittna om att denna sida af saken på senare tiden något undanskymts af en ideell, men missriktad liberalism. Först när

medaljens båda sidor riktigt tolkats, skall den antisemitiska frågan af sig själf försvinna — i den stora sociala.

Men från ett skola hvarken de ena eller de andra kunna frigöra sig: från den obeveklige, som med lia och timglas på bestämdt klockslag framträder, likasom på magister Hanusch’ urtafla.

***

Af Prags märkligheter har dock intet tilltalat mig så som Karlsbron, som på 16 stenhvalf lyfter 30 bildstoder och flankeras af två monumentala gotiska torn, af hvilka det östra räddade Prag, då svenskarna intagit Lill-sidan med kungaborgen. En inskrift på tornet täljer ock, att svenskarna kommo hit intill, men icke vidare, ty — heter det i en krönika — två jesuiter och tre soldater hade så länge »defendiret» detta torn, tills studenter och handtverkare hunno till undsättning. Om kvällarna, då månskenet glittrat öfver den breda floden, och då patrullerna vid brons ändpunkter öfvervakat lugnet och ordningen bland de oroliga ungtjecherna, har jag mången gång promenerat bland dessa orörliga, förstenade helgon och krigareoch med dem knutit en intimare bekantskap, som jag gärna ville öfverflytta till läsaren.

Karlsbron och Hradschin i Prag.

Här är t. ex. den helige Nicolaus Tolentinus med en gyllene stjärna på bröstet samt ett bröd i den ena handen och en liljestängel i den andra, ty enligt den latinska inskriften hade han mäktat stora under genom brödet och blodet.

Hans närmaste granne Vincentius var icke mindre undergörande och har i sanning förtjänt att bli huggen i sten,

ty han lär ha uppväckt från de döda 40 människor, omvändt 100,000 syndare samt döpt 8,000 saracener och 25,000 judar. Ho kan göra detta efter? I jämförelse med dessa stordåd blekna till ett intet de under, som utförts af fader Vincentius’ granne till höger, den äfvenledes helige Procopius, hvilken under sin jordiska vandring tvang djäfvulen att plöja. Kanske var han själf för lat därtill, ty icke saknade han väl krafter, eftersom han kunnat nödga själfva hin till detta nyttiga arbete. — Bland de öfriga bilderna: Ignatius af Loyola, Johannes Döparen, Thomas ab Aquino och Frans Xaver (missionären, för hvilken en indianhöfding böjerknä) m. fl. är ur konstnärlig synpunkt märkligast den väldiga minnesvården öfver Johan af Matha, Ivan och Filip af Valois med turkiska krigare vid fötterna. Fundamentet är urhålkadt, och i den djupa nischen ses fångar med böjda hufvuden, smärtsamt förvridna anletsdrag och fjättrade händer — en tafla af gripande verkan.

Ej heller har jag försummat att nicka åt en man, som står inmurad i ett hvalf vid det ena tornet — det är

»Bradac» (gråskägget). Om vattnet når upp till hakskägget, är det ett tecken att en öfversvämning hotar. För resten hade det goda folket i det gamla Prag ett ännu enklare sätt att förvissa sig om flodens stigning: man behöfde ju bara se efter, huru högt upp i husen folket krupit i den lågt belägna Josefstadt, och än i dag ses vattenmärken på Altstadts murar. På samma sätt lär man i den gamla goda tiden ha pröfvat en bryggas hållbarhet genom att fylla den med judar: höll bron, vore det ju bra, och höll den inte — ja, då vore det ju också bra. Men judarnas guld var också bra, och själfva krucifixet på Karlsbron restes medels de böter, hvartill en jude dömts för

»hädelser».

Men Karlsbrons historiska pärla är dock den med kors, stjärnekrans och palmkvist prydde Jan Nepomuk, till hvilken vid Johannesfesten i maj tusentals tjecher vallfärda. Nepomuk var i lifstiden domherre i S:t

Veitkatedralen, där hans dyrbara silfverkista är att skåda, och utnämndes till biktfader hos drottning Johanna, kung Wenzels maka, »eine fromme und tugendhaffte Fürstin». Men fromhet och dygd voro tydligen icke Wenzels starka sidor, ty enligt en krönika skall han vid spett hafva bundit och allerhögstegenhändigt stekt sin kock, därför att denne ej tillagat en kapun efter den dåtida smakens regler. Då Nepomuk förebrådde konungen för detta människostekande och därjämte åsamkat sig majestätets vrede, därför att han ej velat yppa, hvad

Johanna och han biktat för hvarandra, vardt han natten den 16 maj 1483 nedsänkt i flodens djup, hvilket i relief är framställdt på piedestalen. I samma ögonblick tedde sig många brinnande stjärnor på Moldau, och äfven vid begrafningen skedde tecken och under. Och ändå behöfde den påfligakyrkan nära 250 års betänketid för att inse Nepomuks helighet, ty ehuru hans bildstod gjutits i Nürnberg redan 1683, vardt han ej kanoniserad förr än år 1729.

Hundra år senare skulle det naturligtvis firas ett kanoniseringsjubileum, och då skulle den odödliges diskreta tunga offentligt förevisas. För säkerhets skull vidtog dock ärkebiskop Chlumcansky förberedande

undersökningar, hvilka röjde, att de jordiska kvarlefvorna ej voro i presentabelt skick. Den protestantiske professorn i anatomi, Ilg, gick salighetsed på att benen i kistan voro kvinnoknotor, och af tungan fanns inte ett spår! Men om man eljes får tro en krönikör, hämtades ett manligt benmaterial från en gammal kyrkogård, och en rättskaffens sadelmakare gjorde en splitterny tunga af skinn, som riktigt aptitligt hängdes upp inom glas och ram.

Vare därmed huru som helst — efter den betan har Nepomuk fått ligga i fred i sin kista. Endast under 1866 års krig fördes han af prästerskapet i säkerhet ända till Salzburg, men gjorde efter Prager-freden sitt högtidliga återintåg i dômen.

Metropolitan-kyrkan till St. Veit (Svety Vit)! Fyra gånger har hon varit lågornas rof, hussiterna hafva vanhelgat hennes fresko-målningar, »utraqvisterna» ha skändat hennes heliga kalkar, och svenska, franska och preussiska kulor hafva skadat hennes sträfpelare och fönsterrosetter; men allt fortfarande tronar hon på höjden vid

kungaborgen och blickar stolt ner på Schwarzenbergska palatset och på den fiolspelande riddar Dalibors

»hungertorn» och andra minnesmärken. Ännu efter 600 år står hon ofullbordad, men är dock en prydnad för Böhmen och den katolska kristenheten, och inom hennes murar multna hennes trenne patroner Veit (Vit), Wenzel (Vaclav) och Adalbert (Vojtech) samt Karl IV och hela raden af Przemyslider och Habsburgare med hustrur, frillor och barn, mördare och mördade om hvarandra. Och väl kan jag förstå, att den biltoge Karl X af Frankrike

med tårar i ögonen tog afsked af henne, då han flydde från Prag för att undgå koleran, som dock dödligt träffade honom i den lilla staden Görz.Mitt högtidligaste minne af Veit hade jag en klar höstmorgon. Först tog en klocka på Hradschin upp ottesången, och så föllo de talrika kyrkorna på båda sidor af floden in i denna psalm. Folk var i rörelse ovanligt tidigt på morgonen; borgargardena i gröna uniformer och plymagerade hattar marscherade

»taktlöst» uppför Hradschins knaggliga gatubackar, och tunga åkdon rullade oupphörligt öfver bron. Något ovanligt var tydligen å färde.

Var det en stor böndag, som manade folket att bedja till de otaliga helgonbilderna? Hade kanske någon ny mistr Jan Hus stått upp för att väcka till andlig frigörelse? Eller hade tjecherna hittat grundtexten till den omstridda

»böhmiska statsrätten»? Nej, det var något vida högtidligare: det var hans k. & k. Apostoliska Majestäts, Franciscus Josephus’ namnsdag, som skulle helighållas i det gotiska templet.

Med orgelns veka toner blandade sig en välklingande vokal-kör, hvarunder det lysande tåget skred in genom den oansenliga porten. Här syntes hans excellens ståthållaren och kommendanten med generalstab, guldstickade presidenter, lojala riksdagsmän och resliga officerare i österrikiska arméns enkla, prydliga uniformer. På de främsta bänkarna satte sig rådsherrarna i purpurmantel med hvit hermelin, bärande kroninsignierna, som dagen till ära framtagits ur den dammiga kronkammaren ofvanpå Wenzel-kapellet. Månne någon af de värde herrarna tänkte på huru det anno 1618 gick med två kungliga rådsherrar? Det är ej alltid som man efter ett ofrivilligt luftsprång från tredje våningen af ett slott har lyckan att falla på en mjuk gödselhög.

Så följde det högvördiga kleresiet, som efter allehanda knäfall och korstecken slog sig ner på bänkarna i

presbyterium: frodiga prelater med kala hjässor och skinande anleten, släta som Jakobs, med ryggar som kattors och småleenden som hofmäns. Här syntes korsherrarnes generalmästare, premonstratensernas generalabbé, Malteser-ordens prior och andra höga klosterfäder i gula mässhakar, hvita skjortor eller violetta och svarta kaftaner. Efter »Te Deum» och »Pange lingua» mumlar domprosten böner på ett obegripligtS:t Veits-domen i Prag.tungomål; unga djäknar svänga rökelsekaren; diocesaner stämma upp en växelsång bakom altaret; det ringes med en klocka tre gånger; församlingen faller på knä; genibataljonens soldater luta sig mot gevären, och unga officerare gäspa bakom de höga kaskarna. Luften fylles af rökelse och orgeltoner, och solskenet smeker Ödmjukheten, Kärleken, Heligheten och Lydaktigheten, som vakta den gudsmannen Nepomuk, kring hvilken grånade gubbar och unga kvinnor trängas med kyssar. Ett sådant helgonskrin kan ej uppvägas med guld, och därför har man gjort en massiv kista af silfver. Den väger bara 1,500 kilo och har kostat en half million kronor.

Och hvad gör det? Böhmen är ett rikt land.

S:t Veitsdomen och Hradschin i Prag.

Icke ens i en katedral på en kejserlig namnsdag kan man frigöra sig från underliga tankar, antagligen därför att rökelsen slår åt hufvudet. — Sedan bönerna för kejsaren slutat, vidtager en vanlig mässa till Gud, och sedan adel och prästerskap rymt fältet, fylleshelgedomen af de fattiga, som knäfalla framför den helige Wenzels altare och kyssa det byzantiska Kristushufvudet i Simon- och Juda-kapellet. Mina profana ögon beundra glasmålningarna i Anna-nischen, under det att några svartklädda kvinnor mellan gallren hviska åt den andäktige biktfadern sina hemligaste synder, alldeles som Wenzels drottning åt Nepomuk.

Men nedanför Hradcany myllrar det på gatorna af människor, som veta, att man måste förtjäna sitt bröd i sitt anletes svett; det ryker från de många fabrikerna i Prags förstäder, där den från robot (lifegenskapen) befriade bonden utbytt plogen mot maskinarbetarens verktyg; i kaféerna diskuteras politik, och politik göres af de ungtjechiska riksdagsmännen; i studerkammare och redaktionssalar smidas andliga vapen för folklig upplysning och frihet, och långt där borta på Letna (Belvederen), på andra sidan Vltava, sitter Svatopluk Cech vid sitt tysta skrifbord och drömmer skaldens vackraste drömmar om ett fritt, lyckligt framtidsfolk.

In document SLAVIA ALFRED JENSEN. Förord till den elektroniska utgåvan (Page 125-131)