Jag erinrar mig en episod, som timade i byn Taraskova, då pilgrimerna från Moskva vallfärdade till Sergievska klostret. En gammal gumma vände sig till ett bondfolk och bad att få tillbringa natten på dess gård. Det skulle hon också få — för 15 kopek. Då hon förklarade, att hon ej ägde mer än fem kopek och tog fram kopparslanten, inföll värden:
»Fram med pengar bara! Gå att bedja Gud och inte ha pengar!»
»Kristus är mitt vittne, att jag ej har mer!» bedyrade gumman.
»Kan inte hjälpas. Vi ha väntat på den här dagen i fem hundra år/»
Det ligger en ohygglig sanning och en fruktansvärd ironi i denna dråpliga replik. Hela den ryska hierarkien har under rastlöst förstelningsarbete väntat ett halft årtusende, och den har ej väntat förgäfves.
Rysk munk vid skrifbordet. Efter en gammal rysk handskrift. Moskovskija Vjedomosti.
SJETTE KAPITLET.
Mörkrets makt.
Censuren och pressen. — Nihilismen. — Till Sibirien! — Ur den ryska förbrytarvärlden.
I enlighet med den ofantliga utsträckningen i rummet få för-i|l[ hållandena i Ryssland större dimensioner än annorstädes och böra därför kanske mätas efter annan måttstock. Ryssland nöjer •sig ej gärna med halfheter, utan vill ta steget fullt ut — vare sig •det gäller att genom kyrkligt och världsligt maktspråk rotfästa det gamla
systemet, eller då det å andra sidan är fråga om att genom moderna, radikala reformer eller förtviflade
kraftåtgärder bana väg för nya idéer. Den »breda naturen» söker ta ut sin rätt, och hvad som än företages så i ondt som godt, i reaktionärt eller progressivt syfte — ofta blir resultatet något ovanligt, något säreget.
Tyvärr hafva förhållandena hittills legat och ligga fortfarande så, att detta resultat egentligen spåras i det
negativa, i den reaktionära riktningen. På sin höjd kunna de goda ansatserna i utvecklingen märkas i ett visst segt motstånd mot de styrandes åtgärder, i den ryska bondens medfödda misstro mot byråkratien — en misstro som ingalunda är obefogad! — samt i en orubblig, till öfvermod gränsande tro på Rysslands framtid och på dess
»världshistoriska mission», som uppenbarar sig dels i ett för den mänskliga kulturen ingalunda betydelselöst framträngande i Asien, dels i eneuropeisk panslavism, som vid sidan af ihåliga fraser och egennyttiga
annekteringsmotiv innehåller äfven en ideell kärna, som redan burit frukter i de väst- och sydslaviska folkens berättigade själfständighets-sträfvanden. Men af den opposition, den entusiasm, som fanns både på 40- och 60-talen, skönjes intet hos den nuvarande generationen. Den sköna litteraturen är mestadels svag, sjuklig,
ointressant, och pressen i Ryssland kan gifvetvis ej ha samma betydelse för samhället som i andra civiliserade länder.
Men härmed vare ingalunda sagdt, att den ryska pressen är betydelselös. Fastmer är dess roll vida större än man i utlandet plägar föreställa sig, ty äfven i Ryssland är dock den offentliga meningen nu mera en sak, hvarmed regeringen måste räkna, och folkets tysta dom hör äfven här till dessa »imponderabilier», som tynga politikens vågskål. Här behöfver ju blott erinras om,
hvilket oerhördt inflytande Alexander Herzen med sin »Kolokol» i London ut-öfvade på den liberala politik, som vardt det Krimkrigets hälsosamma frukt; och då det olycksaliga polska upproret bröt Her-zens trollmakt och i nationalkänslans och patentpatriotismens namn öppnade porten för en hänsynslös moskovitisk reaktion, var det åter en tidningsman, som, utrustad med vida mindre bildning och talang än Herzen, men med vida
politik under en lång följd
större politisk klokhet och energi, dikterade Rysslands
Katkov.af år och med Pobjedonostsevs nåde till- och afsatte ministrar. Denne redaktör hette Katkov och tidningen — »Moskovskija Vjedomosti».
Men den landtliga okunnigheten och det stränga censurregementet vålla, att den ryska pressen ej kan få en så omfattande betydelse. Den ringa spridningen — en tidningsupplaga af 30,000 ^x. anses såsom något ovanligt mycket i ett land med 100 millioner invånare, t. ex. »Novoje Vremja» (»Nya liden») — och de dyra
pri-“Novoje Vremja“ (“Nya tiden“).
serna äro tvenne växelverkande faktorer, som gifva pressen en aristokratisk, en »öfverklass»-karakter, och enär landsorten med dess få storstäder står under den guvernementala styrelsens absoluta godtycke och i kyrkans våld, äro landsortstidningarna både få och tarfliga. Af Rysslands 500 periodiska tryckskrifter kommer sålunda det största flertalet på de båda hufvudstäderna, hvilkas tidningar sålunda få en stark prägel af riksbhd på bekostnad af den lokala karakteren.
Om den ryska censurens stränghet och öfver- eller missgrepp kan det vara öfverflödigt att orda. Vare det nog sagdt, att det finns ingen mänsklig dumhet som icke tagit sig uttryck genom den ryska •censurens röda penna eller nattsvart gapat fram i öfversvärtandets »kaviar», och alla kostliga historier, som cirkulera om ryska
censuren, hafva i verkligheten öfverträffat den mest karrikerande fantasi. För öfrigt har det bildade Europa äfven härvidlag ej allt för godt samvete för att kunna sätta sig till doms öfver den ryska tryckfriheten. Om man i tyska
pressen gör sig lustig öfver att Ryssland af fruktan för »samhällsupplösning» förbjudit t. ex. uppförandet af operan »Wilhelm Tell» eller publicerandet af en vetenskaplig afhandling om »argon», enär »det nya ämnet icke var undersökt af polisen», så får man dock ej glömma, att Wien ä la fin du siécle förbjöd offentligt föredrag öfver Röntgens strålar, äfven-ledes just därför att denna upptäckt icke officielt godkänts, eller att Preussens polis under Wilhelm II:s nitiska regering förbjudit teaterstycken, i hvilka till och med en rysk censurkommittés mikroskop ej skulle kunnat upptäcka något vådligt. Det är löjligt, då en rysk censor, såsom faktiskt skett, förbjudit en
tidningsnotis om — väderlekens föränderlighet, enär han misstänkte, att det politiska barometerståndet därmed afsågs; men det är sorgligt, då en tysk polisman upplöser ett möte, endast därför att talaren användt det
obegripliga och därför misstänkta ordet tema! Det är komiskt, då i det barbariska Ryssland en hel tidskriftsupplaga makulerats, blott och bart därför att epitetet »kejserliga» råkat utelämnas framför ordet majestät; men det är tragiskt, när i det högt upplysta Tyskland ett i otill-räkneligt tillstånd uttäladr ord kastar massor af medborgare i undersökningshäkte för majestätsförbrytelse! Det är en både angenäm och nyttig
sysselsättning att slunga sten på falska profeter och tyranner; men man bör då själf icke placera sig i ett glasskåp.
För resten är den ryska censorn en Mefistofeles, som vill det onda och dock måste gå det godas ärenden. Hans godtyckliga inkonsekvenser kunna icke behålla systemets snörräta linie; hans ringa bildning eller godmodiga enfald mäktar icke uppspåra alla försåtliga ställen i en bok, och understundom gör han — helst efter en god middag eller vid brännvinsflaskan — detsamma som den gode Homer: han sofver. Och all vaksamhet skulle ej kunna hindra, att tusentals förbjudna skrifter sprida sig öfver landet — det må gälla nihilistiska flygblad eller dessa lättfärdiga poem, som med och utan rätt bära en Pusjkins namn på titelbladet. Ju mer de för* bjudas, dess mer reta de aptiten, särskildt hos ungdomen, och de ryska boktryckerierna i London, Schweiz, Berlin och Leipzig hafva ej skäl att klaga öfver marknaden.
Dessutom har censurens brutala stränghet det goda med sig att till det yttersta skärpa den ryske skriftställarens publicistiska fint* lighet och färdighet. Mer eller mindre hindrad att uttala sig om Rysslands inre politik, kan han så mycket lifligare sysselsätta sig med utlandets, och i den skarpa kritik, hvarmed Petersburgs pressbedömer ett tal af Salisbury eller ett riksdagsbeslut i Wien, bör man icke blott se ett uttryck af rysk chauvinism och
moskovitiskt öfversitteri, utan kanske snarare en säkerhetsventil för det inhemska missnöjet samt ett indirekt påpekande af motsvarande förhållanden i Ryssland eller af deras beklagliga frånvaro. Då en rysk tidning mindre får sysselsätta sig med fakta än med teorier, får den en viss värdig stilistisk hållning och en ganska gedigen spaltfyllnad icke utan en akademisk anstrykning — en tyngd som gör ett behagligt afbrott mot den kontinentala
»kultur»-pressens moderna, konkurrenssjuka tendens att koncentrera sin andliga kraft på — pikanta rubriker och sensationella nyheter »för dagen» samt, i bästa fall, underhaltiga novelletter i den där bekanta »lördags»-genren.
Den ryska pressens tyngdpunkt har man också att söka i tidskriftslitteraturen, som relativt, d. v. s. i förhållande till landets andliga genomsnittsnivå, är världens främsta och äfven absolut kan mäta sig med de brittiska reviewerna både i innehåll och omfång, men är öfverlägsen den tyska. Det är ett stort fält för etnografiska, sociala, ekonomiska och ästetiska undersökningar i dessa digra »Vjestniki», som i upplagor af ända till 10,000 ex.
söka sina läsare bland hela Rysslands och den slaviska världens »intelligens». Och äfven den ryska historien såsom vetenskap kan här ypperligt odlas. Historien kan till en tid kufvas af våldets vapen eller vanställas af fala skribenter; men kväfvas kan den icke. Det förflutnas orättfärdiga handlingar komma dock i dagen, och nu mera ligger Rysslands historia ända fram till detta århundrade tillgänglig för offentligheten såsom en uppslagen bok, om blott de ryska historieforskarna litet flitigare ville gräfva i klostrens och statsarkivens gömmor.
***
Hvad som förut yttrats om den ryska sekterismen, har till största delen sin tillämpning på nihilismen: härflytande ur samma källa, missnöje med det bestående och opposition mot auktoriteten,äro de blott olika sidor af i grunden en och samma sak; de yttra sig i analoga former och äro båda för närvarande lika vanmäktiga.
Men det är dock den väsentliga skillnaden, att under det den kyrkliga oppositionen sått ett frö, som ej kan utrotas och som med tiden måste bära frukt, ser det nästan ut som om den politiska radikalismen varit alldeles utan
positiv betydelse för den sociala utvecklingen i Ryssland. Och detta är i själfva verket ej öfver-raskande: för att verkliga reformer på det politiska området skola vara möjliga, måste den frireligiösa rörelsen hafva utfört ett förberedande bildnings- och upplysningsarbete, som skingrar det andliga mörkret och gör den stora massan mottaglig för nya sociala idéer. Men detta har, i stort sedt, den s. k. nihilismen icke gjort, och äfven i detta hänseende bär den ej förgäfves det namn, som genom Turgenjevs »Fäder och söner» vunnit burskap, innebärande ett negerande af allt häfdvunnet, ett nihil (intet), hvaraf ju intet kan blifva.
Termen nihilist, som för öfrigt aldrig fått litterärt erkännande i Ryssland — hvarken af motståndare eller af anhängare, är ännu mer sväfvande och obestämbar än uttrycket socialist i västerlandet, ty detta namns bärare hafva aldrig organiserat sig till ett verkligt parti med positivt program, och man har under nihilismens kategori hänfört hela den intelligenta oppositionen öfverhufvud — från moderat, konstitutionell liberalism till den blodrödaste terrorism. En utredning af »nihilismens» historia är för närvarande ej tänkbar, och, fattad i vidsträcktaste mening, blefve den ungefär liktydig med Rysslands inre historia under hela detta århundrade.
Men vill man lära känna nihilismen såsom en viss kulturströmning, såsom en litterär, halft vetenskaplig »skola», kan man utan tvekan peka på en man, hvars namn för den ryska akademiska ungdomen har samma profetiska klang, som Karl Marx äger för den tyska arbetarvärlden — han heter Tjernysjevski. Och det är samma förhållande i Ryssland som i Tyskland: en god del känner hvarken till Tjernysjevskis eller Marx’ skrifter, och ännu färre förstå dem riktigt; men deras blotta namn hafva blifvit en lösen, under hvilken det unga släktet samlat sig.Hvaruti ligger då det epokgörande i Tjernysjevskis verksamhet? Son af en pop, skulle han ägna sig åt dogmatiska seminariestudier, men fick lust för filosofi, och då hans »fria» åsikter hindrade hans fortkomst på lärarebanan, måste han uteslutande ägna sig åt skriftställeri. Han öfversatte Stuart Mill på ryska, författade anonymt några socialpolitiska flygskrifter mot lifegenskapen och nedskref under ett tvåårigt undersökningshäkte en samhällsroman »Hvad är att göra?» — ett ästetiskt monstrum af abstrakt filosoferande och sociologiskt teoretiserande. Romanens enkla fabel skildrar, huru en äkta man frivilligt rymmer fältet, då han märker, att hans hustru fattat böjelse för en vän i huset; han låtsas begå själfmord, men flyr i själfva verket till Amerika. Efter några år kommer han tillbaka, finner de båda lyckliga och gifter sig själf med en annan i deras angenäma grannskap.
Tjernysjevskis “Bref utan adress.“
Tjernysjevski var såsom vetenskapsman ovanligt begåfvad, och hans roman innehåller många psykologiska finesser, som just i dag skulle kunna påräkna en tacksam läsekrets bland ett kulturlands öfre tiotusen. Men han var hvarken skald eller belletrist, och hans skönlitterära arbete kunde, trots de fria åsikter om äktenskap och samhälle, som medelbart predikades däri, ej hafva någon utsikt att menligt inverka på den tröga ryska massan.
Men arbetet förbjöds, innan det någonsin hann publiceras, och följden vardt naturligtvis, att efterfrågan blef så mycket större. Och äfven Tjernysjevskis namn skulle kanske gått tämligen obemärkt förbi i den ryska historien, om ej regeringen i sitt ömkliga handlingssätt mot dennebegåfvade publicist begått mer än ett moraliskt brott — begått en stor politisk dumhet.
August Strindberg låter i en af sina »Utopier» en nihilist säga, att Tjernysjevski dött redan för 20 år sedan, d. v. s.
på éo*talet. Denne nihilist var ej väl underrättad, ty Tjernysjevski afled först i slutet af 80-talet efter att kort förut hafva undsluppit ett 22-årigt sibiriskt fängelse. Då regeringen ej på rättslig väg kunnat fälla honom, hade man tagit sin tillflykt till smygvägar och falska vittnen, och först sedan han häktats, började man samla det synnerligt torftiga anklagelsematerialet. Han dömdes år 1864 till döden, men benådades på schavotten med
lifstidsdeportation. Hans skrifter förbjödos, och än i dag får romanen »Hvad är att göra ?» ej nämnas i en rysk litteraturhistoria.
Men just denna brutala orättfärdighet skadade den sak, som regeringen ville främja. Genom den hemlighetsfulla rättegången var det allmänheten omöjligt att få någon klar bild af denna personlighet, af hvilken icke ens ett porträtt finnes kvar; men genom handskrifter och muntliga traditioner vardt den till en helig myt, ett nihilismens martyrhelgon, med hvilket det unga Ryssland förknippade sina obestämda framtidsförhoppningar, och just därför
att namnet ej fick uttalas, tänktes det så mycket oftare.
Det förhåller sig på liknande sätt med den ryska nihilismens popularitet. Just genom regeringens skuggrädsla och eget hemlighetsmakeri har den fått en nimbus, som den till god del näppeligen förtjänar, och har vuxit i den offentliga fantasien. De mystiska rättegångarna och undersökningarna hafva gifvit fart åt öfverdrifna rykten om den hemliga rörelsens art, organisation och storlek, och tidningskorrespondenter hafva ej varit sena att slå mynt af de onekligen sensationella tilldragelser, hvilkas trådar löpa dels till den hemliga polisens politiska kansli, dels till Sibiriens grufvor eller Schlüsselburgs kasematter.
Det finnes många karaktersdrag, hvari nihilismen liknar raskol-väsendet. Äfven nihilismen är en fanatisk kult, som smittat den bildade eller bildningssökande ungdomen, och den förenar sekt-väsendets ideella, veka mystik med en mycket skarp och krass realism. Man finner hos dessa individer understundom de ädlaste idéer och syftemål, för hvilkas ernående sådana gagn- och vettlösa medel tillgripits som t. ex. ett lönligt kejsarmord; men å andra sidan ser man ock, huru de djärfvaste och hänsynslösaste åsikter om stat eller familj uttalats af unga män och kvinnor, hvilkas moraliska vandel är fullt fläckfri och som i hela sitt uppträdande röja något kvinnligt vekt och känsligt. Denna skenbara motsägelse är ej en uteslutande rysk företeelse, det är sant; men ingenstädes har den framträdt så starkt och så bjärt som i det ryska skaplynnet.
Det ofruktbara i den revolutionära rörelsen beror icke blott på den ringa numerären eller den ofta ytliga bildningsgraden, utan måste företrädesvis tillskrifvas den både yttre och inre svårigheten af en gemensam organisation, den negativa karakteren i »programmet», planlösheten i arbetet samt oförlåtliga misstag vid val af medel. Ästetiskt och rent mänskligt sedt, äro många af dessa statsförbry-tare sympatiska, ädla naturer, men i den politiska verkligheten hafva de varit barn — i själfva verket voro de allra flesta ynglingar eller unga män på 20-talet eller därunder. Och då resultaten ej motsvarat de högt spända förväntningarna, har — i enlighet med det slaviska lynnet — den sangviniska hänförelsen lätt lämnat rum för en slapp förstämning och dådlöshet. Det är under en sådan kronisk modlöshet som Ryssland för närvarande lider. Och den värsta följden af den nihilistiska rörelsens »Propaganda der That» består, i Ryssland liksom annorstädes, däri att den gifvit den reaktionära regeringen ett slags lagligt sken af berättigande i dess skärpta tvångs-politik öfverhufvud, och med
dynamitarderna har äfven den sansade liberalismen blifvit svårt lidande, ty just de element, som på intellektuell väg skulle kunnat befordra det progressiva arbetet, hafva under detta skräckregemente antingen oskadliggjorts på andra sidan af Ural eller nödgats gå i frivillig landsflykt till utlandet, där de gifvetvis saknat den intima
reciprociteten med sina landsmän.
Man träffar hela kolonier af sådana »nihilister» i alla Europas centra. De åhöra universitetsföreläsningar i Berlin eller förtjänasitt uppehälle som teknici i Schweiz; de lefva ett bohemiskt boule-vardlif i Paris tillsammans med polska emigranter; de bilda i Londons förstäder små kolonier af skriftställare, att endast nämna den djupt bildade ytterlighetsmannen furst Krapotkin eller den mer moderate, nyligen aflidne Stepnjak, båda flyktingar ur ryskt statsfängelse. Hvad
dessa och deras likar uträttat för vetenskapen, skönlitteraturen och konsten genom sina djupa lifsin-tressen, sitt varma frihets-sinne och sitt talangfulla arbete i upplysningens tjänst, kommer dock endast medelbart och i ringa mån deras egentliga fosterland till godo, då de själfva och deras skrifter på det strängaste utestängas från Ryssland; och hvad föreningen »Free Russia» än må betyda såsom ett ideellt förenings-medel för ryska landsflyktingar, är den dock utan minsta inflytande på Rysslands inre politik och dess allmänna opinion.
Mörkrets, det andliga mörkrets makt är ännu för intensiv för att kunna förjagas af dessa enstaka strålar.
Enligt den ryska officiella statistiken för 8o-talet har Ryssland med en folkmängd dubbelt så stor som den tyska blott hälften så många skolor som Tyskland, och denna missproportion framträder ännu bjärtare, då man sammanställer Tysklands 6 millioner skol-besökande mot Rysslands i million — att nu icke tala om bildnings-kvaliteten. Undervisningsministeriets budget förefaller visserligefiej obetydlig; men här kan man mer än eljes annorstädes fråga sig, hur mycket af dessa medel verkligen kommer folkbildningen till godo. Så t. ex. anslår kronan en blygsam summa af 300 rubel åt en kommun för underhåll af skola, men med villkor att byn själf
bekostar lärarboställe. Kommunen finner denna utgift »onödig», och
— de 300 rublerna ligga orörda, d. v. s. användas för andra ändamål eller hamna i tjinovnikers rymliga fickor, eller ock anförtros befattningen åt popen till yttermera fromma för kyrkans bildnings-kväfvande öfvermakt.
I själfva verket har »nihilismen», d. v. s. den revolutionära rörelsen, en af sina värsta fiender just i den ryska bonden själf, hvars ursprungligt sunda konservatism misstror alla reformförslag. Det är betecknande nog, att lifegenskapens upphäfvande hos den okunniga, uppskrämda och på sina ställen afsiktligt missledda massan framkallade en jäsning, som här och hvar bröt ut i formliga våldsamheter. Uttrycket »konstitution» vore naturligtvis platt obegripligt på bondlandet — i själfva hufvudstaden förväxlades af soldaterna vid ett myteri detta ord med »Konstantin», namnet på en storfurste
— och äfven inom den äktryska intelligensen har den konstitutionella idén föga eller ingen jordmån. Ingen rysk reform, icke ens en rättvisare och frikostigare omorganisering af miren, jordkommunen, har ännu utsikt att blifva
— och äfven inom den äktryska intelligensen har den konstitutionella idén föga eller ingen jordmån. Ingen rysk reform, icke ens en rättvisare och frikostigare omorganisering af miren, jordkommunen, har ännu utsikt att blifva