Det tjechiska partiets utveckling och splittring. — Rieger. — I böhmiska landtdagen och i kafé »Slavia».
— Ett passionsspel i Böhmerwald. — På Karlstein.
Vid det trettioåriga krigets utbrott hade Böhmen räknat mer än tre millioner invånare, men genom utvisningar, utvandringar af religiösa skäl och krigets härjningar sjönk antalet plötsligt ner till blott hälften; hela distrikt stodo öde, och de tomma platserna fylldes af inkallade tyskar. Dittills hade Böhmen varit ett öfvervägande tjechiskt land, men efter det ödesdigra slaget vid Hvitå berget tog förtyskningen sin början, och den tycktes göra rent hus.
För något mer än ett hälft århundrade sedan var Praha en alltigenom tysk stad: ämbetsspråket var tyska;
gatunamnen vorouteslutande tyska; det talades tyska öfVerallt, och det fanns endast tyska skolor. I några
gymnasier undervisades ett par timmar i veckan i tjechiska språket såsom ett alldeles främmande ämne, och ännu till år 1866 var det förbjudet att afsända ett telegram på tjechiska. Före år 1848 undrade Metternich hånfullt, hvad för slags folk tjecherna vore, eftersom han aldrig hört talas därom, och då den tjechiske publicisten och skalden Havlicek, hvilken i början af 50-talet dog i österrikiskt statsfängelse, hos inrikesministern i Wien anhöll om tillstånd att åter få utgifva sin tidning, fick han det faderliga svaret: »Det ligger ej i slavernas väsen att befatta sig med politiska rörelser, och de böra lägga på hjärtat, hvad en böhmisk deputation en gång sagt monarken: Vi slaver äro flöjtblåsare och bry oss inte om politik.v — »Ja,» inföll Havlicek med sin vanliga fyndighet, »vi äro verkligen bara stackars musikanter, som inte förstå oss på politik. Men vi ha en rik farbror, som spelar basfiolen, och om han inte uppträdt, hade alla Europas monarker vid det här laget ej kunnat stämma upp Te Deum» — en anspelning på Nikolai I.
Och ännu år 1894 svarade den österrikiske ministerpresidenten Windischgrätz på en interpellation i kammaren:
»Regeringen känner ingen tjechisk fråga!» Nej, hon vill ej erkänna tillvaron af detta obehagliga faktum; det är med det ungtjechiska partiet i Wien som med socialdemokraterna i Berlin: regeringen lyser det i bann och frånkänner det officiell karakter som parti; men hon känner dess tillvaro så mycket mer, och hon gör i själfva verket ingenting utan att i tysthet räkna med denna faktor.
Huru länge denna sega kamp mellan tyskar och slaver varat, som koncentrerat sig i Prag, därom äro meningarna delade. Somliga mena, att den slaviska rörelsen är årsbarn med detta århundrade och att den blef lifskraftig efter 1848; ungtjecherna åter påstå, att fejden räckt ett helt årtusende. För sådana tilldragelser finnas i själfva verket inga bestämda födelsedata, ty fröna föras osynligt af vindarna hit och dit och kunna stundom behöfva lång tid för att finna den lämpliga jordmån, hvarur de spira upp. Redan underJosef II spårades emellertid de första
yttringarna af den nationella frigörelsen i det nyvaknande språkliga och etnografiska intresset.
Och det behöfdes blott en gnista från februarirevolutionen i Paris för att tända de väckta sinnena. Mikovec hade författat det nationella dramat »Premyslidernas undergång», som en söndagseftermiddag uppfördes i tyska teatern; Jungmann hade gifvit ut sin ordbok, Palacky arbetade på sin epokgörande Böhmens historia, och Havlicek skref fingerade korrespondenser från 0’Connels Irland för att gissla de inländska förhållandena.
Vlastenci, de patriotiske, klädde sig i tjamara (den nationella hvita rocken med röda ränder, rödt kors på armen och silfverlejonet) och sjöngo »hej slovane!»; f. d. värdshusvärden Peter Faster uppträdde såsom folktribun i violett mantel med hermelin krage, och den unge Rieger företog sina agitatoriska resor genom landet.
Ehuru den slav-kongress, som samlats i Prag 1848, tog en ända med förskräckelse, och ehuru 1861 års s. k.
»Februari-patent» betänkligt reducerade de konstitutionella reformer, som utlofvats genom det föregående årets
»Oktober-diplom», var den nationella rörelsen för djup och stark för att kunna hämmas genom förbud och tvångsåtgärder — t. ex. genom den raffineradt uttänkta skatten på tidningsannonser, hvilken dock snart åter måste upphäfvas. (Däremot kvarstår ännu från denna mörka tid stämpelafgiften på tidningar i Österrike — en obskurantismens kvarlefva, som ej länder den habs-burgska monarkien till heder, och som äfven gäller för hvarje utländskt blad, som en turist får genom det österrikiska postverket.)
Regeringen var i själfva verket ganska makt- och redlös gent 'emot denna väldiga folkrörelse. Nya tidningar sköto upp som svampar efter en regnskur, däribland Julius Gregrs »Narodni Listy», som f. n. är landets mest spridda tidning och ungtjechernas ledande organ, och Skreysowsky grundade året därpå (1862) den på tyska skrifna »Politik», som drog på sin sida den böhmiska adeln och prästerskapet och som jämte den tjechiska »Hlas narodu» (»Folkets röst») är gammaltjechernas språkrör. Och då den nationella
saken fått sådana anhängare som de furstbiskopliga och högadliga
Slavia. 24ätterna Schwarzenberg, Fiirstemberg, Lichtenstein, Lobkowitz, Clam-Gallas m. fl. mäktiga jorddrottar, kunde den böhmiska frågan ej mer ignoreras på högre ort. Rieger ställde sig 1867 i spetsen för ett något
teatraliskt »pilgrimståg» till det heliga Moskva för att hylla »slavernas befriare»; den andliga utvecklingen gick raskt i slavisk riktning, och kronan på emancipationsverket sattes 1881, då universitetet i Prag, den äldsta tyska högskolan, klöfs i ett tjechiskt och ett tyskt och därmed följde det exempel, som tolf år förut gifvits af det polytekniska institutet i Prag.
Emellertid hade den tjechiska framgången blifvit så stor, att en sammanhållning mellan så olika element och stånd i längden var omöjlig. Det polska upproret gaf den yttre impulsen till splittringen, i det att de äldre med Palacky och hans måg Rieger i spetsen obetingadt ställde sig på Rysslands sida, under det att den yngre generationen, ledd af den talangfulle advokaten Gregr, Slad-kovsky, Blazek m. fl., sympatiserade med polackernas frihetssak. Brytningen blef fullständig 1874, då gammal-tjecherna identifierade sig; med de moderata och sökte sitt stöd i den böhmiska jordadeln och kyrkan, hvaremot ungtjecherna representerade det demokratiska elementet, hvilket allt mer utvecklat sig till ett rent radikalt och på sitt program upptog sådana moderna sociala frågor som allmän rösträtt m. m. En kompromiss kom visserligen till stånd år 1879,. men då gammaltjecherna tio år senare genom antagande af de s. k. punktationerna visade sig benägna att kompromissa med tyskarna, hade de gräft sin egen graf såsom politiskt parti. Vid de landtdags-val, som nu företogos, krossades partiet nästan fullständigt vid valurnorna, så att de få, som öfverlefde blodbadet, föredrogo att tills vidare alldeles rymma fältet. Och på samma sätt gick det vid de två år senare företagna valen till riksrådet i Wien: gammaltjecherna, med hvilka grefve Taaffe fintligt förstått att sammanföra den konservativa centern och polackerna till en regeringsvänlig majoritet mot den förenade tyska vänstern, krympte ihop till tvä medlemmar,
och ungtjecherna behandlades såsom riksfiender.F. Lad. Rieger.
Men obruten trots de parlamentariska nederlagen står allt fortfarande gammaltjechernas chef, juris doktor F. Lad.
Rieger. Född år 1818 på en böhmisk ort, där fadern var en hederlig mjölnare, har han efter universitetsstudier i Prag och Wien odeladt ägnat sig åt det nationella politiska lifvet, till hvilket han genom giftermål med den tjechiske patrioten Palackys dotter än lifligare knöts. Medlem af tjechiska vetenskapsakademien, har han vunnit erkännande äfven utom Böhmens gränser: så fick han redan 1863 kommendörskorset af ryska Anna-orden och utnämndes till hedersdoktor af universitetet i Charkov. Glömd af det unga släktet och på sin ålderdom beröfvad sin älskade dotter, står gamle Rieger dock ännu trygg och kraftig; det grånade håret och skägget är ännu yfvigt;
ögonen hafva än sin lifliga skärpa, och den stämma, som under årtionden ljudit som en stormklocka för Böhmens folk, har ännu ej förlorat den djupa klangen. Och hvad än beundransvärdare är: den gamle, slagne partichefen vid den tysta gata i Prag, som bär hans svärfaders namn, har icke förlorat sin själfbehärskning, sin politiska
klarsynthet, sin optimism och fosterlandskärlek, och han är för erfaren i parlamentarismens fejder för att«UIS6 ¿0 'fa**
låta otacksamheten och den tillfälliga im-populariteten gå sig till sinnes. För närvarande är Rieger undanskjuten i Prags tongifvande politiska kretsar; men när en Gregr, en Engel och andra ungtjechiska
ledare slukats af de demagogiska andar, som de själfva frambesvurit, skall man åter minnas Rieger såsom en af Böhmens ädlaste söner; hans bild skall växa, och den dag varder kommande, då hans minnesstod skall resas, lika visst som det skett öfver en Hus eller en Zizka.
* *
$
Det var under rätt intressanta förhållanden som jag första gången besökte det böhmiska landtdagshuset i Prag, en ålderdomlig byggnad belägen på Lill-sidan nedanför Hradschin: det var nämligen Själfva öppningsdagen för en ny session, hvars föregångare upplösts af regeringen efter några bullersamma uppträden från de hetsiga
ungtjechernas sida. Dessutom stod man under det lifliga intrycket af det nyss förut begångna mordet på en tvetydig individ, som bland sina stallbröder gick under det romantiska namnet »Rigoletto af Toscana» — ett mord, som visserligen icke hade någon djuparepolitisk innebörd, men som dock spred ett underligt skimmer öfver vissa skuggsidor inom Prags lägre politiska sfärer och som gaf uppslag till den beryktade anarkist- eller omladina-rättegång, hvarmed regeringen inbillade sig kunna rikta ett krossande slag mot den ungtjechiska rörelsen såsom sådan och rättfärdiga sin böhmiska undantagspolitik.
Någon synnerlig rörelse i staden märktes dock alls icke i det yttre gatulifvet, och den lilla trupp af jägare och svartfjädrade poliskonstaplar, som fattat posto på det trånga Fünfkirchen-torget, var mer än tillräckligt för att på vederbörligt afstånd hålla några dussintal stillsamma, nyfikna personer, som — enligt en tysk Pragertidnings utsago — »just icke tycktes tillhöra gatulifvets ljusaste bilder». Själf befann jag mig bland dessa »ljusbilder» och fann för min del omgifningen vara allt för lugn och hygglig för att stämplas såsom blodröda revolutionärer eller sociala bildstormare.
Själfva landtdagsinvigningen ägde rum i den ståtliga Nikolaus-kyrkan, hvars högaltare beträddes af själfve ärkebiskopen af Prag eller, för att inte brista i österrikisk etikett, hans eminens furstbiskopen och grefven, kardinal Frantisek de Paula Schönborn Buchheim Wolfstal. Hans eminens etc. hade iklädt sig en brandröd skrud och hade på hjässan en mössa af samma färg, dråplig att skåda. Men af de 242 riksdagsmännen voro många ej synliga i kyrkan, ty de föredrogo att i små grupper begifva sig direkt till samlingssalen. På slaget tolf sågs dåvarande ståthållaren grefve Thuns resliga gestalt skrida in genom porten; kanoner dundrade, soldaterna
skyldrade, och en regementsorkester bad Gud bevara kejsaren, hvilken i förbigående sagdt behöfver kunna minst ett germanskt, två romanska och fem slaviska språk för att göra sig förstådd af sina trogna undersåtar — att icke nämna magyariska och hebreiska. Men som hans apostoliska majestät bland annat äfven bär titeln »konung af Jerusalem», är det ju inte mer än i sin ordning att han äfven talar hebreiska.
Till böhmiska landtdagen får ingen profan tillträde utan personlig rekommendation af en parlamentsledamot — där hjälpahvarken papper eller handtryckningar. Men man slipper ändå mycket lätt in: man tar bara reda på någon riksdagsmans namn och skickar in sitt kort till denne, hvilken, måhända smickrad i tron att vara en europeiskt ryktbar personlighet, ej vägrar sin underskrift. Då jag för vaktmästaren sanningsenligt uppgaf, att jag då ännu ej kände någon böhmisk folkrepresentant, gaf denne mig anvisning på ett för mig alldeles obekant namn, och si!
kuppen lyckades förträffligt.
Den böhmiska landtdagssalen är ej synnerligt stor, men rätt stilfull och imponerande. Vid sidan af presidiet har regeringen sitt lilla bord. Högern är naturligtvis upptagen af aristokratien, idel stolta »Grossgrundbesitzer»-namn, 70 till antalet såsom de grekiska bibeltolkarne. Den främsta högerbänken representerar ett mäkta stort kvantum vetande, statskonst och — inkomster: där sitta nämligen »virilisterna», d. v. s. själfskrifna platser, som besättas af ärkebiskopen och Böhmens tre biskopar samt af rektorerna vid Prags tyska och tjechiska universitet.
Öfverstelandtmarskalken furst Lobkowitz aktade sig i det inledande programtalet visliga för att vidröra den partipolitiska strängen, och den regeringsvänliga pressen uttalade den fromma önskan, att sessionen måtte blifva
»opolitisk» — ett nonsens lika stort som att tala om en icke-religiös gudstjänst. Men redan vid det nästa
sammanträdet frambar d:r Engel ungtjechernas gamla kraf och afvisade på ett värdigt sätt de beskyllningar, som riktats mot partiet med anledning af den tragikomiska »Rigoletto»-affären. Ungtjecherna gåfvo högljudt sitt bifall till känna, och publiken på galleriet instämde lifligt däri. Söder om Riesengebirge är publiken icke sen att
demonstrera, och parlamentets helgd får där tåla vid en betydlig inskränkning.
Icke minst i kaféerna finner man genast, att tjecherna äro ett politiserande folk. Ett sådant samlingsställe för Prags intelligenta och litterära ungdom är t. ex det präktiga kafé »Slavia» midt emot Nationalteatern, och det gör skäl för namnet, ty här finnas alla slaviska länder och språk representerade genom tidningar ochtidskrifter. Och här finner man vid nästan hvarje tid på dagen rökande, drickande och spelande stamgäster, för hvilka bordets nöjen äro endast ett medel och sammanhållningsband för politiska meningsutbyten. Här kritisera ungtjecherna med slavens liflighet på sitt smidiga tungomål icke blott tyskheten i Wien, utan ock sina äldre f. d.
bundsförvanter gammaltjecherna.
Och de hafva ovedersägligt rätt i många klagomål. Böhmen bidrar till statskassan med mer än 100 millioner gulden årligen, hvaraf föga mer än hälften kräfves för landets egen förvaltning. Ett femtiotal millioner gulden vandrar sålunda ur landet till nationaliteter och institutioner, som äro Böhmen totalt likgiltiga, kanske förhatliga.
Ehuru tjecherna utgöra mer än 60 procent af landets befolkning, hafva de i riksrådet endast 38 platser, under det att det tyska mindretalet genom en föråldrad vallag och en finurlig valgeometri tager 54 platser i besittning.
Enligt officiell uppgift har Böhmen 58 tjechiska och 47 tyska skoldistrikt (frånräknadt skolkretsarna Prag, Reichenberg och Königgrätz), och i de 5,034 allmänna folkskolorna är undervisningsspråket det tjechiska i 2,805, tyska i 2,229.
Vi vilja, sade mig en gång en ungtjechisk skriftställare, utveckla oss fritt, och vårt önskemål är, att Böhmen måtte blifva en själfständig, fredlig förbundsstat, fri från de förvecklingar och konflikter, hvari stormaktspolitiken mot vår vilja kan kasta oss. Vi vilja hafva en gemensam härskare med gemensam armé och gemensam utrikes
ledning, men för öfrigt må de olika folken sköta sig själfva. Vi svärma ej för den ryska statskonsten, men se i den och den rysk-franska alliansen en motvikt mot en ensidig, för oss menlig tysk-österrikisk politik. Vi hata ej tyskarna, men vilja ej längre veta af något intrång i egna angelägenheter; vi förakta ej det tyska språket, men vi vilja begagna vårt modersmål, och vi behöfva ej den tyska kulturen, som varit öfvermodig mot oss och endast sökt undertrycka vår slaviska nationalitet i Europas ögon.
Äfven denna logik låter godt försvara sig. Historien har gifvit tjecherna rätt i deras tro på sin egen förmåga, och historiens domskall en gång utfalla till större förmån för ungtjecherna än dagpressens krönikörer nu kunna eller vilja inse. Om tjecherna nu äro öfvermodiga och hänsynslösa, hafva de härutinnan endast följt tyskarnas eget föredöme, och hafva tyskarna gjort sin stora historiska insats i Böhmens utveckling, förgäta de dock, att barnet nu nått myndig ålder, och de pocka på en tacksamhet, som inte alltid är förtjänt, och som framkallar —
otacksamhet.
Under konflikttiden för några årtionden sedan vardt en böhmisk deputerad i Wien inbjuden till galamiddag i Hofburg. Han infann sig iklädd den nationella tjamaran; men som etiketten föreskref frack eller uniform, sades det honom öppet, att han i denna kostym ej finge äta vid själfva hoftaffeln, utan måste nöja sig med att spisa i enrum. Och så skedde: hellre än att aflägga sin nationella dräkt föredrog den hederlige tjechen att afstå från den yttre glansen i hofsalarna. Så förhåller det sig ock med hela den tjechiska rörelsen: för att få vara själfständiga tjecher, sig själfva, skulle de gärna offra till och med äran att vara en stormäktig kejsares undersåtar. Hvad gör det, om de ej få sitta på majestätets högra hand vid bordet — hufvudsaken är att människan är fri och får äta sig mätt! Denna praktiska logik är icke det minst betecknande draget i den nytjechiska rörelsen; den gör att
ungtjecherna i sin radikala opposition närmat sig både socialdemokrater och antisemiter, och just af samma praktiska skäl lägga de mindre vikt än gammaltjecherna på de historiska traditionerna och de skriftlärdes teorier.
Den böhmiska rörelsen är särskildt därför värd beaktande, att den i politiskt hänseende erbjuder slående jämförelsepunkter med den svensk-norska unionsfrågan, likasom den ur språklig synpunkt för tanken till utvecklingen i Finland: där röjer sig samma entusiastiska kärlek till det nationellt litterära och historiska, som, därför att känslan är så stark, kläder sig i de starka orden; där är samma ungdomssjudande politiska lifaktighet med ljusa framtidsvyer, och — där finnes samma lättretliga ömtålighet och hederskänsla. Och kampen i Böhmen har en europeisk och världshistorisk betydelse, så till vida att den kan betraktas såsom en skärmytsling,
enförberedelse till det stora fälttåg, som en gång på ett eller annat sätt kommer att utkämpas mellan germaner och slaver och närmast afgöra den habsburgska monarkiens öde.
Ännu är den slutliga utgången oöfverskådlig. Första villkoret för fred och frid är att ungtjecherna under nuvarande politiska förhållanden upphöra med sin i själ och hjärta föga uppriktigt menade russomani, samt att tyskarna i Österrike göra allvar af de vackra orden om liberala reformer på rättvisans och jämnställighetens breda basis. Intet vinnes i längden genom påskrufvade bajonetter och laddade revolvrar; sådant kan till en tid gå i Ryssland och Serbien, men det går ej i det upplysta Böhmen. Och den nye premierministern Badeni synes vara klok nog att inse detta. Men så är det också slaviskt blod i hans ådror, och han är inte för ro skull österrikisk polack i sin statskonst.
***
Vanligen gör man sig väl den föreställningen, att Böhmen är en enda jättedal eller kittel, kantad och skyddad af höga berg. Man behöfver dock bara kasta en blick på kartan för att se, huru landets båda största vattendrag, Elbe från öster och bifloden Moldau från väster, sänka sig nästan tvärs genom hela landet och mellan Erzgebirges pass slingra sig fram till det sachsiska slättlandet. Böhmen är en synnerligt bördig, långsamt sluttande högplatå, inramad af berg och skogar. Och hvad Erz- och Riesengebirge äro för den tyska gränsen i norr, det är
Böhmerwald (Sjumava) för den bayersk-österrikiska, men Sjumava är ännu mer romantisk och på samma gång mer idyllisk än de allbekanta turistnejderna vid Bodenbach-Tetschen.
Man får en försmak af denna idylliska romantik redan då man lämnar den sydböhmiska staden Budweis och på en bibana tränger in i Böhmerwald längs Moldaus nyckfulla slingringar. På denna bana, som slutar nära bayerska gränsen, behöfver ånghästen tvåtimmar och tio minuter för att tillryggalägga trettio kilometer, så att man gång på gång frestas att hoppa af tåget för att närmare betrakta något föremål. Denna långsamma skyndsamhet, hvartill äfven det svenska järnvägsnätet ännu torde hafva motstycke, ger emellertid så mycket rikare tillfälle åt turisten att njuta af naturscenerierna, hvilkas skönhet stegras, ju mer man närmar sig »Böhmerwalds pärla», den lilla staden Krumau eller Krumlov.
Krumau i Böhmerwald.
Att staden verkligen ej är stor, fick jag snart klart för mig, då jag sent en sommarafton från stationen vandrade ner för den branta sluttningen till floddalen, där några eldsljus stucko fram bland mörka stenhus och fotstegen doft
Att staden verkligen ej är stor, fick jag snart klart för mig, då jag sent en sommarafton från stationen vandrade ner för den branta sluttningen till floddalen, där några eldsljus stucko fram bland mörka stenhus och fotstegen doft